Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

12 November
2013-11-17 (04:25)

Det märktes redan vid frukosten att något speciellt var på gång. Bussarna Pelle och Trisse hade rullats fram till hotellet i Quito redan under gårdagskvällen och nu skulle vi ut och rulla för första gången på resan. Många på turen är Rosa Buss-veteraner men för en hel del var det allra första gången vilket bara det är en liten kulturupplevelse. Dessa rosamålade bussar är lite som egna väsen med tydliga personliga egenskaper och långa livshistorier. Jag hade skrivit upp mig för att åka med Pelle – den något mindre bussen och ett ganska givet val med tanke på att de flesta ifrån Galapagosresan skulle åka med den så jag visste att det skulle bli bra folk ombord. Det kändes därtill extra tryggt med en skånsk chaufför och tillsammans med Patrik och Johan döptes bussen till ”Det skånska slagskeppet”. Utöver oss tre är även Lina på vår buss bördig från Skåne även om hon för tillfället bor längre norrut. Resans sista skåning, Hampus från Österlen, sändes däremot över till Trisse-bussen där han ombads öppna skånskt konsulat så att vi skulle känna oss trygga även vid besök på den andra bussen.

När jag kom ut till bussen var det i god tid med säkert trettio minuters marginal tills dess att vi skulle börja rulla. Ändå hade de flesta redan sedan länge stuvat in sin packning och bänkat sig så jag fick kämpa lite med att hitta en ledig plats för min väska. De allra flesta har vanliga resväskor men jag skymtade ytterligare någon backpack på bussen.

Den allra första bussturen var inte alls lång och tog oss till ett monument som smällts upp vid ekvatorn och egentligen enbart är en stor turistfälla. Hela grejen är i sig väldigt komisk eftersom fransmannen som uppförde monumentet för bara ca tio år sedan lyckades placera det på fel ställe trots en massa seriösa mätningar. Typiskt arroganta fransmän att inte lyssna på sin omgivning! På gångavstånd ifrån detta nya moderna (och felplacerade) monument finns en alternativt som uppfördes många hundra år tidigare av Inka-indianer som naturligtvis helt saknade modern mätutrustning och ändå har de lyckats träffa ekvatorn så mycket bättre. Oavsett vilket, nu har jag balanserat på ekvatorn både i Sydamerika och Afrika och skaffat mig två prydliga ”check” i loggboken.

Efter en lunch på ekvatorområdet höll Marco en allmän information om det regelverk som gäller när man reser med Rosa Bussarna för att saker ska fungera, folk ska må så bra som möjligt och onödiga konflikter ska undvikas. De flesta reglerna är av typen normalt sunt förnuft och inga föreskrifter är konstiga på något vis. Jag valde att inte gå med i taklaget (gruppen som bygger och river sovplatserna på taket vid alla stopp) vilket innebär att jag per automatik placeras in i ett av matlagen som får hjälpa till med några av de gemensamma måltiderna under de veckorna vi är ute och rullar.

Eftermiddagsfärden till Otavalo var betydligt längre än förmiddagens busstur. Även i Otavalo skulle vi bo på hotell och jag agerade taktiskt och rutinerat när rummen delades ut. Tio personer skulle få bo på ett annat nybyggt hotell och genom att hålla låg profil kom jag med i den allra sista gruppen som fick dessa nybyggda rum. Jag fick dela rum med Håkan som också reser på Pelle-bussen. Det är en stillsam mysig äldre man som alltid är väl påläst om resmålen och nästan kan Lonely Planet utantill.

Efter att vi hade varit ute och käkat på kvällen hade Marco förberett en enklare välkomstfest med lättare tilltugg. Jag hade köpt på mig rom och cola men tog det väldigt lugnt. Att ha haft magsjuka i nästan en vecka och därtill dragits med en del feber har tagit mycket hårdare på mig än jag egentligen skulle vilja erkänna och kroppen kändes fortfarande trött och sliten. Det är verkligen inte ofta jag lämnar en fest bland de absolut första men den här gången hände det – när många andra tränade på sydamerikansk folkdans och drack starka drinkar smög jag upp på rummet istället. Jag orkade knappt ens småprata med folk så valet var verkligen enkelt. Sängen i Otavalo var så otroligt mycket bättre än det skrangliga måndagsexemplar jag haft i Quito och jag fick äntligen chansen att på allvar vila ut efter en ganska jobbig vecka.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign