Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

05 December
2013-12-25 (20:49)

Ibland har små mysterier enkla förklaringar. Patrik hade under gårdagskvällen ropat åt Frida inifrån sitt tält att väcka honom till kvällsmaten. Några timmar senare kom Frida endast ihåg att det var en skånsk röst som bett henne om en tjänst och jag fick den beställda väckningen. Det faktum att Patrik inte varit på plats till kvällsmaten efter detta lilla missöde var naturligtvis förmiddagens snackis och Frida fick kämpa lite med sina ursäkter.

Om den andra dagen längs Inkaleden är den stora fysiska prövningen måste den tredje dagen betecknas som riktigt klassiska vandringsupplevelsen. Promenaden inleds direkt med en ganska tuff stigning upp till ledens näst högsta topp och till skillnad mot gårdagen var guiderna denna förmiddag väldigt måna om att hålla ihop gruppen bättre. När passet passerades på strax under 4 000 meters höjd tog jag tillsammans med Joel och Niclas chansen att klättra upp till toppen medan vi väntade på att fler skulle komma fram. En halvklurig passage nedför och lite gruppfoton följde. Uppe på en bergskam ståtade inka-lämningen Sayaqmarka som utforskades till fots medan vi väntade in de sista vandrarna. Korta regnskurar varvades sedan med riktigt hyggligt väder när vi tog en sista lätt promenad utför till lunchplatsen.

I väntan på att lunchen skulle bli färdig utforskade jag och Patrik ännu en klassisk toalettinrättning och fick oss ytterligare några vansinnesskratt. Amerikanen med orange täckjacka klev in till hålet i golvet efter mig. Han verkade ha lättare att hålla sig för skratt.

Måltiderna längs leden inleds alltid med en soppa, oftast kryddad med koriander. Soppan är ett listigt sätt att lura i turisterna lite extra vätska och fastän jag inte alls är en soppmänniska hade jag vid det här laget börjat komma på mig själv med att verkligen gå och längta efter den varma soppan. Huvudrätten till lunch och middag är något i stil med en tunnare bit kött eller kyckling serverat med ris och sallad. Ställt mot förutsättningarna att laga mat är det man erbjuds i matväg sensationellt bra och det sägs att de medföljande kockarna är bäst betalda längs hela Inkaleden vilket exempelvis innebär att de drar in klart mycket mer stålars än guiderna.

Efter lunchen fick Niclas och jag guidens välsignelse att dra iväg på egen hand i vårt eget tempo. Ledens tredje och sista höga pass skulle övervinnas. Ur vandringssynpunkt är den tidiga eftermiddagen den tredje dagen ledens verkliga höjdpunkt. Sakta men säkert arbetar man sig uppåt över originaltrappsteg, bitvis längs en ganska smal bergskam med rejäla stup på sidan. Utsikten är helt otrolig och man börjar känna igen bergen som påminner om de grönskande formationerna som omger Machu Picchu på de bilder man suttit och drömt framför i åratal. Det är verkligen fantastiskt vackert och inte särskilt svårt att förstå varför leden är varje vandrares stora våta dröm när omgivningarna ser ut på det här sättet.

Väl uppe på nästan 3 700 meters höjd kunde vi konstatera att ett tältläger i viss mån störde upplevelsen men tog man en liten omväg ut på klipporna erbjöds en mycket svårslagen vy innan den ganska berömda klättringen över ca 3 000 trappsteg nedför inleddes. Tidigt under vandringen nedför fanns ännu en anmärkningsvärd inkalämning kallad Phuyupatamarka där vi stannade en stund för att fotografera lamor. Några av de andra vandrarna hann ikapp oss och samtidigt som regnet återkom inleddes den fortsatta vandringen nedför i en något större grupp.

Man skulle kunna tro att det ska bli väldigt halt att gå nedför över trappstegen i ihållande regn, inte minst med tanke på att vissa trappsteg är snett uthuggna direkt i klipporna men de flesta trappstegen kändes räfflade och bergarten är uppenbarligen av gynnsam karaktär för jag var aldrig i närheten av att falla. Sakta men säkert trissades vårt tempo upp och jag tror det berodde på att det fåtal bärare som passerade oss oftast sprang nedför trappstegen. En bra stund trodde jag att det var Micke som flåsade mig i nacken och jag bara ökade och ökade takten (vilket också satte sprätt på Niclas framför mig) samtidigt som jag undrade varför han hade så bråttom. Till sist upptäckte jag att det var en liten kvinnlig turist och att Micke inte alls syntes till. Vi hade av misstag ryckt sönder fältet igen och släppte åter lite på takten.

Nedförspromenaden (ungefär 1 000 meters höjdskillnad) i regnet tycktes pågå för evigt. En längre mörk grotta med ganska långa avstånd mellan trappstegen passerades och till sist kom vi fram till ett vägskäl utan ordentlig skyltning. En bärare pekade ut den fortsatta vägen och vi kom strax därefter fram till en gigantisk inkalämning byggd på terrasser (Winay Wayna) där vi stannade en bra stund och fotograferade. Det var i princip helt tomt på turister och ingen tycktes komma ikapp oss vilket kändes väldigt märkligt. Till sist promenerade vi vidare själva och kunde på långt håll nu se Niklas, Bosse och Peter vid terrassruinernas start. Alla andra var försvunna.

Ifrån de mäktiga terrasserna var det inte mycket mer än tio minuters vandring till lägret där vi skulle stanna över natten. Döm om Niclas och min förvåning när vi kom fram och ett tiotal av de andra vandrarna redan var på plats. Många hade tydligen av olika skäl valt den andra stigen vid vägskälet och kommit direkt ner till lägret. Jag lyckades dock leta upp ett ledigt tält med den kanske mest magnifika utsikt jag någonsin upplevt direkt utanför tältöppningen och reserverade den andra platsen innanför duken åt Matilda. I väntan på att hon skulle dyka upp stack Niklas och jag iväg till den enda duschen och fräschade upp oss efter att ha ansamlat svett över kroppen i tre dagar.

Jag har nog aldrig duschat kallare. Singelstrålen skar nästan hål i kroppen men samtidigt var det otroligt skönt att bli av med vandringsdammet. Stackars Matilda vägrade dela tält med mig utan att också själv ha fräschat upp sig men när hon väl fått den iskalla eländesstunden överstökad kunde vi, på gemensamt olidligt manér, gå runt i lägret och fnysa åt alla andra som luktade illa.

Efter den sista kvällsmaten tillsammans på leden delade Peter ut den dricks till bärarna, kockarna och guiderna som vi samlat ihop. Det dök upp en del extra bärare ur buskarna som knappast tillhörde vår grupp men med tanke på vilken underbetald yrkesgrupp det är ställt mot arbetsinsatsen de står för var det ingen som mådde dåligt över att de fick lite extra betalt.

Klockan var inte särskilt mycket när vi drog oss tillbaka för nattsömn. Morgondagens frukost skulle nämligen serveras 03:00 för att vi skulle ha möjlighet att komma långt fram i kön för insläppet till Machu Picchu. Ifrån tältet bredvid vårt hördes plötsligt ett chockat utrop när Frida upptäckt att Joel ställt sin klocka på 02:15. Denna hjälte må visserligen vara ompackningens konung men inte ens han skall behöva 45 minuter till att packa ihop sin sovsäck och trä på sig kläderna. Skratt ekade mellan tälten och stackars Joel försökte förklara sig. Han lyckades inget vidare.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign