Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

23 December
2014-01-22 (02:03)

Veckor av längtan, spekulation och förväntan. Skulle de någonsin återförenas? Fancluben med Patrik i spetsen. Två män. Ett mål: Att överträffa förväntningarna igen och leverera den mest fantastiska matlagsinsats världen skådat. Ett riktigt dreamteam var återförenat och det var nu det skulle ske. I Paraguay av alla ställen och precis i upptakten av det verkliga julfirandet med all den press det innebar. Men vem hade sagt att förutsättningarna skulle vara enkla?

Historien går tillbaka ända till den där fantastiska lunchstunden på en av alla dessa omöjliga dammiga parkeringsplatser. En broccolisoppa till bredden fylld av utvispad kärlek, lagom smälta ostbitar i solen och ett logistikupplägg som berört Skåne-Johan ända in i märgen, ja tillochmed själen. Sedan dess hade det surrats. Tisslats och tasslats. Vad skulle de överraska med denna gång?

Vi hade två måltider på oss, frukost och lunch. En del skulle kunna få för sig att säga att det höll på att gå åt skogen direkt för när vi kom in till campingreceptionen för att hämta upp råvarorna som skulle ha köpts in låg inhandlingslistan fortfarande kvar på receptionsdisken. Något hade gått fel i kommunikationen och ett litet krisråd sammankallades. Marco ringdes in och skickades iväg för att handla. Vi kommunicerade ut förseningen bland de frukostsugna resenärerna och förklarade att jag och Micke krävde absolut morgonfärska produkter och att inköpen därfor tog lite längre tid. Som bröd direkt ifrån bagaren, ost från osthandlaren och så vidare. Det bet. Folk litade på oss.

Det var en fröjd att se de hungriga vännerna äta sig morgonmätta medan vi småpysslade bland flingor, alkogel och nykokt tevatten. Ändå var det här bara ett förspel inför den lunch som komma skulle.

Bussarna rullade ut ifrån huvudstaden Asuncion i en stilla takt. Staden var betydligt mer vidsträckt än jag hade föreställt mig med förorter som vuxit samman. Dessutom kändes den mycket snällare i ljus än i mörker och visst var det lite snöpligt ändå att den eländiga dagen vid gränsen saboterat möjligheterna till en kortare upptäcktsfärd i Asuncion.

Knappt hade Patrik hunnit börja trycka på bromsen innan jag ropade bakåt i bussen till Micke för att säkerställa att han var laddad. Vi parkerade ungefär 50 meter bortom en bensinstation och jag och Micke såg direkt möjligheter i att placera ut bänkar och bord i en listig och tilltalande formation under trädgruppen strax intill bussarna som med lite fantasi skulle kunna kallas för en lummig lund. Äventyret (något annat kan egentligen inte våra matlagningssessioner kallas) tog vid.

Micke tog befälet över den välrörda rotfruktsröran som skulle kunna beskrivas som det stora överraskningsmomentet på matbordet. Själv fokuserade jag på tomaterna - själva hjärtat i den fräscha grönsalladen. Sällan har väl så mycket kärlek plöjts in i en halv arbetstimme på den här kontinenten. Tillochmed diskvattnet hälldes upp med omsorg i de tre baljorna! Insatsen var precis så komplett som någon kunnat drömma om och att vi sedan kanske inte stått och bakat de piroger och pajer (som serverades som tillbehör till salladsmästerverken) i jättelika varma ugnar hela natten helt på egen hand tycktes spela mindre roll. Publiken älskade vad de såg och många ville vara med på ett hörn och känna sig delaktiga i tillverkningsprocessen vilket vi naturligtvis bjöd på.

Långa led, massor med blixtrande kameror och en uppståndelse som saknar motstycke i delikatessmeny-längs-med-vägen-sammanhang. Vi poserade på oändliga mängder med bilder och när det till sist ringdes i klockan gick ett kollektivt sus genom matkön. Jag kände mig nästan komplett som människa - vilken urladdning, vilken show! I eftersnacket ryktades det om att recepten skulle komma upp på Mickes Matblogg men vi har ännu inte riktigt bestämt oss för om folket riktigt är redo att ta till sig all denna perfektion i sin helhet. Kanske får det vänta?

Det känns väldigt jobbigt att ta upp saken men det fanns faktiskt en liten smula smolk i glädjebägaren. Judas-Per och Judas-Joel valde att besöka en simpel vägkrog några meter bort istället for att njuta av vår mat. När Joel kom tillbaka med ett osäkert ångestladdat leende på läpparna klappade jag honom på axeln och mumlade strängt "även du min Joel". Jag var sårad men tillräckligt storsint till att förstå att en del kanske vill vänta på att uppleva den extrema perfektionen tills efter de lämnat blöjstadiet.

Vi var på väg mot Brasilien och det pirrade faktiskt lite extra i kroppen. Sambans, fotbollens och strändernas land! Värmen var precis lika olidlig som under de senaste dagarna men när det är dags att ta den brasilianska oskulden kan man stå ut med det mesta. Gränsövergången var sjukt smidig i jämförelse med vad vi upplevt under de senaste dagarna - folk hann knappt ens springa på toaletten innan Marco kom tillbaka med luntan med pass som stämplats ut från Paraguay och det gick nästan lika enkelt att komma in i Brasilien.

Boendet på campingen i Iguassu hade haussats ganska rejält av Marco och väl framme tycktes han nästan känna sig nödgad att skruva ner förväntningarna något. Det varnades särskilt för att personalen var speciell och förvirrad och att en tvättinlämning på detta ställe nästan per automatik skulle innebära problem. Matilda och jag hade bestämt oss på förhand för att försöka få hyra ett rum. Fyra nätter till i sträck på det kokande busstaket lockade måttligt och vi begav oss bort till campingreceptionen för att se vad som erbjöds.

Huvudansvarig för campingen är en äldre mycket oberäknelig kvinna med långt vitt stripigt hår. Eftersom portugisiska (språket i Brasilien) inte riktigt är min specialitet provade jag efter en stunds fruktlösa kommunikationsförsök att istället prata tyska (efter tips från Marco) för att nå fram till hennes hjärta. Jag kunde se hur Matilda chockades lätt av mina färdigheter i detta ädla språk och kvinnan med det stripiga året blev plötsligen fullt medgörlig. Vi kunde definitivt få ett rum men priset jämfört med vad Marco hade angett var dubbelt. Jag låtsades inte förstå just den detaljen men gjorde en depositionsinbetalning, bokade rummet för okänt antal nätter och fick vår nyckel. Andra fick kämpa i långt över en timme för att uppnå samma resultat. Mina tyska fraser måste ha borrat sig in i hennes hjärta?

Många åkte in till stan för att käka men vi tog en hamburgare på stället följt av ett långt kvällsdopp i poolen med en öl vid poolkanten. Efter all denna värme kändes det så sjukt välförtjänt med ett långt svalkande dopp och att sedan få krypa ner i en skön säng i ett luftkonditionerat rum med bästa sällskapet var nästan för lyxigt för att vara sant. Vilken härlig uppesittarkväll inför julafton!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign