Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

07 December
2013-12-30 (22:36)

Inget snack om att Inkaleden hade tagit på krafterna. Micke och jag hade sovit nonstop i nästan tolv timmar innan vi vaknade och klev upp. Vi kunde riktigt känna hur längtan efter civilisation strömmade genom venerna och när vi äntligen lyckades kliva ur sängarna var det som om ett osynligt rep som vi satt fastspända i drog oss bort mot Starbucks. En stor latte, en smörgås och en brownie senare kände jag mig åter som en civiliserad världsmedborgare och kunde börja strukturera upp min dag.

Jag kände mig inte riktigt färdig med det försiktigt mystiska och lätt gåtfulla Cuzco och begav mig därför ut på egen hand över kullersten och torg med en kamera i handen. Inte så långt ifrån kvarteren där turisterna huserar samtidigt som inkastare, skoputsare och massörer slåss om deras gunst stöter man på det riktiga Cuzco där äldre indiankvinnor sakta hasar sig fram i backarna och sköter sina dagliga ärenden. Som så ofta utomlands samlas serviceinrättningar ifrån samma skrå längs samma gata och när jag väl hittat frisörgatan tog det inte många minuter innan jag tagit plats inne på en salong.

Det är faktiskt inte rimligt att ställa några som helst krav när en klippning kostar fem spänn. Ändå kan jag ju villigt erkänna att det kändes något nervöst när jag visades in i ett nästan kolsvart rum och efter att ha visat med tecken hur jag ville bli klippt satt ihopkrupen i en stol och hoppades att frisörskan skulle navigera rätt med maskinen samtidigt som hon, frånvänd sin arbetsplats, stod och tjattrade med en väninna. Någon spegel fanns inte i rummet och jag var därmed lyckligt ovetande om resultatet av behandlingen när jag lämnade inrättningen.

Det kändes åtminstone inte som att folk skrattade åt mig och den nya frisyren längs med vägen utanför salongen och jag lät nu, lite på måfå, stegen styras mot matmarknaden där jag kikade in alla spännande rätter med konstig inälvsmat som lokalborna tryckte i sig. Själv fastnade jag i en juicebar där jag beställde in en blandning med ananas som huvudråvara. Jag trodde att jag bara hade köpt ett glas men det visade sig att jag lyckats beställa en hel bägare av den söta tjejen bakom disken och därför tog det en bra stund innan jag kom loss och vidare.

Nästa stopp blev på en mindre marknad för souvenirer där jag kände mig som den enda turisten. Jag gick runt helt själv bland stånden och letade efter två röda stora indiansockor som jag tänkte använda som julstrumpor. Med dem upphängda i bussarna var tanken att det skulle bli enklare för övriga resenärer att anonymt ge mig alla de julklappar som jag förtjänade under dagarna fram till jul. Det dröjde rätt många stånd innan jag fick napp men till sist vandrade jag iväg från den lilla marknaden med två hemmastickade strumpor som nu skulle få ett helt annat användningsområde än vad som förmodligen var tänkt när de stickades.

Egentligen var tanken därefter att få till en förflyttning tillbaka mot hotellet men framme på torget slog öl-instinkten på. På huvudtorget finns nämligen världens högst belägna irländska pub, Paddy’s, belägen och jag kunde ge mig tusan på att ett antal av mina resevänner skulle sitta där och pimpla öl denna eftermiddag. Mycket riktigt. Jag fastnade naturligtvis också på denna tveksamma turistinrättning och köpte ett par riktigt dyra (men samtidigt löjligt goda) Guinness och lät eftermiddagen försvinna bort i ett lagom lulligt töcken.

Några timmar senare var jag tillbaka på hotellet och gjorde mig i ordning för avskeds-/välkomstfest. De som skulle bege sig av hemåt till Sverige under morgondagen skulle få mingla med oss andra en sista gång under pompa och ståt och det nya gänget, som kommit till Cuzco precis före Inkaleden, skulle äntligen få sitt rättmätiga bemötande.

En av dagens stora snackisar var hur en av Bamseklubbens (bussarnas fem yngsta resenärer) mest stolta fanbärare, Alex, hade lyckats med bedriften att somna på sightseeingbussen i Cuzco samma dag. Knappa veckan tidigare hade hon kommit ombord på Pellebussen som gäst med en kudde under armen och lagt sig för att sova efter att först ha fällt några odödliga kommentarer om hur tråkigt det var ombord. Alex är och förblir en av resans absolut roligaste personer.

En lättare förfest i hotellkorridoren senare kunde vi alla konstatera att Johan, som blivit inlagd på sjukhus, inte skulle hinna till festen i tid men i övrigt var alla på plats när vi marscherade bort mot lokalen i en restaurang på torget där Marco bokat en buffé. Ironiskt nog skulle festen äga rum på den restaurang som vi lämnat under stort ståhej några dagar tidigare när de endast kunde servera två pizzor. Den här gången lyckades de, som tur var, hantera sina gäster med en helt annan bravur. Maten såg inte alls märkvärdig ut men var full av positiva överraskningar och dessutom bjöds vi på ett riktigt högklassigt sång- och dansnummer från en lokal ensamble som kändes mindre turistig än vad den typen av föreställningar oftast gör.

Höjdpunkten på festen kändes välregisserad. Som alltid genomfördes en utlottning av en resecheck bland gruppen som skulle åka hem och det var Johans namn som drogs ur skålen. Bara någon minut senare dök han upp, direkt ifrån sjukhuset och möttes av resans hittills varmaste applåd ovetandes om vad som nyss skett. Ett ganska känslosamt men balanserat tacktal (efter att han blivit upplyst) följde och gissningsvis fick denna stolta skåning en av sina bästa stunder under resan där och då på restaurangen efter ett par tuffa dygn. Det förtjänade han.

Med mat och uppträden avklarade drog vi tillbaka till hotellet för en mellanfest. Niclas spelade som vanligt gitarr och många sjöng med, hellre än bra. Därefter siktade stora delar av gänget in sig på en utgång och vi hamnade på en nattklubb med två våningar som inledningsvis var riktigt bra. I takt med att gästerna blev fler och fler steg tyvärr temperaturen på dansgolvet så mycket att det till sist blev i det närmaste olidligt för de flesta. Matilda råkade ha en del att ta igen efter sin eländiga sjukdom i början av resan och märkte kanske lite för sent att hon borde bromsa. Det gjorde inte så mycket. Jag hade tagit det rätt lugnt och med gentlemannahatten på såg jag till att hon fick bästa möjliga eskort hemåt framåt småtimmarna. Cuzco, Inkaleden och ett gäng härliga vänner (som nu tog sikte på Sverige) hade firats av på ett högklassigt vis och vi som skulle vara kvar började göra oss redo för äventyr längre söderöver.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign