Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-11-15 (19:05)
Jag fick skjuta på mina planerade förmiddagsaktiviteter eftersom ett envist duggregn hade tagit San Cristobal i sitt grepp. Nu spelade det visserligen inte så stor roll – alla de senaste dagarnas hälsoproblem hade käkat upp mina krafter och jag kände mig inte lika rastlös och nyfiken som jag annars brukar göra. Istället för förmiddagsäventyr lade jag tiden på att rensa och spara mina många bilder ifrån Costa Rica. Tänk vad tiden går och så mycket jag redan hunnit uppleva – de här två månaderna har verkligen varit som en ursinnig motorvägsfärd mellan länder, platser och upplevelser och det kommer ta åratal innan hjärnan, om någonsin, lyckas ta till sig hela upplevelsepaletten.
Duggregnet gav upp strax före lunch och jag förflyttade mig ner till kajen där jag hade noterat ett ställe som hyrde ut cyklar dagen innan. Tyvärr verkade det stängt denna dag och utflykten jag tänkt mig fick kortas ned något. Det blev istället en promenad till naturparken med utsiktsplatserna som Kelsie hade tipsat mig om några dagar tidigare. Taktiken att inte äta för att få lite andrum från de ständiga magproblemen fungerade ganska hyggligt. Magen fick välbehövlig vila men samtidigt kände jag mig ovanligt orkeslös och tog promenaden i sanslöst långsamt tempo.
När jag skrev in mig i naturparkens gästbok var jag blott dagens tredje gäst. Vädret hade slagit om hastigt och av förmiddagens duggregn syntes inte längre det minsta spår. Istället härskade solen och jag kom att straffas ganska rejält för att insmörjningen med solskyddsfaktor hade hoppats över. Det var dock ingenting jag funderade över under de första timmarna när jag sakta tog mig fram på stigen och tittade på de häftiga kaktusarna längs med gångstigen som såg ut att vara hämtade ifrån ett mexikanskt ökenlandskap på film.
Upp till den högsta utsiktspunkten fanns en nybyggd trätrappa och belöningen för att man krigade sig upp för alla trappstegen var en alldeles ypperlig utsiktsvy ut över San Cristobal. Härifrån såg denna Galapagosö verkligen ut som en ö med viss sagokänsla mitt ute i Stilla Havet. Små lummiga kullar, svarta lavaklippstränder som mötte upp fräsande vågor och omkring landmassan fanns det stora mörka havet där ett antal stora kryssningsskepp hade ankrat upp.
Ifrån utsiktsplatsen slingrade sig en smal gångstig ned på andra sidan av kullen. Jag visste att den skulle leda till en strand lämpad för snorkling en bit bort och började följa den. Efter att ha förflyttat mig sakta i nästan en halvtimme utan att möta en människa började jag känna mig trött och satte mig på en sten nere vid vattnet för att pausa. Stora krabbor med orange och blå färgtoner sprang över stenarna. Jag tittade på dem och ut över havet. Det här var i princip min sista dag i ensamhet under de närmaste fem månaderna och eremiten inombords kände sig lätt skräckslagen. Egentligen gillar jag folk och jag är absolut inte usel på att socialisera men fem månader i sträck utan egentid – hur tänkte jag där egentligen? Dubbla resor med Rosa Bussarna och folk som kommer ner till Sydamerika för att förgylla min vardag, det kommer verkligen bli hur bra som helst! Samtidigt är ensamresandet en svårslagen frihetstillvaro helt befriad från kompromisser och konflikter vilket är den allra enklaste typen av tillvaro jag kan tänka mig. Jag bestämde mig för att gilla läget, har jag bokat in socialiserande innebär det att jag vill socialisera – svårare än så kan det inte vara!
Jag lyckades aldrig komma till den där stranden utan vände på klacken och promenerade tillbaka samma väg som jag kommit ifrån. Solen brände nu rejält i min panna och hårbotten och jag förbannade åter att jag inte smort in mig. Tillbaka i San Cristobal hade alla butiksägare tagit siesta och jag valde att sikta på samma tillvaro.
Först på kvällen åt jag lite youghurt för att stilla den absolut värsta hungern. De enda tabletterna jag hade med mig mot magproblem var Immodium och de hade inte alls fungerat men kanske skulle min endagsfasta fungera, jag fick i alla fall behålla den minimala mängden mat under kvällen och samtidigt som jag packade väskan och lade fram kläderna inför morgondagen kände jag det där speciella pirret i magen som osvikligen dyker upp när något stort är på ingång. Åtta veckor i sträck med Rosa Bussarna med start imorgon, massor med nya vänner och stora upplevelser – jag måste vara den mest lyckligt lottade människan i världen för tillfället?
<- Tillbaka
