Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 November
2013-11-16 (21:39)

I mer än två månaders tid har jag varit en soloresenär med kortare avbrott när jag träffat på bra folk som Jonathan och Jonas längs vägen och slagit följe så länge våra planer varit förenliga. Idag förändras allt och med undantag för några få dagar i mitten av januari kommer jag ha resesällskap ända fram tills i slutet av mars innan det blir soloresande igen. Det är länge det, nästan fem månader. Jag måste genomgå en metamorfos och förvandla mig till ett socialt mönsterexemplar som tåligt lyssnar på och tar hänsyn till andra människor istället för att enbart köra mitt eget race till 100%. Vi får väl se hur det går…

Mitt flyg från San Cristobal på Galapagos hade matchats noga mot ankomsttiden för flyget från Amsterdam till Quito som var förstärkt med ett knappt trettiotal svenska Rosa Bussresenärer. För att komma till flygplatsen tog jag mitt livs billigaste flygtaxi (en dollar) och blev sedan full i skratt när jag insåg att incheckningen faktiskt skedde utomhus på den lilla flygplatsen. Därefter fick man tåligt sitta och vänta på en parkbänk eftersom den enda lilla gaten enbart kunde svälja folk till två flygningar i taget och det var flera flyg som skulle lämna ön den här förmiddagen.

På flygplatsen i Quito hittade jag ganska snabbt reseledaren Marco och busschaufförerna Patrik (som jag redan hade träffat på Galapagos) och Bosse som skulle möta upp flyget från Amsterdam. För mig som anlänt med inrikesflyg var ankomstprocessen mycket okomplicerad men för gänget från Sverige tog det rejält med tid att få loss bagage och stämplar i passen så det blev ganska mycket väntetid.

Det kan villigt erkännas att det är lite nervöst och spännande att sitta och vänta in folk som man aldrig förut träffat men som man nu ska umgås tätt med i åtta veckor. Det är dessutom nästan givet när resan är så lång att banden till en del personer kommer bli så starka att de blir vänner för livet. Jag har ju redan vid två tillfällen tidigare gjort lite kortare Rosa Buss-resor och har fortfarande kontakt med många av människorna från de trevliga utflykterna. Några av dem kommer jag tillochmed träffa under mina månader i Sydamerika.

En efter en damp mina nya resekamrater in. Jag tog i hand och hälsade på de flesta men glömde naturligtvis alla namn lika fort som jag hört dem. Någon gång i livet måste jag lyckas lära mig en teknik för att omedelbart fästa namn i minnesbanken- det hade varit en grymt nyttig färdighet att kunna briljera med. Ändå hade jag ett försprång jämfört med övriga som anlände den här dagen eftersom jag träffat tjugomannagänget som inledde sin resa med ett Galapagos-äventyr och då var jag osedvanligt duktig och tränade in flera av namnen när vi var ute och åt kvällsmat.

De två riktiga rosa bussarna var insända på en sista service i Quito så vi fick åka med en vanlig buss till hotellet där de första två nätterna skulle tillbringas. Vi kommer inte bo ombord på bussarna vid alla stopp utan i större städer och när vid stannar till vid platser som är lite mer osäkra blir det enklare hotell i stället. De flesta ifrån Galapagos-gänget tog emot oss vid entrén när vi anlände och jag kunde kasta fram ett igenkännande ”Hola Amigos!” när övriga skakade tass med varandra.

Jag hamnade i ett fyrmanna-rum med Peter, Nicklas och Jocke. Dessvärre hade mina magbekymmer som jag nu hade dragits med i fem dagar (tillika med lättare feber under de första tre dagarna) åter skjutit fart efter mitt försök med fasta dagen innan för att ta kål på problemen. När Jocke beställde in en öl till mig tvingades jag för en av de första gångerna i livet låta bli att dricka upp hela min flaska och mina problem hade gjort mig både matt och sliten så jag kunde inte riktigt agera som det sociala mönsterexemplar jag ville förvandla mig till.

Johan noterade mina bekymmer och letade fram extra starka tabletter (ciprofloxacin – en form av antibiotika) i sitt reseapotek som han fått av arbetsgivaren Tetra Pak och gav mig en dos på två tabletter som jag svalde strax före läggdags. Förutsatt att det var en bakteriell magsjuka skulle detta sätta ett direkt stopp för eländet, försäkrade han och jag önskade inget hellre än att han skulle ha rätt i sitt påstående.

När jag smög in på rummet för att sova hade de andra tre redan slocknat, slitna efter sin långresa ifrån Sverige. Jag kröp in under filtarna och minns att jag drömde om att jag låg och sov i en ojämn uppförsbacke under ett alldeles för varmt täcke men att det var förbjudet att flytta på sig. En mycket märklig dröm.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign