Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

19 November
2013-11-27 (18:12)

De sista milen ner mot gränsen till Peru vart snabbt avklarade på morgonen. Historiskt sett har gränsövergången mellan Ecuador och Peru varit en av kontinentens mest frustrerande inrättningar. Nu har dock ett antal åtgärder vidtagits och man har bland annat byggt upp en gemensam in- och utstämplingsstation som gör övergångsprocessen fantastiskt många gånger snabbare och smidigare.

Det tog bara någon timme för oss att komma igenom alla formaliteter och därefter kryssade vi oss fram i Peru. Ganska snart övergick omgivningarna till värdelös utsikt. Landskapet var alldeles platt och istället för Ecuadors lummiga dalgångar med de slingrande serpentinvägarna körde vi nu på alldeles spikraka vägar genom ett snustorrt ökenlandskap. Man kunde också direkt märka att folk generellt sett har det klart sämre ställt i Peru än i Ecuador. Levnadsstandarden i Ecuador hade överraskat rejält i positiv riktning men här såg det bitvis riktigt miserabelt ut.

Om nu ändå det negativa ska få överhanden i skildringen så måste det allmänna hälsotillståndet på Pelle-bussen kommenteras. Linda pendlade mellan halvkry och utslagen samtidigt som det senaste tillskottet i sjukstugan, Matilda, hade det riktigt kämpigt med feber och magkramper efter att hon insjuknat på djungelturen utanför Banos.

Efter en evig färd på de spikraka ökenvägarna nådde vi till sist kusten. Dagens lite längre lunchstopp gjordes i orten Tumbes som ligger på mindre än en halvtimmes avstånd från den camping vi skulle stanna på över natten. Efter att ha växlat pengar och lunchat lyckades jag övertyga gruppen jag gjorde staden med om nödvändigheten att dricka kaffe på ett fik med stora bakelser innan vi vände tillbaka till bussarna för att åka ut mot campingen.

Matinköpen hade dragit ut på tiden och jag började känna oro över att missa Sveriges avgörande VM-kvalmatch hemma mot Portugal. Ganska snart spred sig ett rykte om en busstation med en TV tvärsöver gatan och där var vi ett större gäng som bänkade oss. I vänthallen fanns en liten tjock-TV framför tre rader med bänkar och när jag väl satt mig ner fanns det verkligen ingenting som skulle kunna få mig att resa mig innan Sveriges öde beseglats. När Marco kom och meddelade att det var dags för avfärd anmälde jag mig direkt som frivillig ansvarig för en utbrytargrupp på tio personer som ville stanna på busstationen och se färdigt matchen. Jag fick en enklare vägbeskrivning till vår camping och lånade en av Marcos mobiltelefoner. All oro över att inte få se matchen blåste bort och med nerverna utanpå kroppen följdes den märkliga matchen.

Nu blev ju inte alls slutresultatet det man hade önskat men när den svenska upphämtningen pågick som bäst höll vi på att skapa peruansk busshållplatshistoria. Skrik och förhoppningar ekade i vänthallen men till sist blev det en dyster sorti med svansen mellan benen för vårt sällskap. Vi lyckades ragga fram en storbil och åkte ut till campingen där bussarna och resten av resenärerna befann sig.

Stället vid havet där vi stod parkerade var egentligen en enklare militär semesteranläggning belägen utanför den lilla fiskebyn La Cruz. När vi kom fram fanns det två duschar med någon form av vattenflöde vilket bestod i en tunn stråle intill väggen som man liksom fick ösa ifrån med händerna i en skopa. Badplatsen hade röd flagg eftersom starka vattenströmmar lurade mellan vågorna och badförbudet lyftes inte förrän strax före skymningen.

Vi myste framför en tänd brasa ute på stranden på kvällen och grillade korv. Niclas extraknäcker som musiker hemmavid och har tagit med sig en gitarr från Sverige så det var ju ingen direkt högoddsare att det skulle bli allsång framför lägerelden. Att sitta i en ring och sjunga är kanske inte riktigt det jag gör helst av allt i världen men med den miljön (och i det härliga sällskapet) en novemberkväll blir precis allting uthärdligt. Många drog ut sina sovsäckar och sov på stranden under natten men jag börjar nog bli gammal och bekväm av mig för en massa sand i sovsäcken känns inte lika lockande som det kanske gjorde för tio år sedan. Sen kan det ju också vara så att mängden whisky som druckits hos strandsovarna var större än den mängd jag fått i mig men jag vet inte säkert, det är endast en teori.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign