Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

30 November
2013-12-15 (00:24)

Långfärd upp på hög höjd! Vid den första kisspausen, innan vi nått bergen, bestämde jag och Joel oss för att gästspela på Trisse. För de som ville fanns coca-blad att tugga på för att lindra eventuell höjdproblematik senare under dagen och jag gav bladen en chans.

Vår syn på Trisse är att folk bara sover därinne jämt samt att bussen är så lång att ingen någonsin kan ha utforskat den i dess helhet. Det ryktas om nattklubbar, toaletter och vattenfall i de bakre sektionerna och i viss mån fick vi våra fördomar bekräftade. De flesta sov naturligtvis, bland dem merparten av medlemmarna i den så kallade Bamseklubben (resans fem yngsta resenärer) där Joel är Pelle-bussens enda representant medan man kan hitta de övriga fyra ombord på Pelle (Hampus, Malin, Vickan och Alex). Långt, långt bak i bussen hittade vi en myshörna där åtminstone några var tillfälligt vakna och vi bjöds in till ett av de omsusade UNO-partierna där förloraren tvingas klä på sig den fruktade rosa UNO-hatten.

Partiet inleddes med att reglerna ändrades stup i kvarten vilket självklart missgynnade oss och de inledande poängskördarna hamnade oroväckande ofta hos mig eller Joel. Så småningom fick dock Trisse-bussens spelare slut på idéer för att kunna sätta dit oss och vi kunde tämligen enkelt manövrera ut motståndet. UNO-hatten hamnade på Frida som därmed var först med att få en andra inteckning i hatten. Jag andades ut – det vore höjden av skam att vara den som flyttade över hatten till Pelle-bussen.

Under den sista timmen på Trisse innan lunch började jag känna av tendenser till magproblem trots frenetiskt tuggande på coca-bladen. Det var som om magen jäste en smula för varje meter vi klättrade upp bland bergen och vid den goda lunchen stod jag för dubbla tabbar. Dels åt jag alldeles för mycket och dels lät jag bli att ta ett toalettbesök. Jag skulle komma att straffas gruvligt.

Strax efter lunch i en serpentin-stigning inträffade en smärre katastrof. Bussdörren stod öppen under färden för att fläktande luft skulle komma in och i en kurva fick den älskade lilla gula handbollen liv och rullade ut ur bussen. Självfallet lät Trisse-bussen bakom oss bollen rulla förbi utan att stanna för att plocka upp den ovärderliga tappade lasten. Vad annat kunde man vänta sig av dem?

Färden fortsatte uppåt in i bergsmassivet och min mage kändes nu stor som en badboll. Under denna jäsningsprocess började det dessutom knipa något vansinnigt i magen och jag var tvungen att sitta hopkurad på ett säte för att uthärda smärtan. Bussarna fastnade ganska snart i ett vägarbete och vi fick besked om att vi skulle vara fast i någon timme. Utrustad med en toalettpappersrulle begav jag mig ut på en bergsslänt. Jag var osäker på vilket håll saker skulle komma ut, kände mig både gråt- och svimfärdig och höll krampaktigt i ett rotsystem för att inte falla. Det var ungefär så ovärdigt som det kan bli att halvhänga där med den bleka ändan i vädret och samtidigt försöka spy i backen men ingenting hände. Det var fullständigt stopp i systemen.

Samma sak upprepades två gånger till med en halvtimmes mellanrum. Kramperna och illamåendet kom och gick och det tycktes nästan som att kroppen spelade mig ett spratt för varje gång jag försökte få upp eller ut något var det bara stopp.

Den fortsatta eftermiddagen blev en mardröm även om det direkta illamåendet övergav mig. Istället blev magkramperna bara värre. Vi befann oss under flera timmar uppe på en riktigt hög platå med ett mycket annorlunda landskap. Som mest var vi uppe på runt 4 600 möh (nytt personligt höjdrekord) men jag hade svårt att koncentrera mig på den intressanta utsikten mellan kramperna. Det var inte riktigt så här jag hade föreställt mig problem med hög höjd. Huvudvärk och illamående brukar vara de problem man hör talas om, inte uppjäst mage. Nu var jag definitivt inte ensam med problemen i bussarna men andras elände lindrade knappast den egna smärtan.

Allra värst blev det efter mörkrets inbrott när vi rullade ned ifrån den allra högsta platån. Det gjorde så ont att Matilda ifrån sätet bredvid mig kunde se hur ett hav ur svettdroppar växte fram i pannan och det kom nog ett par tårar också.

Kvällsmaten längs vägen tvingades jag låta bli och istället begav jag mig ut i skogen med en lånad pannlampa och en toalettrulle för att ännu en gång försöka bli av med lite ondska. Att ömkligt hasa sig fram i skogen med mina flip-flops och ständigt trampa i torkad djurskit med toalettrullen i handen kändes väldigt långt ifrån den glamour och reseromantik som jag vill klä det här äventyret i men alla dagar kan inte vara perfekta och det här var nog så långt ifrån den stora drömmen man kan komma. Lyckligtvis lyckades jag nu äntligen bli av med det allra värsta och kunde sitta på bussen utan att svettas och gråta under de sista timmarna på kvällen.

Vi skulle bushcampa och bussarna ställdes på ännu en osexig parkeringsplats. Intill parkeringen låg ”Linda''s” – en restaurang av det enklare slaget vars bortglömda toaletter vi gärna fick låna. Frågan är om det egentligen inte hade varit bättre att gå och uträtta sina behov utomhus. Stanken var nästan outhärdlig, toalettringar saknades och i skålarna simmade illaluktande slagskepp ifrån peruanska lastbilschaufförer runt. Nöden har dock ingen lag och när jag var färdig med mitt andra besök på denna dröminrättning chansade jag på läggning på busstaket och bad nästan små enkla böner om en bättre och mer glamourös morgondag.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign