Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

03 December
2013-12-18 (12:40)

Det hällregnade hela natten över Cuzco. Alla hade inte haft samma flyt i rumsutdelningen som jag och Micke och värst var det kanske för Trisse-Matilda som vaknade mitt i natten i sitt sexmanna-rum av att det regnade ner på henne från taket. I trapporna på vägen ner till frukosten hade jag lyckats trampa i en vattenpöl utan att märka det och min entré ner till frukosten blev av det spektakulära slaget. Jag verkligen gled nedför ett stort antal trappsteg innan fallet parerades med högerhanden. Det kändes som ett smärre mirakel att jag klarade mig utan skador och de som inte varit vakna till frukosten var det bestämt nu. Snygg entré!

Som alltid, när man befinner sig utanför Norden eller Centraleuropa, rådde mer kaos än organisation när vi skulle ta oss till ledens start. Ingen förstod riktigt vad som pågick och det gjordes ett flertal stopp på vägen ut ur Cuzco som tycktes sakna mening. Vid ett av dessa stopp i en större korsning dök en smal mörkhyad amerikan med sneda tänder, orange täckjacka och en stor kamera upp och det visade sig att han skulle vara den enda externa deltagaren i gruppen utöver guiderna och bärarna. Ingen, allra minst han själv, förstod hur han hamnat i vår grupp.

Någon timme från Cuzco var vi äntligen framme vid startplatsen för leden. Jag valde att lämna av min sovsäck för att istället bära det lånade liggunderlaget (valfritt vilket man skulle bära) och kunde konstatera att jag förmodligen hade lättast packning av alla. Det var svårt att avgöra om den lätta packningen skulle göra mig stressad eller nöjd men det fanns inget jag visste att jag saknade på rak arm som borde varit med i min ryggsäck.

Det togs en del obligatoriska gruppfoton vid den klassiska tågstationen vid Km. 82 innan jag som första person i gruppen, efter en passkontroll, släpptes över bron som går över floden Urubamba som man följer under större delen av den första dagens vandring. Jag sprang nästan över bron och kan inte minnas när jag senast kände mig så uppspelt och upprymd inför ett äventyr.

Inledningsvis var vandringen enkel och vi stannade ofta för att samla ihop gruppen. Det var viss trafik längs stigen eftersom vi fortfarande befann oss i ett område med små lokala samhällen och dessutom skulle då och då någon av våra cirka trettio bärare (alltid lika många som man är i gruppen) komma förbi. Det måste vara ett av världens mest otacksamma yrken att springa längs denna stig med 25 kg packning på ryggen (mat, tält, sovsäckar mm.) och det minsta man kan göra för att visa respekt är att ta ett steg åt sidan när de passerar.

Så kom den äntligen; ledens första lilla stigning. Jag inledde försiktigt, kände hur pulsen stack iväg och hur jag började flåsa. Men en andra andning kickade ganska snabbt in och i min promenadtakt gled jag enkelt förbi många som verkade ha det mycket tuffare. Det var en kroppslig reaktion som jag knappast hade vågat drömma om efter magsjukan två dagar tidigare och den obefintliga träningen under ungefär två månader. Delar av mitt livs form från i augusti fanns kvar och jag förstod nu att Inkaleden för min del skulle bli mer av en upplevelse än en pina.

Det fina formbeskedet gjorde mig så uppspelt och adrenalinstinn att jag halade fram kameran och började fotografera de som nådde den lilla toppen. Detta taggade några till att le lite extra de sista meterna och jag fick tillochmed Christofer att dra på en rusch under sina sista steg uppför vilket han fick betala dyrt för under återstoden av dagen. Men det blev en bra bild!

Nu när man testat på att vandra uppför på den höga höjden kändes det välförtjänt med en lunch. Dagens första riktigt stora skratt kom när Bosse satt och kastade ut minst ett kilo stenar ur sin packning som han hade släpat på ofrivilligt. Peter var snabb med att ta på sig en del av skulden för detta lilla practical joke som Bosse tog med stor ro och kommenterade med att riktiga män bär lite extra. Efter lunchen följde en andra liten stigning där jag om möjligt kände mig ännu lite piggare och jag fortsatte att irritera folk med fotografering när de nådde toppen. Därefter var det slut på stigningar värda att nämna och istället kunde vi på avstånd beskåda diverse lämningar från inka-tiden.

Det händer nästan alltid någonting runt Frida och nu hade hon upptäckt att hon dels var en alldeles för dålig fotograf och dels hade alldeles för lite människor på sina foton och istället alldeles för mycket stenhus och djur. Därför hade hon placerat sig själv i en fotoskola och försökte samla lektioner längs stigen som noga numrerades och memorerades. En lektion gick ut på att man inte skulle fotografera ryggar med undantag om det rörde sig om ett expeditionsfoto och en annan var att man inte skulle centrera människor vid porträttfotografering. Dessutom jagade hon bilder på folk som skulle åka hem snart och stackars Andreas fick aldrig riktigt den informationen vilket gjorde att han kände sig något jagad längs leden.

Mitt under den pågående fotoskolan, under en genomgång ifrån guiderna, räckte hon över en kamera till mig och jag tolkade det hela som att hon ville bli fotograferad och började knäppa bilder av henne. Frida verkade helt ointresserad av att posera och såg i det närmaste irriterad ut och efter guidernas genomgång frågade hon varför jag stod och fotograferade henne. Ett kul missförstånd nystades upp. Patrik hade tillfälligt gett sin kamera till Matilda som i sin tur hade gett den till Frida när hon inte ville hålla den längre. Frida hade då trott att det var min kamera och skickat den till mig och jag trodde det var Fridas. Patriks min när han fick tillbaka kameran och tittade på en rad bilder med en halvtrumpen och ointresserad Frida på var obetalbar och trots att vi försökte förklara det roliga missförståndet flera gånger för honom verkade han aldrig riktigt förstå vad som hänt.

När vi till sist kom fram till vår första lägerplats hade det redan hunnit bli mörkt vilket knappast hade varit planen men alla omständiga omvägar och onödiga organisationsmissar som fått oss försenade på morgonen tog till sist ut sin rätt. Guiderna sprang nu förvirrat omkring bland tälten och frågade om alla fått sina liggunderlag säkert sju gånger. Jag hade förmånen att få dela tält med Johan Spaceman och rullade ut min sovsäck (som en okänd bärare tagit ansvar för under eftermiddagen) på det lånade liggunderlaget (som jag själv släpat på) inne i tältet. Dessvärre krävde pannlampan jag köpt på mig i Cuzco tre batterier och jag hade bara köpt två. En indiankvinna, som egentligen försökte sälja vatten, lovade mig att skaka fram ytterligare batterier till ett acceptabelt pris om jag bara gav henne ett par minuter. Det får ju ändå sägas vara imponerande. Vi var på nästan 3 000 meters höjd och det var alldeles kolsvart ute. Man skulle nästan kunna tro att hon trollade fram batterierna som dök upp en kvart senare.

Kvällens person i fokus var tveklöst amerikanen i orange täckjacka. Han var så trött att han toksomnade mitt under kvällsmaten med huvudet mot en träpelare till övrigas stora förtjusning. Några minuter tidigare hade vi dessutom lyckats avstyra hans planer på att lämna sin svindyra kamera utanför tältet hela natten för att fotografera stjärnhimlen. Rekommendationen vi fått var att inte ens lämna skorna utanför tältduken eftersom saker har en tendens att försvinna längs leden. Dessutom väntades regn. Ifrån amerikanen väntades nya bravader.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign