Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

26 December
2014-01-24 (17:12)

För att ett besök vid Iguassufallen skall bli komplett måste vattenmassorna upplevas från båda hållen, sägs det. Det räckte således inte med att vi spanat in vattenfallen ifrån den brasilianska sidan och därefter sett dem ovanifrån i en helikopter. Sagt och gjort, så fick det bli. För att förenkla gränsbestyren (med Argentina inblandat var lärdomen att trubbel lätt uppstår) hyrdes två minibussar in och efter ett kortare stopp för att växla pengar var vi framme vid gränsen. Under tiden som pappersarbetet hanterades försökte en resebyrå sälja på oss båtfärder i floden och genom fallen. Många nappade på detta men Matilda och jag avstod.

Från naturreservatsentrén i Argentina går ett mindre tåg med jämna mellanrum till startpunkter för de gångleder som leder till vyer ut över fallen. Vi bestämde oss den här gången för att gå rakt på sak och ta den mest spektakulära leden, kallad Garganta del Diablo, först. Den låg dessutom längst bort och det kändes naturligt att därifrån liksom arbeta sig tillbaka, så länge man orkade, mot startpunkten.

Garganta del Diablo var riktigt spektakulärt och mer än väl värt återresan till Argentina. En kilometerlång bro ledde oss vandrare över inledningsvis alldeles stilla vattenmassor och små öar bort mot själva punkten där det allra största fallet stupar ifrån toppen. På vägen såg vi stora fiskar och en alligator i vattnet men ju närmare fallet man kom desto mindre djurliv syntes till och desto mer strömt blev det i vattnet. Framme vid den hästskoformade utsiktspunkten var det som om övernaturliga krafter tog över. Det dånar, forsar, fräser och yr och kikar man ner över räcket ser man enbart evigt fallande vattenmassor i en sådan mängd att det inte ens är lönt att försöka gissa på hur många badkar med fallande vatten man skulle kunna fylla per sekund. Detta är verkligen ett av jordklotets stora naturliga underverk!

Att ta samma bro tillbaka var enda möjliga alternativet och efter några svalkande minuter i aircondition inuti en souvenirbutik åkte vi en station tillbaka med tåget och käkade sedan lunch.

Det hade varit jag och Matilda i flera veckor nu men vi hade nästan aldrig varit ensamma med varandra förut utanför hotellrummen och upplevt nya saker tillsammans bara vi. Lika mycket som det är charmen med Rosa Bussarna är det också dess förbannelse - man har verkligen en massa andra människor tätt inpå sig dygnet runt. Vi njöt nu till fullo av vår gemensamma egentid längs en andra gångled som nog var den mest romantiska promenadstig man kan tänka sig. Upp över och ner under vattenfall samt ibland utsiktspunkter med så sagolika vyer över bergsväggar med många mindre vattenfall som skulle kunna vara hämtade ur de vackraste sagoböcker eller fantasyfilmer.

Klantigt nog tog batteriet i min kamera slut men inte ens det kunde förstöra en i det närmaste perfekt dag. Vi tog oss också an en tredje gångled för att drömmen aldrig skulle få ta slut men en bit in på den började krafterna sina och vi genade istället i hettan bort mot tågstationen. Där sprang vi på Anna och tennis-Niklas och slog följe med dem på en promenad till samlingspunkten istället för att ta tåget. Längs denna stig traskade vi rakt in en jättelik hord med näsbjörnar. Dessa må vara de mest gulliga små djur man kan tänka sig men i flock är de inte riktigt lika charmiga. Efter en stunds misslyckade suddiga fotoförsök (de rör på sig hela tiden) uppstod ett mindre tumult i flocken och jag skyndade mig snabbt bort ifrån platsen. De väsande ljuden och den inbillade risken för ett felriktat bett i ett av benen var skäl nog så goda till att lämna de små krabaterna för min del.

Tillbakavägens gränspassage var också den odramatisk. Pelle-bussens första Niklas (komplicerat när tre personer på en resa har samma namn) hade tjatat oavbrutet i flera dagar om en pizzeria som rekommenderas varmt i Lonely Planet och det blev dit taxin beordrades. Pizzerian blev fullsatt i samband med att kvartetten ifrån näsbjornsmötet belägrade ett mindre bord. Både miljön och pizzorna var "to die for..." - lätt bästa pizzan för min del hittills på resan och lite obegripligt faktiskt att ställets största förespråkare Niklas aldrig hittade dit själv.

Denna kväll satt crack-kvinnan och vita stripiga håret och rökte på inne i receptionen. Att duon lyckas hålla campingen i så pass gott skick övergår helt mitt förstånd och det kändes faktiskt lite sorgligt att vi skulle lämna Iguassu och Camping International nästa morgon. Trots fyra nätter på stället fanns det mer kvar att upptäcka i omgivningarna och jag hade gärna stannat ytterligare minst en dag.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign