Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 December
2014-01-02 (01:06)

Sedan många år har jag utvecklat en allergi mot grupputflykter på resor och försöker alltid, när så är möjligt, att slippa undan en grupp på trettio personer som försöker ställa listiga frågor till en guide som ändå inte kan tillräckligt bra engelska för att svara när man går utanför ramarna. En sådan stund skulle inte under några som helst omständigheter få förstöra min dag på Solön, inkacivilisationens vagga och en av Bolivias verkliga höjdpunkter. Med mig på ett litet eget äventyr lyckades jag locka Joel och Niklas och vår lilla trio begav sig tidigt på morgonen ner till piren i Copacabana för att köpa båtbiljetter. På väg ner till piren blev vi ikappsprungna av Malin som saknade klocka och trodde vi var de sista på väg till den guidade turen som skulle avgå en timme senare. Hon valde att haka på oss och därmed förvandlades gruppen istället till en stolt kvartett.

Båtresan ute på Titicacasjön till Solön tog mer än två timmar och var lite småseg. Väl framme vaknade man dock till liv. Dagen till ära hade jag klätt mig i min Sun-Trip t-shirt och poserade glatt framför kamerorna intill en skylt som kungjorde att jag befann mig på Isla del Sol. Vi försökte, efter bästa förmåga på improviserad turistspanska, informera oss om vandringslederna och sevärdheterna på ön innan vi, efter ett kortstopp på ett mycket litet museum på ön i den lilla orten Challapampa, började vandra uppe på Solöns norra del.

Det tog inte många minuter innan vyerna blev spektakulära. Det faktum att jag tagit med mig vandringsstaven från Inkaleden visade sig vara en oväntad snilleblixt eftersom det var väsentligt mycket mer kuperat än jag hade föreställt mig och inledningsvis vandrade vi nästan enbart uppför. Många av bergssidorna bär spår av gamla terrassodlingar och ön har ett antal små vikar som skulle göra sig ypperliga som vykortsmotiv.

Uppe i norr finns flera av de mest berömda lämningarna och sevärdheterna. Vi hann med att kolla in allt ifrån gamla betydelsefulla heliga klippor till ett offeraltare och inte minst den labyrintliknande ruinen Chicana, belägen i en sluttning ut mot sjön, där vi stannade till och mumsade i oss medhavd fika. Ifrån norr till söder går en härlig vandringsled över kullarna med ytterligare en drös av unika vyer. Det är inte särskilt svårt att förstå att Solön ansågs vara solgudens födelseplats inom Inkareligionen för det är något alldeles speciellt med landskapet och läget.

Högst uppe på en topp stannande kvartetten till och handlade upp hela lagret öl i en mycket spartansk kiosk. Vi satt där och skålade som bäst när gänget i den guidade turen kom stressande förbi. De hade ett betydligt tightare schema och var måttligt intresserade av att stanna till hos oss.

Leden från norr till söder avslutades i byn Yumani som på ett superläckert vis sträcker sig upp över en klippvägg. Högst upp hittade vi en liten servering med en alldeles magnifik utsikt över Titicacasjön. Stället hade en flaska bubbel till försäljning och det krävdes inte många sekunders betänketid innan flaskan var beställd och vi glatt kunde skåla för vår lilla framgångsrika expedition i denna svårslagna miljö. Kvartetten var helt överens om att vi haft en av våra bästa dagar hittills under resan och det var med ett stillat sinne man tog sig an trappstegen ner till den lilla hamnen som båten hem skulle avgå ifrån.

Båtresan tillbaka till Copacabana gick klart snabbare och var något mer komfortabel än utresan. Den lyckade dagen summerades på en liten mysig restaurang målad helt i blått som vi läst rekommendationer om i Lonely Planet. Både maten och miljön var ypperlig men det är av ett helt annat skäl kvartetten kommer att minnas restaurangbesöket. När en tredje cover i rad av ”House of the rising sun” spelades i restauranghögtalarna började man ana oråd, vid den femte versionen började det kännas absurt och när det vid den tionde kom en indianversion strax efter något som lät som gospel var det komik på hög nivå. Vi intervjuade restaurangägaren och fick en lång entusiastisk beskrivning om låtens egentliga innebörd och hans samling av låtversioner som nu var uppe i sjutton stycken – alla samlade i en spellista han gärna bjöd gästerna på. Jag tror vi lämnade på låt tretton och jag vet säkert att jag aldrig mer kommer kunna höra ”House of the rising sun” utan att tänka på en liten blå restaurang i Bolivia ett tjugotal meter från Titicacasjöns strand.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign