Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

21 December
2014-01-20 (21:42)

Att få sitta till häst i Argentina tror jag är en dröm eller fantasi som många delar med mig. Det faktum att gårdagens ridtur hade ställts in innebar lyckligtvis inte på något vis att min dröm var skjuten i sank. Marco hade nämligen lyckats skrapa fram en ridtur denna förmiddag istället. Tyvärr hade han bara fått tio platser men lyckligtvis hade Niklas varit uppmärksam och plitat in mitt namn som den sist anmälda på listan där först till kvarn gällde. Flera som hade velat följa med, däribland Anna och Matilda, missade tyvärr chansen men en förmiddag med häng vid poolen var säkert ett ganska acceptabelt plåster på såret.

De tio lyckligt utvalda hämtades upp av tre taxibilar som körde oss i en knapp timme ut till hästfarmen. Miljön var löjligt idyllisk. I ett läckert uterum hade arrangören dukat fram en andra frukost till oss i klassisk brittisk kolonial stil med te, marmelader och scones som vi avslappnat kunde sörpla och tugga i oss. Instruktioner och utprovande av utrustning följde. Inga hjälmar. Stora hästar. Min puls steg. Visst hade jag provat att rida ett par gånger förut som vuxen men det var ett tag sedan sist. Förmodligen var det en bra bit ner till marken också om man nu skulle få för sig att trilla av?

Så snart jag kommit upp på hästen kändes det bättre och ett visst lugn infann sig. Visserligen satt jag, som befarat och inte helt oväntat, onödigt högt upp men hästen var väldresserad och lydde minsta lilla kommando hur korkat det än var. Inledningsvis skrittade vi så sakteliga längs en grusstig över den argentinska slätten. Fält, betesmark och små skogsdungar passerades i det skarpa solskenet och en bit bort, betydligt närmare än horisonten, ståtade läckra berg som gav hela naturupplevelsen den där extra lilla touchen.

Ibland travade vi. Jag tycker det är svårt att finna rytmen i travet och de ädlare delarna studsar hårt mot sadeln gång på gång så att man bara önskar att tortyren snart ska vara över. Inledningsvis hade jag fått för mig att min häst var ganska mesig men så var inte alls fallet. Istället var den nummer tre i rangordningen efter Trisse-Mickes ledarhäst och Augusts yrväder som hellre drog iväg på egna skogsäventyr och letade mat där det var olämpligt att vara ryttare. Tyvärr såg min häst upp till Augusts bejublade yrväder och lekte gärna följa John in bland snår och trädgrenar. Så fort vi förlorat vår tredjeplats i ledet på grund av sidoäventyren skulle det dock avanceras i fältet vilket stundom ledde till något kaotiska situationer när wannabees som Niklas ekipage samtidigt försökte få tätkontakt.

Den vackra ridrundans stora naturupplevelse var en lång skuggig passage genom en uttorkad flodfåra fylld med mindre stenar som från och till gav hästar och ryttare en viss balansutmaning. Upplevelsehöjdpunkten var såklart det adrenalinfyllda galoppmomentet. De som hade galopperat tidigare fick hantera saken helt på egen hand och vana ryttare som Madeleine och Lotta imponerade stort med naturlig självsäkerhet och rytm i sadeln. Vi andra oerfarna fick ha en guide till häst bredvid oss som höll ett extra tag i tömmarna. Adrenalinet slog på direkt - att galoppera liknar ingen annan actionupplevelse och känslan av att aldrig riktigt ha full kontroll kittlar konstant. I mitt fall höll guiden snarare på att stjälpa än att hjälpa när hans häst började stegra sig mitt under momentet och samtidigt hetsade upp min krake (finns på film!). Den iskalle cowboyen Alfredsson lyckades dock behålla lugnet och fick efteråt beröm (som kan varit ironiskt) för stilen ifrån Lotta och Madeleine.

Pulsen var hög en bra stund efter galoppen och väl tillbaka på farmen var det riktigt gött att få koppla av en stund med lokalproducerat rödvin. Det blev rätt många glas för min del och det påstods senare att jag somnade med öppen mun i taxibilen tillbaka till campingen. Vi var något sena tillbaka och fick knappt någon lunch innan avfärden gick med bussarna efter en snabbdusch.

Ombord på bussen var det dödligt varmt. Jag hade börjat inse att jag inte är särskilt värmetålig och inte blev det väl direkt bättre av att jag i princip inte ätit från second breakfast fram till kvällsmaten som serverades längs vägen. Kvällsmålet i sig var en riktig höjdpunkt - korv med mos! Matlagets Frida hade under tillagningen lyckats råka ut för en typisk Frida-olycka som hon kallade för arbetsskada. Jag vet dock inte säkert vilket försäkringsbolag som skulle betala ut ersättning för mos i ögat...

Magproblemen kom såklart som på beställning. Först dubbel frukost, sedan varm hästridning som sköljdes ner med en massa vin, därefter obefintlig lunch och värmeslag på bussen följt av hetsätning på kvällen. Jag fick tigga till mig en plats på en brits i bussen som Niklas ädelt släppte för att ligga ner och må dåligt på. Lyckligtvis klarade jag av att somna ifrån eländet i någon timme och när bussen till sist parkerade för natten vid ännu en av dessa bensinmackar rusade jag yrvaket ut mot toaletterna. Låsta! Arrgh!!! Cathrine dök dock upp som en räddande ängel och gav mig ett mynt så att jag kunde låsa upp och göra mig av med det onda.

En bra stund senare vinglade jag ömkligt tillbaka till Pelle-bussen. Matilda hade såklart byggt bo åt oss, det vill säga fäst upp myggnät och bäddat. Jag insåg att jag gillar när hon bygger bo fastän jag brukar retas om saken. Jag faller tydligen allt djupare...

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign