Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

08 December
2013-12-30 (22:43)

Rejäl trängsel och ett förvirrat kramkalas rådde i hotellfoajén. Totalt skulle elva medresenärer vinkas av denna morgon och reser man på det här viset är det svårt att vara oberörd inför en sådan sak. Närmast en kommer naturligtvis de på den egna bussen och av ”de våra” tog vi farväl av Skåne-Johan som bland annat haft ansvar för morgonmusiken, bjudit på skön dans och fungerat som en naturlig länk mellan den bakre och främre delen i bussen, den småländska hjälten Magnus som blivit attackerad av en rocka i La Cruz, mysfarbrorn Håkan som alltid lurade med oss till stängda muséer och restauranger, Jocke - med en packning som skulle fått vilken överlevnadsveteran som helst grön av avund och Andreas som vi jagat som dårar med kamerorna längs Inkaleden (eftersom vi i fotoskolan såg det som ett viktigt uppdrag att fotografera de som snart skulle åka hem) utan att han förstått varför.

Deras ersättare blev ännu en Niklas (resans tredje, hädanefter kallad tennis-Niklas), Karin & Gustav, Elina och Emelie. Den nysammansatta besättningen kände och klämde lite osäkert på varandra under de första timmarna och värst var det kanske för Christofer som tog över morgonmusikansvaret och i ren nervositet råkade få spellistan i fel ordning. Han hade förtjänat en prao-knapp med tanke på vilket tungt ansvar han axlade och vi försökte ha översyn med de små nybörjarmisstagen.

Vi befann oss (som vanligt numera) på hög höjd vilket ger vissa avtryck på bussen. De flesta somnar då så fort bussen börjar rulla och färderna blir tämligen händelselösa. För min del handlade det dock inte om en vanlig resa eftersom jag hade en plats i dagens matlag. Dessvärre var Micke inte inlottad i samma grupp och de övriga resenärernas längtan efter en uppföljare av den välrörda broccolisoppan, som det fortfarande pratades varmt om i flera kretsar, skulle inte kunna stillas.

Man skulle absolut kunna säga att ett halvt dreamteam är ett riktigt skadeskjutet dreamteam. Först skickades jag iväg för att hämta bönor på Trisse-bussen. Självklart hittade jag inga. Jag tvingades ta in hjälp och till sist hittades bönpåsen jag sökte efter på Pelle-bussen. Väl tillbaka bland mina matlagskollegor kommenderades jag till tomatskärning men redan på den andra tomaten var olyckan framme och en av mina fingrar råkade komma i vägen. Det tunna jacket till trots blev det en rejäl blodspillan och jag ansågs oduglig för fortsatt kvalitetsarbete. Matilda fick plåstra om mig och därefter tvingades jag skadeskjuten acceptera de mest simpla sysslor längst ner på rangskalan man kan tänka sig. Som att lägga tvättborstar i diskvattnet och liknande. Ytterst förnedrande för en tidigare kockstjärna och jag saknade verkligen Micke. Tur att jag har ett senare pass med rätt sällskap att revanschera mig på!

Framåt eftermiddagen fick vi span på Titicacasjön i horisonten. Den mytomspunna sjön sägs vara platsen Inkariket kom sprunget ur och det kittlade lite välbekant i upptäckarnerverna när jag såg den ligga där, blöt, djup och osannolikt högt belägen mellan Peru och Bolivia. Vi gjorde stopp med bussarna i Puno som ligger i anslutning till sjön och jag fick tag i ett schysst dubbelrum att dela med Matilda.

Patrik fyllde år och var marsvinssugen och vi väntade in sällskapet som skulle ut i staden och fira honom. Gågatan i Puno var överraskande fräsch och längs densamma låg ett antal trevliga restauranger. Matilda hade käkat marsvin redan i Cuzco och jag kände mig lite mesig som ännu inte hade provat på denna lokala delikatess som enligt de som redan testat påminner lite om revbensspjäll (lite kött och mycket pillande). Samtidigt var jag hungrig och orolig för att inte bli mätt och det hela slutade med att jag fegade ur och käkade den lokala specialiteten alpacka istället. Gott och saftigt, men fegt (att ändå inte sätta tänderna i ett marsvin när chansen gavs).

Middagen avslutades med att Marco fixade fram en överraskningstårta. Jag tryckte naturligtvis i mig en så gigantisk tårtbit att det vore omänskligt att inte få magont efteråt. Det blev därefter en taxi tillbaka till hotellet och lite wifi i foajén (som så många gånger förut) som fick avsluta vår sista kväll i Peru. De flesta tycktes vid det här laget överens om att det skulle bli härligt att komma till ett nytt land under morgondagen efter en ganska lång tid i Peru. Så även jag.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign