Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-12-10 (01:26)
Vart nattens oskuldsfulla busstaksromantik skulle leda var svårt att veta men mina steg ledde åtminstone ned från taket någon timme efter det att solen gått upp i Peru. På bordet nedanför stod min mugg. Den luktade rom och cola. Märkligt, jag som fram tills nu varit övertygad om att jag hållit mig ifrån starka drycker under gårdagskvällen. Jag fick syn på flaskan med Captain Morgan också och förfärades över vilken liten skvätt som var kvar på botten. Med den konsumtionsmängden borde jag inte kunna stå på benen men jag kände verkligen ingenting så här dagen efter. Andra roulette-spelare rapporterade om samma fenomen - de kände knappt heller av gårdagens dunderkalas i sina kroppar och deras nyköpta flaskor var också tömda eller innehöll en löjeväckande liten skvätt på botten. Märkligt var ordet.
Campingen i Paracas var riktigt mysig och det kändes verkligen synd att vi skulle lämna efter endast en natt. I väntan på dagens utflykt lirade jag pingis med Skåne-Johan innan vi skuttade ombord på bussarna för att rulla den korta sträckan ner till strandgatan där en speedboat väntade på det glada manskapet.
Dagens utflyktsmål var Ballestasöarna som ofta brukar kallas för fattigmans-Galapagos. På vägen ut till ögruppen passerade vi den mystiska geoglyfen ” El Candelabro” vars syfte och ursprung omges av mycket spekulation. På sätt och vis påminner den om de någorlunda närliggande Nazca-linjerna men det är tveksamt om den stora kandelaber-formationen på en klippvägg har någon koppling till linjerna utanför Nazca även om vissa teorier går i den riktningen.
I båten föreslog Frida betting kring vem som först skulle få en fågelsskit på sig under utflykten. Mig veterligen nappade ingen på denna förfrågan och självklart dröjde det inte länge innan denna osannolika småländska fick en rejäl blaffa på sin egen näsa till allas stora förtjusning.
Ballestasöarna är en liten ögrupp bestående av tre klipp-öar med ett extremt omfattande djurliv. Det är inte tillåtet att kliva iland utan speciella tillstånd men med en båttur av det slag vi var ute på kommer man ändå mycket nära djuren. När man väl vant sig vid stanken av fågelskit går det utan den minsta ansträngning utmärkt att spana in en massa arter av sjöfåglar, pingviner och sjölejon.
För det tjugotal av oss som bara några veckor tidigare besökt Galapagos innehöll turen inte särskilt mycket nytt men det var verkligen trivsamt att komma ut i havsbrisen och spana på djur istället för att ligga ”hemma på bussen” och tycka synd om sig själv efter gårdagens övningar.
Tillbaka på land åt vi lunch i Paracas. Jag tvingades fråga Patrik på vilket ställe vi käkat kvällen innan vilket han tyckte var väldigt roligt, inte minst för att Linda ställt samma fråga till honom en kort stund tidigare. Efter lunchen hängde jag med Joel. Vi tog bland annat en promenad ut på piren och blev attackerade av tre fnittriga peruanskor som ville bli fotograferade med oss. Det var nästan så att vi kände oss som Idol-Micke som några dagar tidigare hade uppvaktats som en rockstjärna vid Månens Tempel.
Bussfärden på eftermiddagen gick från Paracas till Ica som är en ganska stor stad med tämligen ökänt rykte. Vår camping låg fyra kilometer utanför staden och ansågs för bara något år sedan vara en av de bästa på hela resan. Numera befinner den sig dock i förfall och är till salu efter att ha gått i konkurs.
Jag hade någorlunda flyt i duschkön och lyckades knipa en plats i den så kallade ”spa-duschen”. Denna lyxinrättning hade både en vit plaststol och tre kalla strålar i duschen till skillnad från grannfaciliteterna där en kall singelstråle fick tjäna som besökarens enda sällskap. Lika mycket flyt hade jag inte med maten. Kycklingen jag beställde in växte i munnen och får man inte en lättare magsjuka av en sådan rätt är man utrustad med stålmage. Det är tydligen inte jag…
Efter något dopp i den skitiga poolen under eftermiddagen började det dra ihop sig mot kvällning och den sedan tidigare utlysta hattfesten. Patriks och mina vackra filthattar (vissa kallade oss för herr Kantarell och fru Karamell) stod sig hyggligt i konkurrensen men var självfallet helt utan segerchans i tävlingen som med säkerhet skulle komma att domineras av egen-kreationer ifrån favorittippade Christofer (regerande mästare ifrån Afrika där han utklassat all konkurrens med en upplyst toalettpappersturban som många av oss sett på bild) och utmanare som Runa, Torsten och Jocke.
Vår busspersonal hade fixat med grillad kyckling och korv som intogs i en festlokal efter ett välkomstbål. Hattfesten vanns efter en omröstning av Runa trots ett misslyckat kupp-försök ifrån mig och Micke där vi försökt värva röster till Jocke för att segern skulle hamna i rätt buss. Priset var en gratis dagsutflykt nästa dag och det delades ut under stort jubel och öronbedövande applåder. Festen övergick efter maten i ett disco som då och då stördes av strömavbrott. Jag och de övriga deltagarna ifrån shot-rouletten föregående dag var något märkta av de övningarna och tog det ganska lugnt men det fanns andra som satte ribban högre.
En man kom att äga festens sista timmar fullständigt. Ur mörkret dök Johan helt oväntat upp klädd i sin rymddräkts-sovsäck (som hade fått ett helt busstak att vrida sig i skratt några kvällar tidigare) och tog över dansgolvet med austonaut-dansmoves, breakdance och poserande framför otaliga mängder kameror. Atmosfären inne i dräkten tycktes ge honom superkrafter och jag tror mig aldrig någonsin förut ha sett ett vassare partytrick. Johan Spaceman var född, bäva månde alla aliens!
Det går omöjligen att förlägga en Rosa Buss-fest till en plats bara några meter ifrån en swimmingpool utan att folk förr eller senare ska bli blöta. Först ner i poolen åkte Patrik och han drog med sig Micke i fallet som hade en Iphone i fickan som aldrig lär vakna till liv igen. Snart dammsög en blodtörstig pöbel festlokalen på torra lämpliga badoffer och jag flydde i sällskap med Jocke ut via en bakväg och ställde mig och tryckte bakom en Rosa Buss en stund för att slippa bada med jeans på med värdesaker i fickorna.
När den värsta häxjakten lagt sig smög jag ombord på min buss och hämtade tandborsten och sovsäcken. Med gaddarna nyputsade klev jag upp på busstaket och letade upp Matilda som ganska nyss hade gått och lagt sig. Platsen bredvid henne var ledig och togs av mig. Under dagen hade jag bestämt mig för att följa magkänslan utan att fundera så mycket och ganska snart återupptogs busstaksromantiken där vi hade avslutat förra natten. Allt skedde fortfarande under extrem sekretess och tysthet - ryktet går oerhört snabbt och folk befinner sig väldigt nära inpå men än så länge var medresenärerna lyckligt ovetande om att resans tredje nya par-konstellation var under bildande. Det var dock bara en tidsfråga innan ryktet skulle gå.
<- Tillbaka
