Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

14 December
2014-01-18 (00:03)

Hotellets bussar slussade oss igenom det värsta trafikkaoset till parkeringen där de två rosa skönheterna stod uppställda och redo. Därefter tog en rätt seg bussdag vid. La Paz, som vi lämnade, må ligga många meter över havet men dagens resmål, Potosi, är än värre i sammanhanget. Att bo på 4 100 meters höjd över havet är inget man skämtar om och att vi var på väg till en av världens högst belägna städer märktes extra tydligt när Niklas, Joel och jag gjorde en förmiddagsvisit ombord på grannbussen Trisse. Jag slog mig ner hos Bosse i fronten och snackade skit en stund. När jag sedan vände mig om sov i princip alla ombord på bussen undantaget de övriga två gästerna. Det blev nästan lite komiskt att se Niklas sitta och vinka längst bak bland döingarna ombord på kyrkogården (vårt öknamn på sömnbussen) fram till oss i fronten. Så populära och spännande var vi liksom... Efter ett tag vaknade åtminstone Charlotta till liv och gjorde mig lite sälle framme hos Bosse. Kanske plågades hon av dåligt samvete efter det fantastiska bemötande vi gav henne och Emelie när de gästspelade hos oss på Pelle i Peru?

Hög höjd har en mängd märkliga effekter på folk. Det mest uppenbara tecknet på att man befinner sig onödigt högt upp är tröttheten. Vid rörelse kan man därtill alltid räkna med skenande puls och ett extremt flåsande. En annan, för mig tidigare okänd aspekt på det hela, är att magen jäser upp sig till en ballong och man drabbas nästan ofrånkomligen av ett ständigt toalettbesöksbehov. Därmed blir det måttligt lustigt att sitta på en uselt luftkonditionerad buss med dryga tjugotalet andra resenärer som delar ballongmage-problemet. Det luktar. Fis.

Det hade redan hunnit bli kväll när de fisdoftande bussarna kom fram till gruvstaden Potosi. Ett rykte hade gjort gällande att vi kanske skulle tvingas bära våra väskor själva den sista biten fram till hotellet eftersom de gamla bussarna kunde få problem uppför de avslutande backarna men så blev det lyckligtvis inte. Staden kändes kanske något fräschare än vad man hade fruktat men detta är i sanning ingen plats man längtar till. När Matilda och jag begav oss ut i mörkret för att hitta ett ställe att käka på var sökandet bitvis tröstlöst. Vi gick gata upp och gata ner utan att komma fram till någon plats som kunde liknas vid en restaurang och till sist var vi båda riktigt tagna av utmattning. Hög höjd som sagt - verkligen ingenting att leka med och ändå glömmer man hela tiden bort att sänka tempot.

Chansningen att försöka hitta en enklare bespisning på den trånga lokala marknaden blev inte heller det en hit och inte förrän vi letat oss ut ur labyrinten och frågat ett antal lokala förmågor om råd lyckades vi hitta fram till en acceptabel pizzeria.

Redan under tiden vi åt borde jag ha börjat ana oråd. Matilda fick bara i sig små musbettsbitar av sin pizza och verkade inte må särskilt bra. Pa vägen tillbaka gick vi riktigt sakta men mitt sällskap beklagade sig ändå med ojämna mellanrum över sina problem med andningen. Själv oroade jag kanske mig ännu mer över de halvskumma personer som då och då tycktes förfölja oss två i mörkret. Kunde vi bara ta oss tillbaka till hotellet skulle allt lösa sig, resonerade jag. Så blev det också, för stunden. Matilda verkade må bättre men skenet bedrar ibland vilket jag skulle bli grymt medveten om några timmar senare.

Kvällen avslutades som så ofta med wifi i lobbyn. Standardskämtet under dessa sessioner är att nätet är långsamt eftersom Christer håller på att ladda upp dagens bildskörd på Facebook. Inte så sällan brukar man försöka se till att fixa en uppkoppling på sin telefon eller dator på riktigt märkliga tider för att få ett snabbare nätverk. Tyvärr tycks Christer också ha lärt sig det knepet!

Hela den sociala grejen har för övrigt fått sig en rejäl törn av denna ständiga tillgång till trådlöst nät och inte så sällan kan man få syn på en grupp på fem till tio personer som sitter knäpptysta i en soffgrupp och stirrar blint ner på sina telefoner. Så mycket för det sociala livet på en Rosa Buss-resa! Tilläggas skall att jag med mina dagboksambitioner tillhör de absolut värsta bovarna i sammanhanget och det är verkligen lätt att glömma bort att leva här och nu när hemma nästan alltid bara är en enkel knapptryckning bort.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign