Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

17 November
2013-11-25 (01:09)

Att hänga på sig rep och klättra nedför vattenfall i Ecuador – kan det ”va nåt”? Vi tar det igen; höga höjder är inte min grej, vatten i allmänhet är absolut inte min grej, balanssinnet kan ifrågasättas och dessutom finns det mycket mygg nära vatten. Klart som korvspad då att jag måste pressa mig själv genom att utsätta mig för en massa elände som jag egentligen helst av allt vill slippa.

Jag har inte hittat något svenskt namn för sysselsättningen som jag med säkerhet vet är rätt. Repellering tror jag aktiviteten kallas men engelskans canyoning får duga i dagboken. Detta var på förhand dagens huvudaktivitet för min del och vi var ungefär tio stycken som anmält oss ifrån bussarna plus fyra externa äventyrare. Canyoning alltså, samt balans på höga höjder, vatten och mygg. Bara att köra!

En minibuss tog oss en liten bit upp på berget och efter att vi krängt på oss våtdräkter, skor med räfflade gummisulor och utrustning för att fästa repen i fick vi en kortare introduktionsgenomgång och beskrivning av hur man tar sig an vattenfallen. En mindre behaglig vandring uppför berget i våtdräkter följde och det var faktiskt så att man längtade efter att få kylas av i vattnet när det äntligen var dags. En efter en skickades vi ut över det lilla stupet och ner i ett mindre övningsvattenfall. Det gick såklart bra för alla utom mig. Fastän jag tyckte mig sträcka ut armen enligt instruktionerna för full fart nedåt hände nästan ingenting. Jag satt liksom bara fast två meter ner i vattenfallet och kom just ingenvart. En längre stund trodde jag hela förflyttningsproblematiken berodde på min inkompetens men efter att en av instruktörerna halat sig ner till mig och fixat till repet som snott sig fel gick det tusen gånger bättre och jag var befriande nog inte sämre än någon annan.

Vid något tillfälle tappade jag balansen och dundrade in i klippväggen med ett knä men utöver den lilla fadäsen kom jag ner med viss adrenalinkänning i kroppen. Jag kände en sorts revanschlusta och var redo för större utmaningar. Mest förvånande var kanske hur bra fäste man fick med de billiga och enkla skorna och när man bara fått tillit till dem och repen var hela grejen ganska enkel.

Vid ett av vattenfallen skulle man efter någon meter kasta sig bakåt och åka linbana ner. Vid ett annat gällde det att åka kana på sin rumplapp. I övrigt gällde klättring samt hopp nedför i bredbent, lätt böjd ställning. Jag fick även tekniska bekymmer vid ett av de sista fallen där instruktören för andra gången satte mina rep fel och under (vad jag upplevde som viss dramatik men säkert var en stor gäspning i hans arbetsvardag) viss stress från min sida fixades mina bekymmer i obekväm position på en något för brant klippvägg för att jag skulle känna mig komfortabel.

Canyoning var riktigt kul och rätt olikt andra adrenalinaktiviteter jag testat. Klart minus dock för att gruppen var för stor och det blev ganska lång väntan mellan vattenfallsnedfärderna eftersom det var många rep som skulle sitta rätt och kontrolleras på folk. Myggbetten klarade jag mig undan helt. De som genomfört samma sak två dagar tidigare hade blivit rejält myggbitna (med några riktigt obehagliga svullnader som följd i extremfallen) på den öppna hudytan vid anklarna men vi hade lärt av deras läxa och smort in oss in absurdum.

På eftermiddagen tog jag det lugnt och i den tidiga kvällningen blev det en repris på besöket på den italienska restaurangen nere vid torget som vi ätit på vid ett tillfälle tidigare. Kvällens aktivitet var en biljardturnering – en sport jag anser mig vara rätt usel på och därför hade jag inte tänkt ställa upp. En övertalningskampanj från tävlingsledningen (Linda) resulterade i att jag ändå hamnade i startfältet och i vanlig ordning skämtade jag och Patrik om den skånska dominans som vi tänkte oss skulle sätta prägel på turneringen.

Jag gick ut i turneringens öppningsmatch och vann en tät fight mot Magnus. Det kändes som maxutdelning för mig med att vara kvalificerad för kvartsfinalen och det kom därför som lite av en chock när triumferna fortsatte rulla in. Seger både i kvartsfinalen och i semifinalen! Dessutom började jag spela mitt livs biljard (inte så svårt egentligen – jag har nästan aldrig förut tagit mig an sporten).

I finalen ställdes jag mot Göteborgs egen krossmaskin Andreas som hade gått fram som en ångvält genom hela turneringen. I kvartsfinalen hade Joel inte ens fått göra en enda stöt mot honom och även om Andreas haft lite större bekymmer i semifinalen var han en storfavorit som jag normalt sett slår i en match av tjugo (när han råkar stöta i den svarta åttan).

Förutsättningarna var dock lite speciella. Vaktmästaren hade för länge sedan signalerat att han ville gå hem för dagen och lagom till finalen släckte han ner all belysning. Aldrig att detta skulle kunna hindra en viktig final i ett Rosa Buss-sällskap. Folk tände sina pannlampor och i skenet från dessa tog jag en förvånansvärt ohotad seger efter viss fördel med lutningen från bordet som tycktes rädda upp mina svagare stötar och förstärka de som redan var bra.

En champion var född. En skånsk mästare. Precis som jag och Patrik hade lovat. Detta skulle resten få höra hela vägen till Rio och de var ännu ovetande om saken. Om de hade vetat skulle jag aldrig ens fått en inbjudan men nu var skadan skedd. Jag är en ganska dålig förlorare och jag kan ibland vara en helt olidlig vinnare. Detta var rätt tillfälle att leka det sistnämnda och leendet på mina läppar följde med mig hela vägen ner i sovsäcken. Jag och biljard liksom, mot en massa fritidsgårdsveteraner dessutom – det finns bara inte!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign