Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-12-02 (00:24)
Resan fortsatte längs den peruanska kusten. Vi hade en ganska lång färd framför oss och gårdagens matlag hade förberett frukost som åts ombord på bussarna för att vi skulle vara mer tidseffektiva på morgonen. Parallellt med detta preppade dagens dreamteam-matlag för stordåd. Jag och Micke visste redan på förhand att det skulle komma att serveras en lunch folk skulle prata länge om.
Under de första veckorna på den här bussresan har jag redan hunnit se fler dammiga bensinstationer och parkeringsplatser än vad de flesta hinner uppleva under en hel livstid. Det var på en typisk sådan damm-inrättning vi skulle skapa lunch-mirakel med små medel. Det går knappt med ord att beskriva med vilken känsla Micke rörde runt i pulver-broccolisoppan som kan varit den mest välvispade på kontinenten under det senaste decenniet.
Lov- och hurraropen ville aldrig ta slut och Patrik var nästan tårögd och pratade om mästarsoppa. Undanpackningen var också ett litet logistiskt örhänge designat av ett verkligt dreamteam. Micke bar bort alla lådor till bussen längst bort och jag gick och flyttade dem till den närmre bussen. Johan bevittnade logistikupplägget och ställde vissa kontrollfrågor men vi valde att inte avslöja några hemligheter kring hur vi tänkte. Andra kan komma att ta efter och då riskerar magin försvinna. I samråd med Micke har en överenskommelse gjorts om att starta en nedräkning till vår nästa gemensamma matlagsinsats. Många frågar efter när det är dags igen för oss att laga mat och vi vill att alla ska ha tillgång till samma information. Det blir i Paraguay och det känns som en evighet dit.
Huanchaco var slutmålet för dagens långa busstur. Det är en liten och ganska mysig strandort belägen inte särskilt långt ifrån storstaden Trujilo och mest berömd är väl egentligen byn för sin eminenta surfing. Bussarna parkerades precis intill ingången till campingområdet och när folk började bli färdigduschade spreds små grupper ut på byn på jakt efter mat.
Mitt lilla gäng kom inte längre än kanske femtio meter bort där vi slog oss ner på en vegetarisk restaurang som drevs av en holländare. Jag vet inte när jag senast hade en heldag med bara vegetarisk mat men den här gången följdes den oförglömliga broccolisoppslunchen av en stor lyx-burrito utan spår av kött.
Den kombinerade camping/hostel-platsen vi bodde vid hade en klassisk mysig hostel-vibe av det slag som nästan är ett av huvudskälen till att jag älskar att resa (avslappnad innegård med hängmattor, bord och stolar, liten restaurang/bar och resenärer från hela världen). Jag tog plats i en hängmatta intill ett bord där Patrik, Linda och Johan satt och drack rom och cola och skrev lite dagbok. När Patrik försökte bjuda mig på en drink tackade jag nej av skälet att den skulle vara otymplig att hålla i liggandes i hängmattan med en laptop på magen. Strax därefter kom Micke förbi och bjöd mig på en öl och den här gången tackade jag ja. Patrik var mycket tydlig med att han kände sig djupt sårad och försökte få till en trade där han skulle byta bort mig från sin buss. Jag hörde rykten om att han i en bytesaffär med en chipspåse som mellanskillnad skulle ha Inger på ingång ifrån Trisse-bussen istället för mig men tydligen skall Inger ha tackat nej precis när det var dags att skriva under övergångshandlingarna.
Ska vi kalla detta för Pelle-bussens första lilla kris? Jag gick alla fall till sängs utan att med säkerhet veta om jag skulle få fler nätter på Pelles tak. Transferryktena tycktes surra i och omkring bussen och min framtid på det skånska slagskeppet kändes mer än osäker.
<- Tillbaka
