Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

06 December
2013-12-30 (22:21)

Stor förvirring rådde i lägret. Själv hade jag varit vaken en riktigt bra stund men hade ingen klocka och visste egentligen inte alls vad som gällde. Först trodde jag att Joel verkligen hade ställt klockan på 02:15 och nu stimmade runt på sitt karakteristiska vis med en massa ärenden vars betydelse är svåra för någon annan att greppa fullt ut. Men så var inte alls fallet. Klockan hade passerat väckningstid och Joel var orolig. Med rätta. Våra guider som skulle väcka oss hade försovit sig. På dagen när Machu Picchu skulle besökas. Av alla dagar. Min stora dag.

När Joel väckt alla oss vandrare och guider (inklusive guiden som stimmat runt halva natten och letat efter sin försvunna gula sovsäck) fortsatte han upp till mattältet där han fick liv i kockarna och skickade ut de sovande bärarna ur tältet så att vi kunde få lite frukost på resans kanske viktigaste dag. Inget snack om vem som var dagens hjälte och räddade vårt tidsschema.

Vi fick bra platser långt framme i den långa ringlande kön vid insläppet till den sista passagen på leden. Den sista dagen har man ungefär sex kilometer att traska innan man når Solporten. I gruppen fanns dock galningar med helt andra planer. Nästan allra längst fram stod Lina som valde att springa hela vägen och behövde knappa halvtimmen på sig för att nå Solporten. Då ska man ha klart för sig att det var tidigt på morgonen, stigen går på ganska hög höjd och dessutom innefattar den de ca 50 blytunga trappstegen kallade ”Gringo killer”. Kanske gick det lite för fort för Lina – hon missade nämligen Solporten och fortsatte en bra bit ner mot Machu Picchu innan hon insåg sitt misstag.

Jag hade en lite sämre startposition och nöjde mig med en riktigt rask promenad. Ett tag blockades jag av ett gäng riktigt tjurskalliga turister som ville hålla sina positioner men till sist lyckades jag smita förbi. Som lok drog jag med mig ytterligare ett antal uppspelta medresenärer, däribland Christofer och Micke, men när jag vände mig om efter Gringo-trappstegen var det alldeles tomt bakom mig. Väl framme vid Solporten var jag alldeles plaskblöt av svett och drog av mig den dyngsura t-shirten, blickade ut över världens mest berömda dalgång och möttes av…ett tjockt lager dimma.

Efter ungefär 25 års väntan på just det här ögonblicket var det svårt att känna sig något annat än snopen. Med väldigt mycket fantasi kunde jag urskilja konturerna av drömstaden bland bergen under de första minuterna men ganska snart var allt täckt i en alldeles vit fluffig dim-matta. Fler och fler anlände upp till Solporten och det gick verkligen att ta på den kollektiva besvikelsen. Guiderna försökte peppa oss med att vädret svänger fort i området och att vi skulle ha tålamod. Lyckligtvis hade jag förberett mig en del på att det vid den här årstiden ofta blir så här men innerst inne hoppas man ju alltid på det bästa.

När Matilda kom fram låg dimman fortfarande tät över dalen. Dessutom började det regna. Jag trädde på mig regnponchon, knäppte några foton för sakens skull och mitt i den värsta bedrövelsen fick vi uppleva hur allting sprack upp på bara några minuter. Visserligen regnade det fortfarande och vi fick alla imma på våra kameralinser men det gick åtminstone att se staden mellan bergen. Jag och Matilda strövade ner tillsammans i regnet och kunde från de olika utsiktsplatserna konstatera att Machu Picchu var sig likt om man jämförde med bilderna man matats med genom åren. Skam vore det väl annars?

Det regnade fortfarande när vi kom fram. Skönt nog kunde man checka in sitt bagage i en garderob och under tak serverades det hamburgare, pizza och öl. Klockan åtta på morgonen var vi alltså i full gång med att skåla för en avklarad Inkaleds-expedition samtidigt som vädergudarna tycktes ha stuvat om i sina planer för dagen. Regnet upphörde och solen bröt igenom. Efter en timmes firande var vädret perfekt. Min stora dröm slog igenom trots allt.

Efter att snabbt hälsat på gänget som tagit sig till Machu Picchu via tåg eller Jungle trail anslöt vi oss till den guidade turen i staden. Normalt sett vänjer man sig vid en häftig omgivning efter tio minuter men här, i det nu alldeles fantastiska vädret med stekande solsken och klarblå himmel, var det omöjligt att bli mätt. Min kamera klickade hela tiden under rundvandringen och jag var samtidigt både extremt uppspelt och i ständig jakt på skugga så det var lite svårt att koncentrera sig på det guiden berättade. Vackrast är kanske inte själva inkalämningen utan de otroliga lummiga omgivande bergen med välkända Wayna Picchu i förarsätet. Jag tycker mig ha sett det mesta men de här vyerna går utanpå allt och står i en klass för sig.

För ett tag gick jag runt som i en febrig men lycklig dröm. Tänk så många år jag lagt på att fanatisera om den här stunden och tänk att jag ändå kunde känna att verkligheten överträffade fantasierna trots att Solporten blev en missräkning. Så ska det väl egentligen inte kunna vara?

Efter den guidade turen hade vi gott om egentid till att utforska den mystiska staden bland bergen. Jag gjorde ett kortare stopp på en riktig toalett för första gången på fyra dagar och stärkt av den upplevelsen hängde jag på Matilda, Linda och Frida till den berömda Inkabron som ligger på ungefär 20 minuters gångavstånd ifrån Machu Picchu. Bron är i själva verket en ytterst smal gångstig längs en bergskam med ett alldeles vansinnigt stup på sidan. En gång i tiden var bron en del av en utav de gångstigar som ledde till staden bland molnen men idag är den avspärrad för gångtrafikanter. Jag kände att den spektakulära bron förtjänade riktigt professionell bevakning och ställde av en av de medtagna fotoramarna (som jag släpat på längs hela Inkaleden) med en bild på polarna hemifrån. Nu lär ingen obehörig någonsin mer våga angripa Machu Picchu från detta oväntade håll.

Tillbaka i Machu Picchu ställde jag av ytterligare ett foto uppe på en terrass med en bild på Henke hemifrån. Den sista inkan har intagit sin stad! Nöjd med mitt dagsverke och vad jag fått uppleva blev det sedan buss nedför serpentinvägen till Aquas Caliente (den närmast belägna orten) där en sista måltid i regionen kröntes med en ytterst välförtjänt drink innan jag tog plats på tåget i riktning mot Cuzco. Det blev en ganska lång och mastig tur hemåt som avslutades med en rejäl stund i buss efter tågresan mellan de lummiga bergen.

Micke och jag var mer än utslagna när vi återerövrade vårt dubbelrum på hotellet i Cuzco. Det saknades vatten på vår toalett, såväl i vasken som i duschen när vi anlände. Det spelade dock inte någon som helst roll. Förmodligen skulle det ha krävts minst tre bulldozers för att få Micke att röra sig ur fläcken – han lyckades somna fullt påklädd efter en manöver i hjälteklass när ljuset i taket släcktes. Av detta märkte jag dock ingenting. Jag sov redan. Hårt. Lycklig och tillfredsställd.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign