Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

09 December
2013-12-31 (13:52)

Vi hade lite otur med vädret på morgonen. Marco hade förberett en transportöverraskning i form av cykeltaxi som kom och hämtade upp oss vid hotellet inför förmiddagens utflykt på Titicacasjön. Tyvärr regnade det och lite av charmen med transportmedlet kom av sig när regnponchon åkte på. Matildas och min chaufför var ingen världsstjärna och fastän jag försökte elda på honom hade han svårt att avancera framåt i fältet trots att han tog några listiga genvägar vid vägbulor och hål i marken. Mer anmärkningsvärd än den insats vår trampande (och på slutet alldeles för trötta) chaffis levererade var omslaget i vädret. Lagom tills dess att turen ner till kajen var över hade det slutat regna och när vi klev ombord på de två båtarna kunde man tillochmed ana en och en annan solstråle som bröt igenom molntäcket.

Titicacasjön är världens högst belägna navigerbara sjö som på sina ställen når ett djup på fascinerande 270 meter. Sjöområdet i närheten av Puno är dock bara några meter djupt och är vida berömt för de konstgjorda vassöarna som varit bebodda av många generationer av Uros-indianer. Totalt rör det sig om 41 öar, som ligger ganska tätt ihop och är bebodda, i dagsläget.

Givetvis var vassöarna dagens utflyktsmål och att kliva i land på en av dessa öar liknar ingenting annat. Det gungar lite lätt och vid varje fotsteg man tar sjunker foten ner en aning i underlaget. Innan man vant sig är det svårt att känna sig helt trygg – man liksom bara går och väntar på att en fot vilken sekund som helst ska plumsa igenom ner i vattnet men efter ett tag vänjer man sig.

Besöket på en av dessa öar som var bebodd av fem familjer inleddes med att guiden, tillsammans med mannen som innehade något slags ö-hövdingsfunktion, berättade om livet ute på sjön och hur öarna tillverkas (och inte minst underhålls). Med jämna mellanrum måste man fylla på med nya lager vass och däremellan ligger fokus på turism, fiske, ägg- och fågeljakt. Vid beskrivningen fick man uppfattningen att männen var ganska sysselsatta under dagarna medan kvinnorna verkade ha det sjukt tråkigt. Gissningsvis lagar de mat och rår om i hemmet (vasshyddan) men i övrigt tycktes de inte ha mycket annat att gör än att sitta och skvallra med de andra kvinnorna på den lilla ön och brodera tygstycken för försäljning till turisterna.

Efter den informativa genomgången delades vi upp i fyrmanna-grupper och fick besöka varsitt hem. Jag hamnade i en hydda hos Olga – en kvinna som tillbringade sin tid på ön tillsammans med sin man. Deras enda barn hade flytt vassön i samband med studierna och kom numera bara hem på sporadiska besök. Det kan man förstå. Tillvaron i hyddan, särskilt under regnperioderna, måste vara bedövande tråkig. Halmbädden tar upp nästan hela rummet, någon enklare prydnadssak hänger på väggarna och i övrigt har man bara varandra.

Olgas dotter är knappast unik och Uros-indianerna kommer sannolikt att vara på utdöende ganska snart. Är man inte född i de tuffa förhållandena ute på öarna är det nästan omöjligt att flytta dit (även om Hampus bestämt hävdade att han lätt skulle fixa det) och utan påfyllning kommer stammarna dö ut eftersom den yngre generationen flyr till ett mer spännande liv. Turismen är sannolikt indianernas enda hopp men frågan är hur äkta det kommer att kännas med några få öar kvar. Redan nu balanserar ett besök på en vassö farligt nära känslan av en turistfälla.

Med hembesöket avklarat gav sig de flesta ut på en tur i en vassbåt. Själv stannade jag kvar på ön och klättrade upp i ett utsiktstorn för att fotografera innan resan gick tillbaka via en turistfälla till ö där man försökte sälja på oss kaffe och souvenirer innan vi åkte tillbaka till kajen i Puno där vi hämtades upp av Pelle och Trisse för en vidare färd mot Bolivia.

Gränsövergången mellan Peru och Bolivia var tämligen smidig. Föga överraskande var det bara Alex som blivit av med den obligatoriska lappen med personuppgifter som man fick med sig vid inträdet i landet och ännu mindre överraskande hittade hon den, bara några minuter efter att det administrativa strulet pappersbitsförlusten orsakat vid gränsen var avklarat, i sin packning.

Även i Copacabana, som är den ort vid Titicacasjön som besöks av flest turister, skulle vi bo på hotell. Jag delade dubbelrum med Matilda och större delen av vistelsen på hotellet under första kvällen gick åt till att leta efter någon som kunde laga spolningsanordningen på vår toalett. Sydamerika och fungerande toaletter är inte riktigt ett parspel som fungerar, är det inte spolanordningen det är fel på kan man utgå ifrån att det blir stopp i rören inom fem spolningar. Det gäller således att vara taktisk vid sina toalettval och helst bör man också provspola innan man slår sig ner och tömmer ut.

Kvällens restaurangupplevelse var lite speciell. Så blir det visserligen allt som oftast om man beger sig ut som ensam kille med en tjejmaffia men den här gången stack upplevelsen ut av lite andra orsaker än vanligt. Alex, Vickan, Anna, Matilda och jag avverkade en halvstor loop i Copacabana utan att hitta mer än en restaurang som kändes rimlig att besöka. Dilemmat var att den redan var mer eller mindre fullbelagd med pinkare som lagt sina matbeställningar.

För att slippa vänta i en evighet slog vi oss istället ner hos grannen. Restaurangen var stor som en balsal men ändå var vi de enda gästerna vilket aldrig är ett gott tecken. Redan vid dryckesbeställningen uppstod förvirring. Jag försökte beställa coca cola och tjejerna tog varsin vatten utan kolsyra. Den stackars kyparen sprang, inför våra ögon, fram och tillbaka mellan sina tre kylar utan att hitta det han sökte. Han var nog inne i varje liten kyl minst tre gånger med samma resultat. Inget vatten och ingen cola. Ändå dröjde det en bra stund innan han vågade sig fram till oss för att lägga korten på bordet.

Efter detta fantiserade vi vilt om hur det skulle gå med vår mat. Folket på grannrestaurangen kunde se oss genom ett fönster och hade väldigt roligt åt den kollektiva oron vid vårt bord. På deras restaurang sprang kyparen vid tre tillfällen iväg och köpte tillbehör till det som beställdes men det var av någon anledning aldrig aktuellt hos oss. När maten till sist väl kom in blev man nästan lite besviken över att det var ätligt och acceptabelt. Vi hade inledningen på en riktigt grym story men den tog sig liksom aldrig. Lite som orten Copacabana i stort.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign