Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-12-11 (12:46)
Det lätta kaos som uppstår på en campingplats invaderad av ett femtiotal svenskar när stället plötsligt är helt utan vatten är säkerligen väldigt underhållande för en utomstående. Under hela förmiddagen och fram till lunch var vi helt utan rinnande vatten och möjlighet att spola i toaletterna (eller duscha). Verkligen varje magsjuk resenärs stora dröm! Lyckligtvis var en ganska stor grupp iväg på sandboarding under förmiddagen (jag hade bokat in mig nästa dag) vilket lade vissa band på den smygande känslan av panik.
För min del handlade dagen om en tillvaro i skuggan på en söndring plaststol med en pocketbok som sällskap intill den ganska ofräscha poolen. Gänget som hade kört sandboarding kom tillbaka ungefär samtidigt som vi åter fick rinnande vatten och de flesta var lyriska över upplevelsen bland sanddynerna. Det kändes lovande och kul att fortfarande ha detta framför sig.
Eftermiddagen påminde mycket om förmiddagen och jag fick verkligen ingenting uträttat. Lite bollkastande i poolen med Joel och Niklas, bokläsande och en skön tupplur på Pelle-bussens tak i skuggan av presenning-väggarna. Semester skulle man kunna kalla det. Några åkte iväg på en pisco-tur på eftermiddagen som jag hade valt att inte skriva upp mig på. Eremiten inombords har vansinnigt svårt för guidade gruppturer med trettio personer som blint följer en guide som på tveksam engelska berättar saker man hinner ha glömt redan samma kväll och de avstås hellre än gärna om jag inte är våldsamt intresserad av resmålet eller har svårt att ta mig dit på egen hand.
I en grupp som reser väldigt tätt ihop uppstår ganska snabbt en humor fokuserad på personliga egenskaper och bravader. Ett typiskt exempel är Pelle-bussens yngsta resenär Joel som gjort sig känd för att han alltid packar om bland sina väskor i bussen. I början av resan var ompackningarna nästan något denna rastlösa själ skröt om men numera smyger han med sina förflyttningar av prylar och kläder efter alla kommentarer. I Ica denna eftermiddag handlade mycket av snacket om att det skulle ställas ut ompackningslicenser till de som gått i Joels ompackningsskola eftersom försäkringar etc. inte skulle täckas av ompackningsskador och annat obehag som kunde drabba en oerfaren och outbildad ompackare.
Istället för att åka in till Icas stadskärna på kvällen för att käka kvällsmat begav sig många till Huacachina som ligger någon kilometer utanför staden. Platsen har kallats ”The oasis of America” och en alldeles äkta naturlig oas ute i öknen är precis vad det rör sig om. Enligt legenden skapades oasen av en ung prinsessa som utsattes för en tjuvtittande jägare när hon badade. Hon lämnade vattnet hon badade i när hon flydde från jägaren och så skall denna större vattenpöl ha uppstått.
Byn runt oasen var riktigt mysig och nästan lite overklig. Hela sällskapet jag åkt dit med beställde in fantastiskt goda hamburgartallrikar och sedan satt vi och spanade ut mot sjön där turister fördrev tiden i solnedgången med att trampa runt i trampbåtar och där coola sandboarders kom förbitraskande längs strandpromenaden med sina brädor efter dagens pass i öknen.
Vi hade ganska svårt att hitta en taxi för hemfärden till campingen men till sist hittade vi en minimal bil där vi tryckte in fem personer. Taxibilen var så fullastad att när vi skulle åka över farthinder var vi tvungna att ta oss an dessa sidledes. Dessutom kändes farthindret liksom genom golvet.
På kvällen föddes en modern klassiker. Tillsammans med Matilda, Anna och Niklas drogs relationsrådet igång uppe på taket. Anna var först ut med att lägga fram ett case som övriga fick vända och vrida på, därefter följde Niklas. Både jag och Matilda slingrade oss undan rätt bra och på Niklas fråga om jag hade något case att lägga fram svarade jag ”Det löser sig nog rätt bra ska du se”. Rådet avslutades med att vi var överens om att detta skulle få en fortsättning kommande kvällar – här fanns ett stort kärl fyllt med relationsgåtor att ösa ur!
Det började kännas lite knäppt att smyga om natten och jag somnade rätt tidigt med armen om Matilda. Om folk som kom upp på taket sent på kvällen via stegen borta vid oss bara tittade upp skulle de omöjligen kunna undvika vad som pågick. Varför smyga förresten – det fanns liksom inga skäl att vara hemlig?
<- Tillbaka
