Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-12-15 (00:57)
En ensam man med lånad pannlampa gick sakta över parkeringsplatsen i den peruanska natten. På avstånd kunde han höra hur hundarna vid den enklare restaurangen, störda av mannens steg eller skenet från pannlampan, skällde. Mannen var jag och de oglamourösa toaletterna var målet. Jag kom att skänka denna oförglömliga inrättning ytterligare nästan en halvtimme av min livstid. Det var på gränsen mellan komiskt och tragiskt och jag oroade mig kraftigt för vad den kommande långa bussdagen hade i beredskap åt mig. Först skulle dock natten uthärdas.
Under de återstående timmarna av natten lyckades jag faktiskt sova men på morgonen kändes det fortsatt illa. Jag chansade och åt lite frukost och gav sedan Marcos huskur (majsmjöl utrört i coca cola) ännu ett försök även om det inte direkt hade hjälpt mig under gårdagen.
Det blev ett sista besök på min älskade toalettinrättning före avfärden. Oväntat nog dröjde det inte många minuter ombord på bussen innan det senaste dryga halva dygnets kramper släppte men jag vägrade våga ta ut segern för tidigt. Huruvida det var huskuren, mina nattliga böner till högre makter eller så enkelt jag lyckats klämma ut den sista ondskan under morgonen som ledde till den hastiga förbättringen lär jag aldrig få veta. Befriande var det oavsett vilket.
En bit in på resdagen blev det dramatiskt. I högtalarsystemet fick vi besked om att Trisse hade krockat och oron spred sig direkt. Skönt nog fick vi nästan omedelbart besked om att ingen kommit till skada. Patrik backade bak Pelle till Trisse och när vi kom fram var polisen redan på plats. När Bosse (Trisses chaufför) skulle köra om en taxi hade den av misstag kommit ner i den djupa vägrenen på insidan och taxichaffisens hastiga korrigeringsrörelse resulterade i att han körde rakt in i Trisse från sidan.
Ombord på bussen tycktes passagerarna knappt ha märkt av krocken trots att taxibilens front var fullständigt demolerad. Visst kunde man se märken på Trisse men inte heller något väsentligt på själva bussen hade tagit stryk. Lyckligtvis hade även passagerna i taxibilen klarat sig utan skador trots att bilen såg ut som ett vrak.
Marco skötte naturligtvis dialogen med polisen och taxichaffisen. Polisen ville ta in berörda parter till förhör och hotade med att en hel dag skulle gå åt till utredningen. Alternativt ville de ha pengar. Det fick de naturligtvis inte. Däremot lyckades Marco göra en deal med taxichauffören som var huvudskyldig så att vi skulle kunna komma vidare.
Några av oss som stått och inspekterat skadorna på Trisse fick med oss en extra souvenirsamling från platsen i form av en samling med bett ifrån knott. Mer dramatiskt än så blev det egentligen aldrig och vi kunde stilla fortsätta rulla mot dagens mål för resan uppe bland bergen – den klassiska gamla inkastaden Cuzco.
Det blev allt vanligare att man såg äldre kvinnor klädda i indiankäder och hattar ju närmare Cuzco man kom och när bussarna till sist rullade in i den mytomspunna staden på hög höjd var man mer än förberedd på den gamla sagostaden.
Det finns ett slags lugn eller harmoni i Cuzco som inte riktigt liknar något annat jag stött på, möjligen undantaget den fridfulla munkstaden Luang Prabang i Laos. Den höga höjden och viss kupering gör en snabbt andfådd när man vandrar omkring längs de klassiska gatorna men det gör inget om man får stå stilla och pusta en stund i detta levande museum där man alltid känner sig trygg. Det finns nämligen så mycket att titta på.
En grupp med tretton nya resenärer som ska ansluta till gänget samtidigt som en grupp kommer att lämna oss efter inkaleden fanns redan på plats på hotellet där jag och Micke lyckades få tag på ett svåröverkomligt dubbelrum. Skönt! Vissa efterskakningar efter mina magproblem förekom och då vill man inte gärna dela rum med ytterligare fem personer
Jag tror att jag hann med att hälsa på de flesta av de nya innan det var dags för middag i sällskap med tjejkvartetten Alex, Vickan, Anna och Matilda och Pelle-bussens Niklas. För min del blev det en något överprisad men hyggligt välsmakande pasta innan jag drog mig tillbaka till hemmets lugna vrå. Jag var ganska utmattad efter magsjukan men nu fanns det en chans till en god natts sömn.
<- Tillbaka
