Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

30 December
2014-01-26 (14:09)

Emelie och jag hade längtat i veckor efter en ordentlig busstädning med hopp om att alla våra försvunna prylar skulle titta fram och efter dagens frukost skulle vi äntligen få svar på vad som verkligen var förlorat. För Emelies del blev det riktig jackpot när hennes sedan länge försvunna sko tittade fram. Jag hade väl en acceptabel utdelning men min solhatt som försvann i Bolivia konstaterades tyvärr förlorad för alltid vilket grämde mig.

Micke och några andra hade tagit plats vid bussens bakdörrar som öppnats upp och upplevde det fröjdefullt att se mig gå varv efter varv genom bussen och varje gång komma ut med nya fynd. Jag hittade bland annat en hoodtröja, två flaskor Malbec, en liten påse smutstvätt, mina gympaskor samt en stor flaska vatten som försvann mystiskt vid gränsen till Argentina så jag antar att det ändå fanns skäl till att vara nöjd.

Med städningen avklarad tog jag ett dopp i havet tillsammans med Patrik, Linda, Lina, Emelie och Matilda. Trots att Rio fortfarande återstod hamnade vi en diskussion där resan summerades och utvärderades. Det är nog fullt naturligt. Man behöver några dagar till att bryta mentalt med en åtta veckor lång gemensam upplevelse.

Vägsträckan norrut från Paraty längst kusten upp mot Rio var fortsatt vacker under resans första timmar. Detta var lite av Patriks och min väg och jag satt i sätet bredvid honom fram tills dess att vi äntligen skulle hämnas på Trissebussen för deras lömska attack-julpyntning av vår buss i Cuzco. Vi värvade ihop ett tiotal frivilliga och moonade Trisse samtidigt som Patrik fixade en omkörning. Hämnden är ljuv!

De sista milen in mot Rio steg den allmänna temperaturen avsevärt i bussen. Många hade längtat väldigt mycket efter denna stad och det märktes. Trängsel rådde längst fram eftersom alla ville ha bästa möjliga utsikt och kameravinklar under den sista halvtimmen i bussen på den här resan. Högt uppe på ett berg skymtade vi Kristusstatyn och inte så långt därifrån kunde man skymta Sockertoppen. De absolut sista meterna rullade vi längs Copacabana , världens kanske mest kända strand och ett riktigt värdigt avslut för Pelle och Trisse som vardera rullat ca 870 mil under de senaste åtta veckorna.

Hotellet låg endast en gata ifrån Copacabana - ett svårslaget guldläge. Dessutom var rummen resans bästa (mitt och Matildas var stort som en balsal). Allt var således frid och fröjd och nu återstod bara att nagla fast Matilda vid mig under två bonusveckor via en flygbiljettsbokning för att göra tillvaron komplett.

Processen drog ut rejält på tiden och när vi till sist valt en flygbiljett åt henne ifrån Buenos Aires och skulle betala blockades kreditkortet på grund av felslagen säkerhetskod och jakten på support hemifrån inleddes. Under tiden vi väntade på att Matildas pappa skulle ringa tog jag en snabbvända i kvarteret för att köpa vatten.

Rio! Jag var i Rio de Janeiro! Insikten slog mig först på allvar när jag mötte folk på stan som strosade runt i bikinis och badbrallor för att tackla värmen. Tillbaka på hotellet fick Matilda löst strulet med betalningen och säkrade upp den fortsatta resan. Jag hade knappt vågat tro på det innan allting var spikat och nu befann jag mig i sjunde himlen. Nästan tre veckor till med min Matilda återstod! Dessutom befann jag mig i Rio. Jag var som ett vandrande lyckopiller och livet bara log åt mig. Har det någonsin funnits så få moln på himlen?

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign