Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-01-17 (17:32)
Utflyktsdags! Stärkta av vår lilla succé på Solön hade Joel och jag bestämt oss för att försöka få till en uppföljare. Siktet hade ställts in på en av Bolivias absolut viktigaste lämningar från en tid innan Inka-riket ens var påtänkt. Platsen är kallad Tiwanaku och var en gång hjärtat i en kultur som sträckte sig över många hundratals år i fem olika faser med en storhetstid ett antal hundra år efter Kristus. För att komma dit hade vi kvällen innan köpt biljetter till en guidad tur med transport via minibuss och överraskande nog blev vi upphämtade på utsatt klockslag. I väntan på att vårt transportmedel skulle börja kryssa fram i den röriga trafiken i La Paz fick vi mycket överraskande syn på den "holländske kocken" som vi träffat under gårdagskvällen. Han gick och strök utanför det skandinaviska fiket som låg vägg i vägg med vårt hotell - till synes utan vettiga planer för dagen.
Bussresan tog en bra stund och vi körde i princip tillbaka längs den väg vi åkt till La Paz dagen innan. Guiden hävdade att hänsyn skulle tas till väderutsikterna vid kombinerandet av dagsupplägget och därför blev vi något konfunderade vid ankomsten över att vi inte inledde med att kolla in lämningarna med tanke på att uppehållsväder rådde och vissa obehagliga mörka moln lurade borta i horisonten.
Istället för en vandring bland stenar under de sista förmiddagstimmarna slussades vi in på ett riktigt sömnigt museum som visserligen inte var stort men ändå fick den kvinnliga guiden i trans. I ärlighetens namn var det riktigt intressant under de första tjugo minuterna när guiden stod framför en överblicksbild och förklarade hur olika kulturer och tidsepoker i Sydamerika hängde ihop. Därefter blev det värre. För mig är det ofattbart hur någon (inte bokstavligen) kan stå och hoppa jämfota av upphetsning över gamla keramikskärvor som grävts fram och daterats grovt till någon av de fem Tiwanaku-epokerna. Jag har många gånger under resan retats med Joel för hans myror i byxorna men den här gången var det mitt tålamod som brast först och jag vandrade runt i cirklar bland montrarna med pilbågsrester för att stressa guiden till att speeda upp tempot. Det gick inget vidare och vi var fast bland glasburarna i timmar. När vi äntligen kom ut och fick besked om att ytterligare ett museum stod på tur höll jag på att få stora knäppen. Lyckligtvis var detta stopp snabbt avklarat och därtill väldigt intressant. Det enda egentliga innehållet på institutionen var nämligen en jättelik långsmal stenstaty som i sanning var imponerande och välbehållen.
Guidens väderplanering var inte något att skriva hem om. Vid det här laget hade det börjat regna och gruppen kände en ytterst måttlig lust att vandra runt i lera och titta på stenrester. Till hennes försvar skall sägas att hon lyckades styra om lunchen efter viss fördröjning och turligt nog slutade det regna under tiden vi satt och åt.
Lämningarna vid Tiwanaku är både mystiska och gåtfulla. Vi inledde med det tidigare "underjordiska templet" som innehåller massor med ansikten uthuggna i mursten vilket fick mig att tänka på Bayon-templet vid Angkor Wat. Man vet väldigt lite om syftet med dessa gåtfulla stenansikten som sticker ut ur tempelväggarna och som i vissa fall fortfarande är hyggligt välbevarade. Efter tempelväggarna med stenansikten tog vi oss an en större lämning vars höjdpunkter var de gigantiska stenportar med vikter på uppåt 20 ton som spanjorerna en gång i tiden försökt flytta på utan större framgång. Rundvandringen avslutades med en kik på den pyramid som man fortfarande håller på att gräva fram och ut.
Sammanfattningsvis en riktigt trevlig dagsutflykt även om tiden som tillbringades i det första muséet kunde kortats ner väsentligen. På vägen tillbaka fick vi chauffören till att stanna till vid en underbar utsiktsvy ut över La Paz som låg där nere i sin dalgång och tycktes trivas med sin existens. La Paz är förresten, som ett kort infotillägg, inte Bolivias officiella huvudstad men i praktiken fungerar dalgångsstaden som landets centrum.
Knappt hade jag hunnit ta mig tillbaka till hotellet innan jag fick besked om att Matilda blivit dålig igen. Hon hade insjuknat hastigt i illamående och yrsel under sin guidade stadstur och tvingats avbryta den efter ett besök i Måndalen (som jag tyvärr aldrig hann med). Trots detta följde hon med på infokvällen om morgondagens cykeltur nedför Dödens Väg som anordnades av bolaget vi anlitat. Väl där tvingades hon tyvärr ställa in sin cykeltur eftersom tillståndet inte blev bättre. Några av oss andra, däribland jag, mådde halvdåligt av en helt annan orsak. Min höjdrädsla gjorde sig påmind och jag visste nu att det inte var lång tid kvar tills jag skulle balansera med en cykel nedför livsfarliga vägar.
Efter utprovningen av utrustningen inför morgondagens strapatser slog jag följe med Patrik, Linda och Johan Spaceman (som denna dag fått det nya smeknamnet Spiceman efter att ha ätit upp en så stark Vindaloo på en indisk restaurang att han fått en specialdesignad t-shirt av restaurangägaren). Vi hamnade på en mexikansk restaurang med utmärkt mat och bra service. Till vår stora förvåning dök plötsligt den holländske kocken återigen upp under tiden vi satt och käkade. Han kom in på restaurangen i sällskap med en polis, gick fram till kassan som han öppnade upp och därifrån stoppade han på sig en tjock sedelbunt. Polisen fick ungefär hälften av sedlarna innan de båda försvann ut igen i kvällsmörkret. En stund senare upptäckte vi på en bordstablett att den mexikanska restaurangen ingick i samma ägarkonstellation som puben vi spelat biljard på kvällen innan där den holländske kocken dök upp för första gången. Detta till trots var hela grejen mer än skum.
<- Tillbaka
