Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

25 November
2013-12-08 (23:20)

Många valde att inleda förmiddagens attack-turism i Lima med en extern frukostbuffé eftersom hotellfrukosten administrerades av århundradets kanske mest ineffektiva peruanska som trots att hon slet håret av sig aldrig lyckades få ut mat och dryck. Dessutom var alla utom en resenär överens om att juicen var alldeles odrickbar. Denna enda resenär (Frida) hade lyckats övertala mig och Christer i taxin kvällen innan om att vi skulle äta frukost på hotellet och så fick det bli.

Många rapporterade om skräckfärder i taxibilarna till katedralen i Lima men chauffören i min bil körde lugnt och stilla. Direkt till höger innanför kyrkans port fanns katedralens stora dragplåster i form av Pizarros grav. Därefter följde en tämligen lång räcka av ganska spektakulära och påkostade kapell och altartavlor tillägnade diverse helgon och andra heliga ting som katoliker går igång på. I en källare kunde man knäppa bilder av dödskallar och i ett rum på en ovanvåning fanns onödigt stora psalm- och kyrkoböcker. Sannolikt de största böcker jag sett och det skulle ta en avsevärd muskelstyrka i anspråk om man nu av någon anledning (fråga mig inte varför) skulle vilja lyfta dem.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att katedralsbesöket var intressant men kändes lite som kaka på kaka. Inträdesbiljetten till denna religiösa inrättning gällde också för ärkebiskopens palatsmuseum som låg vägg i vägg med katedralen. I denna gamla biskopsbostad från 1500-talet fanns en del pampiga möbler men jag törs påstå att kamerablixtarna ifrån mina medresenärer smattrade som mest när jag klev upp på den efterlängtade röda mattan i huset beroende på mina ständiga förfrågningar runt varför jag inte föräras med en röd matta i Pelle-bussen efter den där biljardsegern som fortfarande känns väldigt viktig.

Trots att vi redan kände oss smått kulturellt och andligt överdoserade togs promenaden två kvarter bort till San Francisco muséet som är absolut mest känt för sina katakomber som till bredden är fyllda med gamla människoben och dödsskallar. Dessa katakomber används fortfarande som gravplats för betydande franciskanermunkar och den utmärkta guidade turen, med en guide som var så effektiv att hon pratade i steget, gick också genom franciskanermunkarnas kloster med bibliska väggmålningar och tavlor i världsklass. Förmiddagens klara favorit!

Bussarna rullade iväg ifrån Lima någon timme in på eftermiddagen. Det kändes lite som att vi hade en ny passagerare på bussen när Matilda hade tillfrisknat och satt upp och pratade efter att ha legat fullständigt utslagen längst framme i bussen under en och en halv vecka. En gammal minnesanteckning långt bak i en av hjärnhalvorna som jag nästan glömt bort under de här dagarna fick plötsligt nytt liv. Under partynatten i Banos, precis innan Matilda blev sjuk, kom hon fram till mig på Go-bar och kommenterade min dansstil (för ofta händerna i fickorna) på ett sätt som gjorde mig helt övertygad om att hon hade kollat in mig. Nu blev jag överraskande upprymd av att se henne på benen. Det fanns något här. Ibland bara vet man.

Många andra var också osedvanligt pigga och det bestämdes nästan omedelbart att det var dags att plocka fram shot-rouletten på bussen. Av någon obegriplig anledning bestämde vi oss för att denna spritlek inte skulle inledas förrän vi tagit oss ut ur Lima och en flod valdes ut som stadsgräns som sedan nästan halva bussen satt och spanade efter. När den äntligen passerats åkte spelet fram. Deltagarna i partiet var Joel, Linda, Jag, Andreas, Magnus, Micke, Christer och Therese. Alla fick vars två shotglas med två eller tre nummer på och sedan drogs rouletten igång. Ytterst enkla regler gällde, stannade kulan på ett nummer man hade på sitt glas skulle en shot med valfri starksprit sänkas.

Inledningsvis gick spelet ganska långsamt och nästan allt drickande koncentrerades till Joel och Linda. En kisspaus vid en bensinmack kom dock att få direkta följder för spelet. På macken fanns oändliga mängder alkohol till rimliga priser och när spelet gick igång igen efter en lång paus fick leken en helt annan fart.

Det är komplicerat att hälla upp shots på en buss i rörelse och ganska snart uppfanns säkerhetsmuggen som man hällde upp över. Alla slaggprodukter som kom utanför hamnade i säkerhetsmuggen och det bestämdes att denna häxbrygd skulle drickas av den som fick spelets sista framslagna nummer vid ett givet klockslag.

Rouletten kan omöjligen varit helt korrekt designad. Vissa nummer drogs ständigt (jag hade två sådana och tillhörde dem som drack alldeles för ofta) och mest klassiskt blev 21 (snabbt omdöpt till Foppa efter hockeyspelaren) som stackars Therese tidigt började förbanna. Andra fick i princip aldrig dricka, exempelvis de i bussen stående spelarna Magnus och Andreas som nästan grät av lycka när det blev deras tur.

När vi närmade oss slutet på spelet bestämdes det i en mycket enig spelarkår att övertid på tre minuter skulle införas. Övertiden innehöll en extra krydda i form av high-speed-roulette där allting gick i hiskeligt tempo. På detta fåtal minuter hann jag med ganska många shots men slapp åtminstone den avslutande häxblandningen som hamnade hos Magnus.

Med spelandet avslutat fortsatte partyt på bussen under den avslutande busstimmen fram tills dess att vi kom fram till campingen i Paracas där vi skulle övernatta. Man får väl anta att Trisse-bussens resenärer blev lite häpna av ljudnivån på Pelle-bussens resenärer och för egen del finns det en hel del frågetecken kring händelseförloppet efter roulette-spelandet. Vad jag vet med säkerhet är att jag hängde på en grupp med Patrik, Linda (också kraftigt märkt av roulette-spelandet), Johan, Per och Frida till Paracas strandpromenad där jag käkade spaghetti med pesto.

Vid bordet började började Patrik och Johan av någon anledning att sjunga på den skånska ramsan ”Stora groggar och lide limonad”. Efter en stund ställde Patrik frågan till Frida om hon förstod vad de sjöng. Självsäkert svarade hon ”Stora groggar och Lidl-läsk”. Det blev för mycket för mig. Jag bröt ihop i resans största skrattanfall och en riktig klassiker var född. Inte särskilt svårt att gissa vilken ramsa det sedan sjöngs på omochomigen?

Senare på kvällen när vi tagit vandringen i mörkret tillbaka till campingen ackompanjerade av Lidl-sången vet jag med säkerhet att jag var inblandad i en pingismatch och därefter satt med ett glatt gäng vid borden mellan bussarna som var sprängfyllda med flaskor. Gänget från Trisse var trögstartat men nu hade de till sist hakat på den spontana festen.

Roulettspelandet hade dock satt vissa spår i min kropp men när jag plockade på mig min sovsäck och klättrade uppför trappan till busstaket för att sova var jag övertygad om att tillståndet var närapå nyktert. Väl uppe på taket såg jag Anna och Matilda i ett av hörnen. Minnesanteckningen som kommit till livs tidigare under dagen skapade en sorts logisk tankegång om att jag borde ta plats bredvid Matilda eftersom det var den person jag pratat minst med på bussen och jag var mer än nyfiken. Det fanns inga större baktankar eller ambitioner än så. En stund senare höll jag hennes hand. Det var busstaksromantik i vardande, om än på den absolut mest oskuldsfulla nivå man kan tänka sig, och jag var en huvudperson. Detta hade jag inte sett komma en timme tidigare och till skillnad från hur vanliga analyserande Rickard fungerar fanns ingen som helst konsekvensanalys gjord på detta case. Men så är det här heller ingen vanlig resa och det mesta som sker är alldeles nytt för mig, tänkte jag, när jag somnade med den varma handen i min.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign