Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

13 December
2014-01-17 (19:43)

Fredagen den trettonde och cykling nedför vida beryktade Dödens Väg som av många ansetts vara världens farligaste trafikerade väg med massor av noterade dödsfall varje år med bilar och bussar som störtat nedför de enorma stupen utan skyddsräcken. Sedan några år tillbaka finns en ny, mycket säkrare, väg över bergspasset och den gamla dödsfällan är numera snarare en turistangelägenhet än en viktig passageled.

Jag hade förberett mig i mer än ett halvår inför denna stund med att titta på läskiga klipp på Youtube. På så vis hoppades jag att det skulle bli mindre obehagligt men ändå vaknade jag under natten av störande mardrömmar för första gången under resan. Kroppen visste bevisligen vad som väntade och det var en nervös Rickard som satte sig på bussen ut ur La Paz och upp på berget denna morgon. Efter en stunds körning rattade vara guider igång lite stämningsmusik i bussen vilket kom att ha en lugnande effekt på mig men helt komfortabel med en situation och ett äventyr som innefattar höjder och stup kan jag naturligtvis aldrig bli.

Vår buss stannade vid en oansenlig grusparkering uppe på berget där cyklar och bromsar testades. Jag hade valt den näst billigaste cykelmodellen med begränsad stötdämpning men lika bra bromsar som de bästa valbara modellerna. Det togs lite gruppbilder samtidigt som de nervösa skämten avlöste varandra och vissa instruktioner kring säkerheten upprepades. Allra viktigast i kommunikationen var att det längs Dödens Väg råder vänstertrafik för att minska krockrisken. Detta kändes jobbigt mentalt. Här skulle man alltså susa fram nedför en av världens farligaste serpentinvagar och ligga på sidan närmast stupet...

Första övningsetappen var en snabb asfaltsstracka med många sköna svängar. Det gick att komma upp i riktigt hög fart och därför var det viktigt att ta rejäla avstånd. För min del skrämmer inte farten alls lika mycket som branta stup och med tanke på att jag tränat en del cykling under det senaste året tog jag plats nästan allra längst fram i ledet och lät cykeln göra jobbet i den underbara miljön. Visst var det något frustrerande att inte ha en chans att hänga på de allra snabbaste cyklisterna (främst Joel och Patrik) trots att jag trampade som besatt när så var möjligt, nästan aldrig bromsade och höll en hyggligt aerodynamisk position men jag tror att min något billigare cykelmodell var en större faktor i detta sammanhang än inkompetens. Eller vill i alla fall tro det.

Övningskörningen avslutades med en kortare gruspassage för att prova på de riktiga förutsättningarna längs Dödens Väg innan vi pausade för en enklare fika. En kortare biltransport av oss cyklister till starten av den verkliga utmaningen följde och sedan var det dags! IDB (Inter-American Development Bank) utsåg en gång i tiden vägen till världens farligaste med ett snitt på 26 fordon per år som föll utför de dödliga stupen. Ungefär 15 cyklister har omkommit längs vägen. Nu var det min tur att cykla nedför. Frivilligt. Fredagen den trettonde...

Vi hade haft tur med vädret under den inledande övningsetappen och undsluppit regn men tyvärr var det slut på flytet nu. Regnet föll och dimman låg ganska tät vid sidan av den bergsvägg som man nästan studsade nedför. Cyklingen blev väldigt skakig och ryckig och man tvingades hålla ögonen noga fästa på den blandning av lera och stenar som däcken rullade fram över. Detta, i kombination med dimma, gjorde att man sällan såg de enorma stupen på uppåt 600 meter på vänstersidan fastän att vägen som minst endast är drygt tre meter bred. De flesta av de riktigt farliga och berömda passagerna dyker upp under vägens första hälft och därför gjordes ett flertal samlingsstopp där vi fick extra instruktioner.

Allra mest berömt är ett litet vattenfall över vägen alldeles intill ett fullständigt galet stup där vi stannade till för fotografering. Jag vågade inte rulla fram min cykel lika nära kanten som övriga utan ville bara komma vidare. Efter detta stopp kände jag mig dock något tuffare och tordes ösa på lite mer. I samtalen med mig själv inför cyklingen fanns ett löfte om att aldrig ta några som helst risker och detta följde jag slaviskt. De egenorsakade incidenterna uteblev men det fanns andra som inte riktigt cyklade utifrån samma principer.

En grabbduo som vi kallade för brassarna (de pratade portugisiska och de flesta hävdade att de kom ifrån Brasilien) tycktes aldrig förut ha suttit på en cykel och hanterade dessa fordon helt utan förståelse eller hänsyn till sin egen eller andras säkerhet. Redan under asfaltskörningen hade Hans fått smaka på deras körstil då en av dem körde in i honom bakifrån efter att Hans bromsat in vid ett samlingsstopp. Samma kille lyckades, helt oprovocerat, köra omkull en långsamt cyklande turist på en okomplicerad raksträcka under en misslyckad omkörning. Strax innan dess hade han kört in i en bergvägg och lite senare sågs han stå i ett dike efter ytterligare en incident. Den andra brassen gick omkull och åkte på världens blåtira. Alla incidenter vi upplevde var kopplade till brasseduon. Gissa vilken duo man ansträngde sig för att vara så långt ifrån som möjligt?

På slutet blev vädret och sikten bättre samtidigt som vägsträckningen kändes säkrare. Vid näst sista omstarten körde jag iväg nästan sist och testade att jaga ikapp och förbi folk. Det gick oväntat bra och särskilt i de korta uppförskörningarna hade jag nytta av det senaste årets cykelträning. Därför bestämde jag mig för att gå med i racet på allra sista etappen med Joel och Patrik i den främre delen av den långa svansen med orädda cyklister. Tyvärr tvingades jag släppa förbi mig båda två i de branta långa nedförskörningarna där särskilt Patrik var helt omänsklig och nästan försvann bort i horisonten. Joel hade jag däremot kvar inom synhåll och stackaren kunde passeras efter en större vattenpöl när det började luta uppför. Han skrek ut sin besvikelse och var till mitt stora nöje helt maktlös när jag gled förbi med ett elakt flin. Trots en vildsint jakt lyckades jag tyvärr aldrig komma ikapp Patrik igen och fick därmed nöja mig med en hedrande andra plats nedför Dödens Väg. Dubbelt skånskt i topp (såklart) och en förkrossad Joel på tredje plats.

Det firades och skålades med öl vid målgången. Vi hade överlevt Dödens Väg! Sammanlagt rörde det sig om drygt 50 kilometers cykling med en fallhöjd på flera tusen meter. Klart man kände sig lite nöjd och stolt när firandet fortlöpte med bad i en extremt skitig swimmingpool och buffékäk efter en synnerligen välförtjänt dusch.

Transporten hem gick längs den nybyggda vägen över bergsmassivet och tog hela tre timmar. Väl framme fick jag veta att Matilda träffat en läkare och beordrats avancerad medicinering med både antibiotikatabletter och en äcklig flytande vit sörja mot magproblem. Hennes schema krävde medicinering var sjätte, åttonde och tolfte timme. Något sådant skulle jag aldrig reda ut men här har vi att göra med en kvinna som noga ställer klockan mitt i natten och knaprar tabletter med iver.

På kvällen hade Marco anordnat ett Lucia-firande med plockbuffé, musik- och dansunderhållning. Hampus agerade Lucia i ett tåg som enbart bestod av Österlens främste vedstaplare (han har en bok i ämnet med sig på resan - då är man passionerad). Vi tog farväl av Runa och Torsten som skulle åka hem ifrån La Paz och därefter drog jag mig tillbaka trots att viss fest fortfarande pågick. Dödens Väg var en psykisk påfrestning för min del och nu när spänningarna släppt behövde jag vila.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign