Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-01-20 (20:02)
Hej civilisation! På något oförklarligt vis gick det att känna redan när man vaknade att vi nu befann oss i ett land som låg ett par pinnhål upp på civilisationsskalan och det var i sanning efterlängtat! Peru och Bolivia är inte direkt några drömdestinationer för den budgetresenär som ogillar ofräscha toaletter, duschar som lever ett eget liv och restaurangkök som ser ut som hälsovårdsnämndens värsta skräckexempel. I mitt fall hade jag egentligen rest igenom den typen av länder under en väldigt lång tid och man får väl nästan gå hela vägen tillbaka till Mexico för att hitta ett land likvärdigt Argentina i levnadsstandard även om jag då och då lyckats besöka och bo på hyggliga ställen även under de senaste månaderna.
Dammen Joel hade badat i under gårdagskvällen visade sig mycket riktigt vara en gigantisk pool, förmodligen till ytan den största jag någonsin sett och för många blev den en given hållplats under resten av dagen. Så skulle det också kunnat ha blivit för min del eftersom ridturen jag var anmäld till hade ställts in. Den hade helt enkelt inte gått att organisera i tid eftersom Marco varit maximalt upptagen med gränsbestyr och sjukhusbesök föregående dag och det var han som satt på kontakterna till den ridtur jag blivit varmt rekommenderad att göra av tidigare deltagare på resan (som går för fjortonde året i rad). Det ryckte dock lite väl mycket i min upptäckartarm för att jag skulle kunna hålla mig stillasittande vid en poolkant en hel dag och jag fick med mig Matilda, Emelie och Niklas på en tur in till stan istället.
Inne i city i Salta ställde vi oss inledningsvis mycket frågande till alla långa köer runt huvudtorget. Ganska snart förstod vi dock att alla dessa människor väntade på att få ta ut pengar ur stadens bankomater eftersom det var löningsdag och julen därtill stod för dörren. Jul - det kändes verkligen avlägset. Med en temperatur på över 30 grader har man svårt att ta tveksamt smyckade plastgranar och trevande julskyltning på allvar. Julen fick helt enkelt finna sig i att bli lite bortglömd detta år.
För Niklas och min del var det bara till att bita i det sura äpplet och ställa oss i en av de långa bankomatköerna - vi behövde helt enkelt argentinska pesos. En liten smula längtade jag också efter att få egna stålars istället för att låna av Matilda vilket jag av olika praktiska skäl gjort den senaste tiden till många andras förtjusning som retsamt kallat henne för min sugar mum.
Med nya fräscha sedlar på fickan vaknade shoppinglusten till liv och i en sportaffär fick jag äntligen köpt nya löparskor vilket jag jag varit utan ända sedan Nicaragua. Tjejerna överlät ansvaret för rundvandringen i staden på oss stolta gossar och vi ledde runt kvartetten lite planlöst i de runt torget liggande kvarteren och fortsatte njuta och insupa känslan av civilisation. Ytterligare lite bättre blev det när det vankades lunch och vi kunde slå oss ner på en riktig köttrestaurangs uteservering och få i oss saftiga köttbitar med gott argentinskt rödvin till. Då var det verkligen inte långt till tårarna!
Vinet till lunchen gav mersmak och stegen gick nästan per automatik till en större mataffär med digert dryckesutbud. Argentinas stora druvdominant i rödvinssammanhang är Systembolagsbekantingen Malbec och det var ofrånkomligt att det skulle börja vattnas i munnen på mig när jag upptäckte en flera meter lång hylla med massor av våningar sprängfyllda med Malbec-viner. Affären saluförde ett julerbjudande på sina vin- och sprithyllor som gjorde gällande att man vid köp av sex flaskor endast skulle behöva betala för fyra och jag lastade med kärlek ner fem flaskor Malbec och en butelj rosa bubbel i min kundvagn. Tyvärr visade det sig vid kassan att man var tvungen att välja sex likadana flaskor för att julerbjudandet skulle gälla (inte alltid helt enkelt med spanskan). Nu spelade det ändå ingen större roll - vinerna jag valt kostade ca 40 spänn styck (Systembolagsreferenser fanns och detta var likvärdigt med ca 120 kronors-viner hemmavid). De usla plastmuggsgroggarnas tid på bussen var äntligen över - två champagneglas inhandlades också så att vinet skulle kunna insupas med klass!
Tillbaka på campingplatsen rådde värsta vattenlandsyran intill den gigantiska poolen. Området hade invaderats av skolklasser som sökte svalka i vattnet men mitt i kaoset hade det rosa brödraskapet lyckats muta in en liten gräsplatt och låg och gassade sig i solen. Jag öppnade upp min nyköpta flaska rosa bubbel, kastade över ett av de två champagneglasen till Matilda och lade mig själv i skuggan under ett träd. Här har vi killen som ska tillbringa merparten av det närmaste dryga halvåret på paradisöar och han är redan alldeles less på sol och värme. Snygg kombo!
Något dopp blev det såklart i det lätt skitiga vattnet och därtill lyckades jag för första gången i Sydamerika köpa sockrade churros att knapra på av en förbipasserande försäljare. Inte förrän solen började kasta riktigt långa skuggor över gräsmattan orkade jag pallra mig bort till duscharna för en uppfräschning innan vi tog sikte på Saltas omsusade bargata Balcarce.
Mitt sällskap bestod av Matilda, Emelie och Micke. Fastän att vi åkte iväg sist av alla ifrån campingen var det alldeles öde längs bargatans uteserveringar undantaget små klickar av Rosa Buss-folk som satt utplacerade på varsin restaurang. Eftersom det fanns plats precis överallt var det bara att välja och vraka bland köttrestaurangerna under tiden som Emelie blev ivrigare och ivrigare i jakten på en salsaklubb.
Emelie ja... Inledningsvis efter att hon äntrat scenen i Cuzco hade hon hållit en ganska låg profil men under den senaste veckan hade denna lärarinna, bosatt i Göteborg, genomgått en anmärkningsvärd metamorfos och tillhörde numera resans verkliga profiler. Det började väl egentligen med ett osannolikt långt anförande om hennes liv som boende i Biskopsgården under den period detta område var som mest skandalomsusat. Sedan började hon tappa bort alla sina prylar ombord på bussen och samtidigt hävda att folk med flit stal och gömde saker för henne. Därefter hade hon profilerat sig som en sällsynt dålig förlorare och en helt olidlig vinnare i en gissa-vems-kändisnamn-jag-har-i-pannan-lek på bussen. Reglerna ändrades i hennes värld mycket hastigt när hon fick reda på att hon var porraktrisen Jenna Jameson som hon "aldrig någonsin hört talas om" och plötsligt var porrskådisar en otillåten kategori. Liksom idrottsmän. Och så vidare... När hon gissade rätt först och vann däremot, ja då jäklar...
Det roliga med Emelies humor är att man aldrig riktigt vet när hon är ironisk, skämtar eller överdriver. Just den här kvällen var hon nämligen som besatt av att hitta en salsaklubb (att dansa salsa i Argentina är hennes stora dröm) och när hon väl hade fått upp ett spår var hon helt omöjlig/hopplös. Medan vi andra njöt av dagens andra fantastiska köttbit pratade hon oavbrutet om denna salsa och strax efter maten lyckades hon faktiskt hitta en salsaklubb. Dilemmat var att det på salsaklubben pågick en danskurs för nybörjare så hon kunde inte få till någon dans omedelbart. Dock lyckades hon inne på klubben hitta en lokal förmåga vid namn Emilio (riktigt lågoddsarnamn i sammanhanget) som lovade henne en dans eller två så fort kursen var över.
Resten av kvällen präglades till 100% av Emelies väntan på dansen med den nu till skyarna höjda Emilio. Vi andra satt och drack drinkar (jag lyckades komma över en i det närmaste perfekt caipirinha) medans Emelie for som en studsboll mellan vårt bord på uteserveringen och klubben med danskursen som aldrig tycktes ta slut. Fler och fler anslöt till drinkbordet, bland annat gänget som varit iväg en heldag på vinprovning, parallellt med att tongångarna ifrån Emelie förändrades. Numera hette det att "Emilio har svikit mig" trots alla hyllningar av denna herre någon timme tidigare. När kursen till sist var över var vi ett riktigt stort sällskap som fick chansen att applådera dansen med Emilio inne på salsaklubben.
Den långa sega väntan på att nattlivet längs pubgatan skulle ta fart (sydamerikaner går ut och äter väldigt sent och går ut och dansar ännu senare) tycktes helt ha sugit musten ur hela gänget där många tidigare varit inställda på en partynatt. Istället för galet nattklubbande blev det taxibilar hem för hela bunten just som kvällen i Salta började ta fart bland vanligt folk. Lite snöpligt kanske och det var nog fler än jag som oroade sig över att de började bli gamla, trötta och bekväma.
<- Tillbaka
