Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

14 November
2013-11-22 (23:56)

Transitdagarna är inte längre riktigt vad de en gång var. Numera tillbringas de i klump med en massa andra människor som alla drar sitt trå till stacken för att hjälpa till med tidsfördrivet när vägarna och dess omgivningar inte lockar med utsiktmöjligheter värda att spilla tid på. Jag känner att jag kan hela den där grejen med att spana ut genom fönsterrutan mot förbipasserande bananfält, träskjul eller torra slättlandskap så visst är de sociala möjligheterna ett välkommet nytt sätt att döda tid.

Två bussar och knappt sextio frisläppta burfåglar som gömmer sig undan den svenska hösten. Ett märkligt hopkok av gammalt och ungt som under två månader bildar en stor familj. Det kommer bli relationer och konflikter i en härlig smältdegel men så här tidigt på resan är alla fortfarande bara i inledningsskedet av lära-känna-fasen och allt är oskuldsfullt mysigt.

På många sätt representerade den här dagen den typiska bussdagen. En dag när egentligen väldigt lite händer men samtidigt en bra modelldag om man vill presentera den typiska resdagen med en rosa buss.

Motorn går igång och inräkningen inleds. Alla har ett nummer och alla måste vara med efter varje stopp. Detta är naturligtvis ett trygghetssystem för att säkerställa att ingen ensam stackare blir kvarlämnad på en ödslig bensinmack i ett främmande land efter en kisspaus. Nummer ett hojtar först och därefter fyller alla på i ordning med sina nummer. Med inräkningen avklarad går morgonlåtarna igång. Första låten är viktigast men jag har lärt mig på den här resan att det fasta paketet med musik kan bestå av upp till fyra låtar. Vi inleder med ”Upp och hoppa”, en skånsk melodifestivallåt som faktiskt brukar lyckas med konststycket att väcka upp en tämligen död buss. Varje morgon spelas alltså samma låt först, en del av en fast rutin som man inte på något vis kan kringgå.

Bussen rullar och alla drar sitt strå till att fördriva dagen. Några lyssnar på musik, några läser böcker och andra rensar bland sina bilder. Ganska snart brukar minst ett parti av kortspel gå igång. Oftast rör det sig om väldigt enkla spel som ”sjua” eller, än värre, ”finns i sjön”.

Timmarna går och tidsfördrivet avbryts av en kisspaus efter ca två timmar på en dammig bensinstation med alldeles för få toaletter och ett alldeles för litet snacks-sortiment i butiken. En ny inräkning innebär startskottet för ännu en transportfas fram till lunchen då medlemmarna ur dagens matlag tillsammans med matansvarig så snabbt som möjligt förbereder en enklare lunch (pastasallad eller liknande) samtidigt som övriga släpar fram bänkar och bord. Några står och trixar med en fotboll, några tar foton och de flesta gör verkligen ingenting alls.

Alla har med egna tallrikar, bestick och muggar som diskas i stora baljor efter maten och därefter stoppar man ner sin utrustning i den egna lilla plastlådan man har till sitt förfogande inne på bussen. Utöver matredskapen är typiskt innehåll i den egna plastlådan spännande artiklar som tandborste och tandkräm, toalettpapper, en mindre mängd pengar och enklare elektronisk utrustning. Finessen med plastlådan är att den är lättåtkomlig till skillnad från den stora väskan som visserligen även den finns inne på bussen men kräver en betydligt större ansträngning för att släpa fram under pågående färd.

Eftermiddagen är oerhört lik förmiddagen. Kortspel, bokläsande och musikspelande. Ett par kisspauser. Mer upphetsande än så blir det sällan. Det finns inga fasta platser i bussen så man försöker röra sig runt en del för att fördriva tiden. En finess är de utlagda madrasserna som man kan ligga ner på vilket faktiskt gör det möjligt att få en tupplur om så önskas. Samtal om livet, karriären och resor får större plats på eftermiddagen när folk vaknat till liv men oftare än någonting annat sitter man tyst och stirrar ut genom bussrutan där världen sakta passerar förbi.

Vi kom fram till Banos (ett stort olöst mysterium är varför orten döpts till ”toaletter” på spanska) och försökte parkera på den tennisplan intill en spa-anläggning som vi blivit anvisade till. Porten visade sig dock vara för liten och istället fick vi stå på en intilliggande infart där det ganska precis gick att trycka in bussarna och ända få plats med våra träbänkar och bord. Alla spa-anläggningens faciliteter stod till vårt förfogande men vi skulle bo på bussarna den här gången. Banos är äventyrs-huvudstaden i Ecuador och Marco hade bjudit in företaget Geotours till att berätta om alla äventyrsmöjligheter de erbjuder vilket vi fick lyssna till under kvällen. Rafting, Canopy, Swingjump, Canyoning, Ridning, Djungelturer, Cykling och Vandring var några exempel på vad man skulle kunna sysselsätta sig med under dagarna i upplevelsehuvudstaden. Nästan alla lade bokningar direkt men jag valde att avvakta. Jag har gjort många av aktiviteterna tidigare och har inte budget till aktivera mig tjugofyra timmar om dygnet så mitt aktivitetsbeslut fick ligga och gro ett tag. Jag hade redan bestämt mig för att morgondagen skulle ägnas åt så lite aktivitet som möjligt och utöver morgondagen fanns ytterligare två heldagar att fylla ut i Banos så någon brådska kunde jag verkligen inte känna.

Vi var ett gäng från Skånebussen som stack iväg och käkade på en italiensk restaurang där jag beställde en fantastiskt god cannelloni. Det fick göra min dag. Tidig läggning stod på mitt schema för att en gång för alla städa undan den matthet som fortfarande fanns i kroppen efter den krassliga veckan.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign