Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

17 December
2014-01-19 (13:12)

Ett av Sydamerikas stora måsten inom kategorin osannolika naturupplevelser är den utomjordiska saltöknen Salar de Uyuni i sydvästra Bolivia, nära gränsen mot Argentina. För att ge oss ut på den i det närmaste obligatoriska expeditionen i denna öken tog vi plats i jeepar lämpade för ökenkörning. Vädret hade varit ett litet orosmoment det sista dygnet men blev perfekt - regn under natten följdes naturligtvis av strålande solsken vilket förväntades vara optimalt för skarpa och spektakulära foton. Det gjordes en kortare kisspaus i den sista befolkade byn innan öknen tog vid och där passade jag på att inhandla en virkad kombinerad lek- och stressboll till Joel som han fick som en gåva så här i juletid. Bamseklubbens medlemmar behöver leksaker for att hållas lugna och lyckliga!

En stor medhavd svensk flagga hissades intill ett gammalt övergivet hotell vid öknens rand och sedan tilläts jeeparna göra jobbet. Salar de Uyuni är en plats svår att föreställa sig eller ge en rättvisande beskrivning av. När man passerat öknens utkanter där salt- och litiumutvinning (50-70 procent av planetens litiumreserver sägs finnas här) är den stora grejen kommer man in i ett platt och nästan helt vitt landskap. Marken, solen och himlen går in i vartannat på ett mycket märkligt vis och det är en miljö som är som gjord för fotografering. De första stoppen i sanden handlade just om detta - det vill säga att ta så osannolika porträttbilder som möjligt i den vita miljön. Hoppbilder, voltbilder, stå-i-brygga-bilder och gruppbilder - alla de stora klassikerna och några nya påfund utan kända namn dammades av i den stora fotograferingshysterin.

Till synes utslängda på måfå i den annars helt platta och evigt vita saltöknen ligger ett antal klippöar och gassar sig i solen. Vi gjorde ett längre stopp vid den ganska stora ön kallad Isla Incahuasi som är naturparksklassad. För en mindre inträdespeng fick man beträda och bestiga ön längs en upptrampad skyltad led. Detta var en mycket underhållande promenad där massor med tillfällen till fotografier av de häftiga stora kaktusarna, som den stora klippan är sprängfylld av, kunde nyttjas mot den spektakulära ökenbakgrunden. Den envisa Matilda försökte under klippbestigningen smyga med att hon kände av sina tidigare andningsproblem efter att hon nödvändigtvis tvingat sig upp till den absoluta toppen av klippan och jag höll henne under viss extra bevakning den här gången utan att hon trodde sig vara genomskådad. Inga fler läkarbesok var det som gällde ju!

Salar de Uyuni är egentligen de uttorkade resterna av en gigantisk förhistorisk sjö och har man mer tid går det att förlägga flera resdagar till denna mycket fascinerande och magiska plats. För våran del räckte tyvärr inte tiden till för mer än ett kortare dagsäventyr men ville man förlänga äventyrsupplevelsen något gavs möjligheten att besöka tågkyrkogården tre kilometer utanför Uyuni efteråt. Jag hade inte direkt något bättre för mig men blev väl på sin höjd måttligt imponerad av de gamla rostiga tågvagnarna och loken som stod parkerade efter varandra mitt ute i ingenstans. Riktigt duktiga fotografer hade dock här ytterligare ett supertillfälle att ta verkligt spektakulära bilder.

Jag och Matilda hade somnat ifrån kvällsmaten föregående kväll efter festen ombord på Pelle-bussen och nu kände vi oss något revanschsugna. Flera personer hade drabbats av magsjuka efter gårdagskvallens käk och det varnades särskilt för besök på en pizzeria med en svårforcerad dörr som sitt främsta kännetecken. För att vara helt på den säkra sidan att slippa magsjuka (kan man vara det i Sydamerika egentligen?) siktade vi (jag, Matilda, Anna, Tennis-Niklas, Therese och Lina) in oss på en grillrestaurang som rekommenderades av såväl Marco som Lonely Planet.

Med välfyllda magar uppstod ett sug efter att ta en drink på den omtalade "Extreme Fun Pub". Exakt vad som var grejen med detta ställe visste vi inte riktigt på förhand, bara att det skulle vara annorlunda. Inne i lokalen befann sig redan ett gäng Rosa Buss-resenärer. De satt vid ett runt bord placerat i en stor sandhög som förmodligen skulle föreställa Salar de Uyuni. Mest anmärkningsvärda var dock drinkarna, eller snarare muggarna de drack ur som föreställde människokön och snusk i allmänhet i en härlig blandning. Tillsammans med Hampus beställde jag in drinken Little Chicken och fick då ikläda mig en kycklingmask och dricka ur nappflaska. Kul ställe och ytterligare en massa fototillfällen även om viss censur krävdes. Det kändes verkligen som dagens tema; foto, foto, foto!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign