Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

16 December
2014-01-18 (22:41)

Dynamit, sprit och djävulsdyrkan i en skitig silvergruva högt uppe bland bergen i Bolivia. På förhand låter det ju verkligen som världens äventyr men det här var tyvärr en dag som aldrig riktigt tog fart. Egentligen var det tänkt att besöket i Potosis silvergruva skulle skett dagen innan när mer tid fanns till en rundvandring men eftersom gårdagen var en söndag tilläts inga gruvbesök och vi fick istället ta en förkortad tur denna måndagsförmiddag.

Rundturen inleddes med en kortare rundvandring längs en gata fylld med små försäljningsstånd riktade till gruvans arbetare. Unikt med denna gata är att det här, som kanske den enda platsen på jorden, är tillåtet att köpa och sälja dynamit. Övriga varor till försäljning innefattar extrema mängder cocablad samt billig läsk att blanda ut starksprit och läkarsprit med. På inrådan av våra guider inhandlades dynamit samt goodiebags med cocablad och läsk för att ha som gåvor till de arbetare vi senare skulle träffa i gruvgångarna.

Att jobba i gruvan tillhör de tuffaste yrken man kan befatta sig med på denna planet och medellivslängden för en boliviansk gruvarbetare är bedrövande låg. För att döva smärta och trötthet är det därför snarare en regel än ett undantag att man tankar sig själv så full det bara går på alkohol, trycker käften full med bedövande cocablad och sedan kör dubbla arbetspass inne i mörkret. Ett svenskt arbetsmiljöverk skulle förmodligen inte göra glädjekullerbyttor över dessa förutsättningar och det blir inte direkt bättre av leken med den hemmatillverkade dynamiten som arbetarna själva står för.

Silvergruvans verkliga glansdagar må vara över och idag fokuserar de flesta på zink snarare än den ädla metallen. Jag upplevde ägandet av rättigheterna som lite dunkelt och det vanliga tycktes vara att man mutade in sig på någon sorts egen lott i ett större kooperativ och sedan körde egen business tills krafterna och kroppen tog slut ungefär tio år senare. En del internationella företag finns också på plats och anställd av dessa lyder arbetarna under betydligt tuffare (och mer rimliga) arbetsmiljölagar och säkerhetsföreskrifter efter regleringar ifrån landets regering. Det enda positiva jag kunde hitta med arbetsförutsättningarna för en boliviansk gruvarbetare var att de tjänar hyggligt med pengar (mätt med bolivianska mått då såklart). Men till ett ofattbart högt hälsopris.

Den första personen vi träffade utanför gruvan var en kraftigt berusad arbetare som kom fram och bad om cocablad. Det kändes verkligen sådär att fortsätta göda honom. Vandringen in i den smala mörka gruvgången gick genom ett lerigt parti med stora vattenpölar. Detta var dock inget bekymmer eftersom vi alla lånat utrustning i form av stövlar, skyddskläder, hjälm och pannlampa. Just hjälmen var en riktig räddningsplanka med tanke på att jag räknade till fyra rejäla egna huvudkrockar med gruvtaket. Vid flera tillfällen hörde jag också Micke muttra om att denna gruvgång verkligen inte var designad för honom samtidigt som han gjorde det klart och tydligt att sydamerikaner i allmänhet måste börja växa till sig.

Det mest intressanta stoppet inne i gruvan gjordes vid en liggande djävulsstaty. Djävulen är underjordens härskare och det är till honom gruvarbetarna vänder sig med böner och offergåvor för att deras gruvsessioner skall sluta lyckligt. Runt den lilla statyn låg allehanda genomtänkta gåvor i form av exempelvis cigaretter och cocablad som denna mörkrets man kunde tänkas uppskatta. I övrigt var det dock inte särskilt upphetsande i våra gruvgångar. Den förkortade förmiddagsturen lyckades precis matcha tillfället när arbetarna tog förmiddagsrast och därför fick vi aldrig se dem in action utan bara träffa några som hastigast när de var på väg ut i dagsljuset.

Bolivianska piroger har alltid varit en kultgrej för min del efter att ha vuxit upp med en stor boliviansk familj boendes på samma gård som alltid tycktes käka gudomliga köttpiroger. Just i Potosi sägs det att de allra bästa pirogerna tillverkas och tillsammans med några andra gruvvandrare belägrades ett pirogställe för dagens lunch. Jag beställde in fyra stycken som staplades högt på min tallrik. Pirogerna innehöll betydligt mycket mer vätska än jag hade föreställt mig och var på det hela taget en liten missräkning om än fullt ätbara.

Tillbaka på hotellet fiskade jag upp Matilda som avstått turen för att vila sig lite efter den dramatiska gårdagen. Vi tog en mindre (och försiktig) promenadvända upp till marknaden där hon köpte en liten handboll i plast till mig. Detta är i sanning en kvinna i min smak som precis förstår vad som gör mig lycklig som ett litet barn! Längs vägen tillbaka sprang vi på den ständigt souvenirshoppande tennis-Niklas som tipsade om ett litet stånd som sålde alldeles ljuvliga choklad-doppade jordgubbar fästa på träpinnar. Helt fantastiskt goda!

Till allas glädje innebar eftermiddagen avfärd ifrån den högt belägna gruvstaden. I takt med att vi kom lägre och lägre ner kunde man se energin återvända bland medresenärerna. Klassiska busslekar avlöste varandra, inte minst den där man ska leverera ett namn på ett land eller ett djur och efterföljande person därefter ska komma på ett nytt med samma startbokstav som föregående ords slutbokstav. Länder på N är alltid hårdvaluta och diskussioner kring huruvida Nya Kaledonien och Niger verkligen är länder är helt ofrånkomliga.

Lekarna övergick i ren och skär bussfest med glada höga skålar. Det är riktigt knivigt att blanda och dricka grogg längs ständigt svängande serpentinvägar och nästintill omöjligt att undvika spill. Festen var den här gången så fantastiskt trevlig att folket inne på Pelle inte ens ville gå av bussen för att skaffa sig rum när vi kom fram till hotellet i Uyuni. Till sist offrade sig en nykter Matilda (gick som vanligt på medicin med medföljande alkoholförbud) och skaffade ett rum åt oss två. Tyvärr pågick festen på bussen lite för länge och den enda dugliga baren i staden hade hunnit stänga innan partygänget lyckades ta sig ut ur bussen och dit. Så kan det bli ibland, kul hade vi ändå!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign