Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

18 December
2014-01-19 (21:40)

Dagarna som förändrar livet kommer oftast oanmälda och att denna transportdag, som på förhand kändes som en av de senaste månadernas mest menlösa dagar, skulle ha en avgörande betydelse för mig var väldigt otippat.

Eftersom en lång resdag oftast innebär tristess hade jag sedan länge beväpnat mig med specialutrustning för att lätta upp stämningen med något oväntat och nytt. De två julstrumporna jag hade inhandlat i Cuzco skulle nämligen äntligen få se dagens ljus och för att visa att jag verkligen hade ambitioner med mitt projekt lånade jag nål och tråd av Christofer och sydde fast Rickard-namnlappar för hand på båda strumporna. En lånad bit metalltråd fick fungera som upphängningsmekanism och snart hade både Pelle och Trisse varsin julstrumpa hängandes i fronten med mitt namn på. Tanken var att många medmänniskor nog ville ge mig julklappar och att vissa kanske ville vara anonyma. Hur hela grejen fungerade och att jag skulle tömma strumporna med jämna mellanrum instruerades alla passagerare noga om och därefter var det bara att sätta sig och vänta ivrigt på paketer.

Potosi var redan en plats det skämtades friskt om. "Kylan i Potosi", "Kärleken i Potosi" eller "Den mysiga höjden i Potosi" återkom ständigt i ironiska sammanhang och det faktum att vi nu för en kort stund skulle få återuppleva denna gudsförgätna stad gjorde väl inte direkt någon lycklig. Som tur var rörde det sig bara om ett kortare raststopp där jag tog chansen att gå på en riktig offentlig klassiker-toalett med orolig mage och sedan fick den stora äran att spola själv via en rostig vattenskopa som man öste med från ett smutsigt vattenkärl.

På eftermiddagen hände det bara. Jag och Matilda hade lagt beslag på en brits långt bak i bussen och låg och småpratade om livet efter att jag retats med henne om att hon försökte bygga bo varje gång vi tog en plats tillsammans. Utan att jag egentligen funderat särskilt mycket på saken hade hon blivit en naturlig del av min vardag på väldigt kort tid. Så fungerar det egentligen inte alls för mig. De fåtalet gånger i livet jag kärat ner mig har det rört sig om en lång, nästan smärtsam, process med tunga analysfaser där fördelar vänds, stöts och blöts mot nackdelar. Nu hade jag egentligen inte alls satt mig själv i dessa tankebekymmer utan bara låtit det hända. Tajmingen (jag är helt avkopplad och harmonisk med guarden nere) och personen (hon har precis allt det jag söker) spelar naturligtvis en stor roll i sammanhanget som fått det hela att falla på plats så naturligt. För mig.

Vad Matilda tyckte och kände för mig hade jag inte heller alls funderat över. Huruvida jag bara var en semesterromans eller något annat hade egentligen aldrig diskuterats och när jag helt spontant och utan större eftertanke droppade en fråga runt om hon ville fortsätta resa med mig efter Rosa Buss-resan hände något som jag aldrig kommer att glömma. Vi har här att göra med en mycket strukturerad och organiserad kvinna (den enda typ jag för övrigt tycks kunna falla för eftersom en sådan blir en naturlig motpol till mig) som inte alls ger sig iväg på extrema spontana äventyr och ändå kunde jag direkt se i hennes ansiktsuttryck och ögon att hon bestämde sig i samma ögonblick jag frågade om att en äventyrstripp med mig i Uruguay var den stora grejen i januari utan att ens ha funderat på saken tidigare. Själv kände jag samtidigt att jag inget hellre ville än att hon skulle följa med på resan så länge som det bara var möjligt.

Resten blev egentligen en bisak. Att Matilda skulle behöva förlänga en redan åtta veckor lång semester och att tilläggsäventyret skulle kosta henne en smärre förmögenhet spelade ingen roll. Inte heller om det överhuvudtaget skulle bli av. Bara det faktum att hon och jag i samma stund insåg att det här nog var något väldigt mycket mer seriöst (än vi kanske hade kunnat föreställa oss från början) som höll på att formas kändes viktigt. Det blir ett ögonblick och ett ansiktsuttryck att ta med sig och minnas för alltid.

En stund senare kände jag mig så uppspelt av den plötsliga insikten att jag var riktigt kär (det händer i princip aldrig) och att känslorna var besvarade att jag tvingades resa mig upp och gå fram i bussen för att lugna mig själv och ta lite frisk luft. Att Matilda upplevde något liknande fast på ett mer stillsamt sätt har jag fått reda på i efterhand. I hennes beskrivning ligger hon på madrassen och tittar ut genom fönstret på ett Sydamerika som passerar förbi samtidigt som jag gått fram i bussen. Hon känner sig lätt chockad över sig själv och vad hon precis tackat preliminärt ja till utan att fundera en sekund men samtidigt lyckligare än på många år. Upplever vi någonsin något liknande lika skarpt och samtidigt igen? Knappast...

Det blev en riktigt lång bussdag som avslutades på en parkering vid en bensinmack ganska nära gränsen till Argentina. Många av de som hoppat på resan i Cuzco hade knappt fått uppleva bussliv tidigare eftersom vi bott på hotell under hela Bolivia-sessionen men nu fick de också chansen att prova på det oglamourösa livet på en dammig parkeringsplats med tveksamma toaletter som i resplanen fått den missvisande romantiska benämningen "bushcamp". Glöm mysiga lägereldar och urinvånare och tänk dammigt grus eller dålig asfalt och otvättade lastbilschaffisar. That''s it!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign