Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

11 December
2014-01-02 (22:42)

Efter några dagar runt Titicacasjön, såväl på den peruanska som bolivianska sidan, trodde nog de flesta av oss att vi lämnade vattensamlingen för gott när bussarna förde oss några mil åt sydost. Det blev dock en sista liten dos av sjön i form av en vattenpassage några mil ifrån Copacabana där en riktig bro saknades. För att komma över den flodliknande vattensamlingen fick vi passagerare lämna bussarna som nu skulle få åka båt. De kördes upp på smala pråmar av Patrik och Bosse och seglade sedan iväg i maklig takt. Jag hann med att knäppa en bra bild av Patrik ute i vattnet på pråmen där han stod och vinkade i sin bussdörr innan jag boardade en båt för oss som inte körde bussarna.

Målet för dagen var La Paz. Även om distansen i mil inte var särskilt avskräckande tog det sin lilla tid att komma fram. Det berodde främst på att trafiken flöt på riktigt långsamt i den stora sunkiga förstaden El Alto som håller på att sprida sig explosionsartat (likt ett ogräs man endast tillönskar en riktigt otrevlig granne) beroende på platsbristen i själva La Paz.

La Paz ligger spektakulärt (och väldigt ogenomtänkt) belägen i en ganska liten dalgång och husen klättrar upp och staplas med Tetris-skills på varandra och bergväggarna på ett vis som saknar motstycke i min minnesbank. På grund av platsbrist har huspriserna stigit till Stockholmsnivåer i de mest attraktiva områdena (de med minst rasrisk, för rasar gör det ofta här). Vägnätet är ett myller av smala gator där det ändå alltid tycks ligga tre bilar i bredd och i det närmaste alla gator sluttar hyggligt brant. Luften är såklart en katastrof eftersom La Paz ligger som i en gryta men trots alla negativa faktorer har platsen en självklar charm och identitet som många andra latinamerikanska städer saknar.

På grund av de smala gatorna och den kaotiska trafiken kördes inte bussarna hela vägen fram till det centralt belägna hotellet utan parkerades en bit från centrum och istället nyttjades hotellets egna bussar till den sista transportsträckan. Eftersom Joel och jag hade gjort upp specialplaner för morgondagen delade vi rum och jag fick ännu en gång njuta av den unge herrns eminenta men svårbegripliga ompackningsmoves med prylar utspridda över alla rummets ytor.

Tillsammans med Joel gav jag mig iväg på en vandringsexpedition för att få tag på biljetter till vår planerade specialutflykt nästa dag. Vi hade en adress som var lite luddig men resebyrån som eftersöktes tycktes vara lokaliserad någonstans i närheten av den stora bussterminalen. Efter en irrfärd i det kvarteret hittade vi till sist byrån inne på terminalen. Det visade sig att de bytt såväl namn som inriktning och de hänvisade oss vidare till ytterligare en byrå som faktiskt kunde skaka fram biljetter åt oss. På vägen tillbaka irrade vi runt ytterligare en smula och hamnade på en smal gata där alla butiker sålde vägkoner och skyddshjälmar. Sydamerika har alltid något oväntat i bakfickan.

Strax innan vi kommit tillbaka till vårt hotell på tillbakavägen sprang vi på ett större gäng som gått ut för att käka. Vi slog följe med denna grupp och hamnade efter en spatsertur som gick i en halvcirkel i kvarteren runt hotellet vid torget där det berömda fängelset San Pedro är beläget. På torgets ena kortsida valdes en italiensk restaurang ut där gruppen beställde in mat innan vi hamnade på en rökig men mysig pub som hade ett biljardrum på en nedanvåning.

Den regerande biljardmästaren tvingades utstå diverse hånfulla kommentarer när han hävdade att en individuell turnering inte kunde iscensättas eftersom tävlingen inte utlysts ordentligt och alla resenärer därmed inte hade chansen att ställa upp. Till sist fick jag faktiskt igenom min argumentation och det blev istället parspel (och jag fick behålla min titel). Johan och jag klarade oss riktigt hyggligt i matchspelet och åkte enbart på stryk i en batalj (även en mästare kan ha lite otur ibland).

Under tiden vi spelade dök den så kallade holländske kocken upp för första gången. Egentligen var han faktiskt en belgare som pausade ifrån sitt jobb på stället. Eller, paus kanske inte är rätt ord, den holländske kocken var hög som ett höghus och hade förmodligen blivit utslängd ur köket för att han gjorde mer skada än nytta. Han höll ett långt anförande under tiden jag spelade för Micke och Niklas om hur fransmännen vid en invasion av Belgien under första världskriget skulle ha stulit konceptet med pommes och helt fräckt döpt om denna belgiska specialitet till french fries. Den holländske (belgiske) kocken var djupt bitter å hela sitt folks vägnar. Det kändes som att han dragit storyn förut och det kändes som att han inte dragit den för sista gången. Huruvida det kändes viktigt är en helt annan fråga.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign