Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-01-26 (03:53)
Unge Joel lever med en dröm om att en dag djuphavsfiska i exotiska vatten. Inte minst efter att ha missat goda tillfällen på tidigare resor. Därtill bär han på en alldeles orimlig förhoppning om att någon gång lyckas segra i en tävling där skåningar ställer upp efter att bland annat tagit stryk i biljardturneringen och nedför Dödens Väg under de senaste veckorna. Jag tänkte ge honom den teoretiska möjligheten att göra båda dessa flugor på smällen denna dag. Han måste ha vaknat upp med mer energi och förhoppningar än någonsin vilket inte vill säga så lite.
Vi var väl medvetna om att den försenade ankomsten till Paraty som hade orsakats av den brasilianska strandinvasionen under gårdagen förmodligen skulle ha slagit sönder våra möjligheter att komma ut på en fisketur eftersom vi ankommit till Paraty för sent för att kunna förhandsboka något men ville ändå ge projektet en chans. Johan Spaceman valde att haka på och vi satte oss i en taxi till torget i gamla stan som omringades av små resebyråer med fokus på att kränga båtturer till turister. Det var tyvärr som befarat. Som närmast en fisketur kom vi på ett av de första försöken då vi faktiskt erbjöds en tur nästa dag - i övrigt var det nobben direkt på resebyråerna. Vår sista chans att hitta en chans till en dags trevlig fisketävling var att ragga upp något direkt nere vid kajen.
För att komma ner till kajen promenerar man genom Paratys äldre kvarter. Orten är en tidigare insomnad idyll i kolonialstil, som länge varit en favorittillflyktsort bland författare och konstnärer ifrån Rio, med läckra kyrkor och gatsten som är så ojämn att guideböckerna tillochmed beklagar sig över saken. Sedan ett antal år tillbaka har turismen dock blivit stadens stora grej vilket beror på närheten till den läckra skärgården och många brasilianska familjefädrar drömmer stora drömmar om att någon gång ta med familjen på en båttur i skärgårdsidyllen.
Det låg hur många turistbåtar som helst nere vid kajen men ingen kapten tycktes vara intresserad av att avvika från mängden och ta med sig tre stolta svenska gossar som ville duellera i en fisketävling. Vi rådslog en stund och beslöt oss sedan för att boka en traditionell båttur istället. Lite synd var det såklart att vi missade den specialchartrade Rosa Buss-båten och istället fick hänga på en likvärdig tur samtidigt som resten av gänget men vi ville verkligen ge fiskeidén en chans.
Jag hade haft en alldeles fruktansvärd och nästan helt sömnbefriad natt i hettan. Vid ett tillfälle mitt i natten var jag tillochmed uppe och duschade för att få lite svalka men bara några minuter senare var det lika illa igen. Under natten såg och mötte jag andra lika desperata själar och värst var nog den oidentifierade stackare som lade sig under Trissebussen för att sova i den hopplösa värmen. Med detta som bakgrund var det kanske inte så konstigt att jag råkade sova bort den första halvtimmen ombord på båten.
Båtturen var annars en trevlig upplevelse. Korta fotostopp varvades med badstopp i ett lagom tempo och under transportsträckorna stod en trubadur för underhållningen med gitarrspel och brasilianska folkvisor. Vid ett lite längre badstopp kunde man simma iland till en ö med en fin sandstrand - en möjlighet som naturligtvis aldrig skulle kunna gå myror-i-brallan-Joel förbi och jag hakade på. Noterbart var hur få ombord som kunde simma. De flesta tog hjälp av avlånga skumgummiflytleksaker och ytterligare några roddes över i en mindre följebåt. Någon snorkling engagerade jag mig aldrig i. Bukten hade tidigare haft ganska klart vatten men sedan ett par månader tillbaka var vattnet grumligare av okänd anledning vilket oroade lokalbefolkningen.
Vår återkomst till startkajen var faktiskt lite storslagen. Trubaduren brände av ett paradnummer som alla utom vi tre allsjöng till på inspirerad portugisiska och passagerarna på konkurrerande båtar tittade storögt och avundsjukt på.
Tillbaka på fastlandet inleddes en tröstlös jakt på en fungerande bankomat så att man inte skulle behöva ta ut stålars runt nyår i ett Rio som då förväntades vara kaotiskt och fullsmockat med människor. Gruppen som sökte en fungerande automat växte och växte i takt med att vi stötte på andra grupperingar med samma mål. Som närmast kom vi i sökandet då Frida bara hade kvar att trycka på enter på en automat inne i en mataffär när strömmen gick och bankomaten somnade in. Samtidigt började jag bli stressad - Matilda hade nu gett klartecken till att förlänga sin resa och vi hade planerat att surfa på flygbiljetter tillsammans under kvällen. Förmodligen satt hon vid det här laget på campingen och undrade vart jag tog vägen.
Det tidsslukande sökandet bar till slut frukt på Banco Brazil och jag fick med mig Christofer i en taxi till campingen. I den sista backen ner till campingen såg han Matilda tillsammans med en grupp vandrare på väg in mot stan. Hon hade ledsnat på att vänta och tagit med sig min dator ifall hon skulle springa på mig på stan och jag missade henne med ungefär en minut.
Folk gjorde sitt bästa för att försöka lura mig att Matilda var upprörd och skulle tycka att jag var oengagerad i hennes fortsatta resa. Denna retsamma aktivitet pågick hela kvällen och leddes i det regn som började falla av Pellebussens första Niklas, inte minst under ett besök på ännu en utmärkt pizzeria ( började bli en trevlig trend). Till sist började jag nästan tro på saken själv och fick inte ro i själen förrän jag mötte henne igen på busstaket och försäkrades om att allt var lugnt.
<- Tillbaka
