Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

27 December
2014-01-24 (18:54)

Mastodontbussdag i masugnshetta igen. Alla stunder längs vägarna är verkligen inte lika efterlängtade. Ett glädjeämne var dock att Marco gått någorlunda segrande ifrån ett prisgräl med vita stripiga håret under gårdagskvällen och fått ner priset på de uthyrda rummen till den nivå som utlovats inför ankomsten till Iguassu. Våra fyra nätter i den mörka bunkern där man sov som en klubbad säl i svalkan gick därmed ner till halva priset mot vad som befarats.

De som inte haft egna rum utan sovit på bussarna såg slitna ut under resans första timmar samtidigt som jag kände mig oväntat fräsch. I takt med att vi närmade oss lunchtid förändrades dock situationen snabbt när den bedövande hettan tog kommandot inne i bussen. Inte ens tennis-Niklas specialknep tycktes längre hjälpa. Manövern har han hämtat ifrån just tenniskarriären och sedan vidareutvecklat under säkert minst tjugo år. I tennis blåser man på händerna för att bli av med handsvetten och få ett bättre grepp om sitt rack. Niklas hävdar dock med bestämdhet att om man ifrån rätt vinkel börjar med att blåsa en bit ner på handleden och sedan, utan avbrott, sakta arbetar sig upp till fingertopparna sprids en känsla av svalka i hela kroppen. Det pratades om och tränades på manövern i timmar. Man hade inte så mycket annat bättre för sig.

Lunchstoppet drog av någon anledning ut på tiden och Matilda var nära att svimma i värmen. Det stod alldeles stilla i bussen och jag skickade fram henne till positionen där det drar in lite luft genom den öppna bussdörren vilket annars mest varit ett tillhåll för mig, Therese och Johan Spaceman (trion som annars tycktes lida mest av värmen) under de senaste bussdagarna. Till sist valde man att stanna bussarna vid den mest osexiga platsen hittills av alla mindre tilltalande lunchplatser. Det rörde sig om en alldeles torr och dammig byggarbetsplats som nästan var helt befriad ifrån skugga. För första gången som jag kan minnas på resan var jag nära att tappa humöret - värmen har ibland en sådan inverkan på mig tydligen. Jag famlade mig nästan fram i hettan och hittade till sist ett litet vindskjul med viss skugga där jag satte mig på en stubbe och stirrade rakt fram. Det var så sjukt varmt att jag nästan såg syner och bland annat upplevde att det kom ut vattenånga ur näsa och mun när jag andades. Jag kände mig orimligt gnällig och det var fel på allt så för att undvika att hamna i konflikt var det bäst att hålla sig undan.

Inte blev det bättre av att det serverades kräm till lunch (verkligen ingen mat för en karl, tjurade jag) som stackars Matilda, som nyss nästan hade svimmat, hade satts på att vispa för hand mitt ute i den stekande solen. Värre blev det; Marco fick för sig att hålla ett informationsmöte i solen om morgondagen och den båttur han tänkte organisera och jag vet egentligen inte hur nära det var att det brast för mig som inte alls var intresserad och hade andra planer. Resten av eftermiddagen i bussen minns jag knappt. Jag gick in i mig själv och försökte bara överleva. En så överdriven värme är inget kul alls.

Framåt kvällningen blev det något svalare och jag hittade tillbaka till mig själv igen. Kvällsmatstoppet på en bensinmack bjöd på den glada överraskningen att det skulle serveras chili con carne vilket är en av mina favvis-rätter och trots att maten tog lång tid att få färdig var jag glad igen som en speleman. Bakom den ena bussen höll Emelie en spontan kurs i att dansa bachata för de som var intresserade under tiden vi väntade på maten och Niklas fick sig en svängom med en lokal white trash-brud som dök upp ur ingenstans.

Natten tillbringades bredvid ännu en färglös bensinmack. Det var denna Rosa Buss-resas sista bushcamp och jag tror inte någon sörjde den saken. Trots att vi kämpat på hela dagen i värmen hade bussarna inte alls kommit så långt som vi hade hoppats eftersom stoppen blivit utdragna. Det berodde bland annat på personer som mig som inte riktigt klarat av hettan och orkat hjälpa till med saker. Jag lovade mig själv att inte vara lika kinkig under morgondagen och kröp in i det myggnätsbo Matilda byggt åt oss på taket. Morgondagen skulle bli bättre, det visste jag!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign