Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

04 December
2013-12-20 (02:13)

Första dagen på Inkaleden är bara uppvärmning - det är under andra dagen det börjar på riktigt. Andra dagen längs leden är nämligen enligt alla tyckare och kännare det tuffa styrkeprovet där agnarna sållas från vetet och folk såg verkligen sammanbitna ut på morgonen. Alla hade väckts innan solen gått upp och serverats coca-te i tennmuggar genom tältöppningarna. Efter en gemensam frukost radade vi upp oss och började vandra. Några hade hyrt in bärarhjälp till delar av sin packning men de flesta gjorde som jag och släpade på allt på egen hand.

Jag inledde med att promenera med Frida och förvånades över hur tungt det kändes trots att inledningen inte var kuperad. Kanske hade jag inbillat mig de positiva känslorna under gårdagen? Vi repeterade naturligtvis de viktiga regler som satts upp om fotografering under gårdagen och var överens om att vi hade utvecklats något alldeles oerhört inom denna konstform. Vid ett litet träskjul, precis innan stigningen inleddes, fanns en kontroll där bärarnas packning vägdes och vi vanliga dödliga vandrare kunde vid intresse få en stämpel i våra pass.

När det väl började bära uppåt kändes det genast mycket bättre och jag susade snabbt förbi alla före mig utan att fundera så mycket på saken. Längst fram befann sig Trisse-Niclas som är en erfaren vandrare och han höll ett alldeles lagom tempo för min del. Vi käkade höjdmeter som om de vore frukost och utsiktsplatserna blev allt mer spektakulära. Långt nere kunde vi vid något tillfälle skymta Lina men i övrigt hade vi ingen direkt aning om var övriga befann sig.

Tekniken vi rekommenderats av guiderna var att gå i zick zack uppför trapporna. Under första dagen hade jag låtit bli att fälla ut min vandringsstav men den här dagen hade jag absolut glädje av den. En ganska bra bit upp i backen kom en av guiderna ikapp oss. Han såg ganska tagen ut av sin forcering och fick nog ligga på en del för att hålla vårt tempo ett tag innan han hade lyckats återhämta sig någorlunda. Det visade sig att han hade trott att det var Bosse som låg längst fram och när han väl hade insett sitt misstag hade jag och Niclas redan hunnit passera den svårsedda första rastplatsen vilket gjorde att man strök den för alla.

Egentligen hade varken jag eller Niclas velat stanna för att vila men guiden stod på sig och ville samla ihop gruppen under ett vindskydd. Uppe på denna platå köpte vi på oss varsin öl för att kunna fira lite senare under dagen. Man blev ganska snabbt kall av att stå stilla och det gällde att vara riktigt snabb med ombytet för att behålla värmen för det blev en lång väntan innan den stora merparten nått fram till vindskyddet.

Nästan alla som nådde vindskyddet möttes av applåder men när det var dags för amerikanen i täckjackan fastnade jublet i halsen på de flesta. Han gungade fram med tom blick och såg helt svimfärdig ut och alla som såg honom undrade nog för sig själv hur han skulle överleva dagen. En person som borde ha anlänt före amerikanen var Stig-Ove som flera skymtat i trapporna uppför men han kom aldrig till rastplatsen. Förmodligen hade han missat guiden som stod och pekade i backen.

Rastplatsen med vindskyddet heter Llulluchapampa och är den sista platsen längs Inkaleden där man kan komma över förfriskningar. För att komma upp dit hade vi knäckt nästan 900 höjdmeter på hög höjd och befann oss ca 3 850 möh. Ett sista rejält kraftprov återstod för att komma upp till klassiska Dead Womans Pass som är Inkaledens högsta punkt belägen drygt 4 200 möh.

Egentligen var de sista återstående 350 meternas stigning en enklare vandring än den passage vi tagit oss an tidigare under förmiddagen men det faktum att vi nu befann oss på riktigt hög höjd samt att man redan hade flera timmars stigning i benen gjorde att det ändå blev lite småtufft. Såväl våra guider som andra guider vi tjuvlyssnat på under vindskyddet hade pratat om en återstående vandring upp till toppen på mellan 1,5-2h men Niclas och jag behövde inte mycket mer än 45 minuter på oss. Vi lät bli pauser eftersom det är jobbigt att återstarta och höll istället ett tempo där man inte drog på sig onödigt hög puls.

Den tilltagande dimman störde i viss mån den fräcka utsikten men självklart blev det en hel del poserande framför kamerorna uppe på Dead Womans Pass. Några av de turister man såg komma upp till toppen var så tagna av den fysiska påfrestningen att de tvingades pausa efter varje trappsteg. Det är verkligen fascinerande att se hur mycket folk kan kämpa frivilligt för att genomföra en dröm.

Det finns en viss magi i att knäcka en öl efter rejäl fysisk insats. Niclas och jag satt och skålade med varandra på de sista trappstegen och fotograferade alla målgångar samtidigt som vi njöt av utsikten. De första som kom upp efter oss (Lina, Frida, Niklas, Bosse och Andreas) såg alla ganska fräscha ut och vi fick tillochmed Joel som dök upp strax därefter att ruscha de sista meterna men efter kanske en halvtimme såg folk så slitna ut att det började bli känsligt att fotografera. Stig-Ove syntes dock inte till.

Niklas från Pelle-bussen anlände ganska tidigt. Med sig hade han Djungelvrål, Ahlgrens Bilar samt Gott & Blandat. Givetvis erbjöds godisutdelning till alla som tog sig upp på toppen vilket var en otroligt populär belöning efter en förmiddags kamp.

Vädret blev sedan ganska snabbt sämre och när de första regndropparna kom begav sig nästan alla iväg. Jag stannade kvar för att vänta in Matilda och Anna så att de också skulle få godis på toppen. När de dök upp i trappan ropade Matilda på mig att jag inte under några som helst omständigheter fick fotografera henne och jag följde lydigt instruktionen. Godiset jag erbjöd på toppen föll dock i god jord och tjejerna återhämtade sig hyggligt snabbt.

Iklädd regnponcho följde jag damerna i ett stilla och behagligt tempo nedför de stora trappstegen på andra sidan av berget. Höjden av lycka längs Inkaleden är att hitta en hyggligt fräsch toalett. Kanske femton minuter ner längs nedåtstigningen skymtade jag ett ganska nybyggt träskjul en bit ifrån trappan som visade sig vara ledens fräschaste toalett. En plakett kungjorde att inrättningen var sponsrad av Finland. Deras sak är verkligen vår – de bleka bastubadarna i öster kan man då alltid lita på!

Regnponchon hade åkt av redan vid den finska toaletten och de två timmarnas promenad i trapporna ner till lägret med tjejerna var som ett trivsamt söndagsstrosande i en annorlunda miljö. Vackra vyer, några vattenfall och en positiv känsla av att ha fixat den lilla expeditionens tuffaste etapp. Stig-Ove befann sig naturligtvis vid etappmålet för dagen. Han hade helt enkelt missat att stoppa vid rastplatsen på vägen upp till Dead Womans Pass och sedan fortsatt i sitt eget tempo.

Vi lyckades få några minuters sol och njutning i lägerområdet innan det började duggregna. I brist på annan sysselsättning begav jag mig ut på en mindre expedition längs leriga stigar bort till en toalettbyggnad som luktade riktigt illa redan på tjugo meters avstånd. På herrarnas fanns tre toaletter och jag knackade på dem alla eftersom lås i den här delen av världen är en raritet. Inifrån de två första ropade besökarna på spanska. Inifrån den sista ekade ett alldeles vansinnigt skratt som aldrig tycktes dö ut. Det krävs en skåning för att få fram en sådan glädjeyttring. Patrik hade sitt livs toalettupplevelse och lät alla inom minst en kilometers omkrets få ta del av högtidsstunden. När han kom ut efter en stund möttes jag av den förmodligen äckligaste toaletten i Sydamerika. Inget lås, endast ett hål i golvet, en spolning som forsade ut i en mysig gegga på golvet, obeskrivlig stank, ingen papperskorg för toalettpapper utan alla använda bajspapper i en stor hög i ett hörn och en total avsaknad av kärlek. Jag gjorde ett seriöst försök inne på toaletten men blev efter en minut så äcklad att jag tvingades avbryta. Ekot från Patriks skratt förföljde mig hela vägen tillbaka till tältet. Förmodligen kommer det förfölja mig i mina mardrömmar i flera år.

Det lätta regnet övergick i ösregn och de flesta gömde sig i sina tält i väntan på kvällsmaten. Den här kvällen delade jag tält med Christofer och vi råkade båda knoppa in, säkerligen som en reaktion på en ansträngande dag. Mycket oväntat väcktes jag av att Frida stod och ropade på mig några tält bort för att meddela att det var dags för kvällsmat. Jag tänkte inte så mycket på saken just då utan skyndade tacksamt ut i regnet bort till matplatsen. Flera saknades vid bordet, däribland Patrik, Linda och Peter och vi tog för givet att de var så slitna efter den tuffa dagen att de helt enkelt inte hade orkat pallra sig upp igen ur sina sovsäckar. För oss övriga dröjde det inte många minuter efter avslutad måltid innan vi hade hittat tillbaka till tälten och tystnaden lade sig över lägret.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign