Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

02 Januari
2014-01-30 (04:24)

Törs man påstå att Kristusstatyn i Rio de Janeiro är det mest ifrågasatta av jordens sju nya underverk? Jag menar, ställ statyn mot Kinesiska Muren - de spelar liksom inte i samma liga och knappt ens i samma seriesystem. Icke förty, farbrorn uppe på klippan med de utsträckta armarna är en sevärdhet som bara måste besökas första gången man är i Rio och tillsammans med Mange och Matilda boardades en taxi direkt efter frukosten.

Biljettkön vid tågstationen med avgångar var tjugonde minut upp till statyn ringlade sig redan ganska lång när vi kom fram men vi fick biljetter inom acceptabel tid och kom faktiskt med en avgång tidigare än vad som listades på biljetten. De som anlände en knapp halvtimme senare fick två timmars extra kötid så vi lyckades verkligen anlända precis innan en brytpunkt.

Väl uppe vid statyn finns inte så mycket annat att göra mer än att fotografera monumentet som utan tvekan är mäktigt men kanske inte oförglömligt. Folk var som besatta och låg på rygg som en solgassande sälkoloni för att hitta bästa möjliga fotovinkel. Vickan, Alex och tennis-Niklas var också på plats och hade lyckats hitta en stenmur som man kunde ställa sig på för att posera snyggt med sten-Jesus.

Det tog inte särskilt lång tid innan man kände sig färdig uppe på toppen. För att ändå fira att ännu ett av jordens underverk bockats av från listan knäckte Mange och jag varsin öl innan vi tog tåget tillbaka och hoppade in i en taxi till nästa absoluta Rio-måste.

Det började bli varmt på allvar när vi ställde oss i kön till linbanan mot Sockertoppen. Till denna kulles topp tar man sig via dubbla linbaneturer och linbanan är den trånga sektionen som inte så sällan orsakar extrema köer. En smart affärsman sålde små paraplyer till folket i kön och Mange var en av hundratals hugade spekulanter. Det räddade nog också min dag eftersom jag då och då kunde ta del av paraplyskuggan under timmarna vi köade i värmeböljan. En kvinna svimmade några platser framför oss i kön av värmeslag så denna väntan var verkligen ingen barnlek.

Innan linbaneavfärden hade både Matilda och jag oroat oss över höjdrädsla. Det visade sig dock inne i kabinen att det var Mange som inte sagt ett ljud om saken som led mest. Han ställde sig likblek precis i mitten och höll för ögonen när alla andra trängdes vid fönsterrutorna för att få bästa utsikten. För egen del kändes det bättre än väntat - alla dessa utsiktsvyer och upplevelser med stup, tak och andra orimligt högt belägna platser under de senaste månaderna tycks till stor del ha botat min höjdrädsla.

Redan ifrån mellanstationen på en annan kulle var utsikten magnifik. Därifrån såg man Kristusstatyn en bit bort som allra bäst men i övrigt blev vyerna ännu vassare uppe på Sockertoppen. Rio är kanske världens vackrast belägna stad med långa stränder och grönskande kullar inbäddade så långt ögat kan nå. Man kan förstå att många drömmer om att någon gång komma hit för i min värld tycker jag tillochmed vackert belägna städer som Kapstaden och Stockholm har svårt att utmana. Sockertoppen var mer än väl värd timmarna i kö-hettan!

Med dubbla super-sevärdheter avklarade tog vi sikte på kvällens strandfest på Copacabana. Niclas plockade med sig gitarren och vi tog position i en halvcirkel på stranden i mörkret. Här var ytterligare en dröm som uppfylldes - hur många i världen lär inte ha fantiserat om att någon gång få vara med på ett strandparty på Copacabana - det är ju liksom den ultimata strandfesten?

Gruppen på stranden var samlad i timmar. Några gick och köpte caipirinhas i strandkioskerna som var öppna till sent medan andra fokuserade på att tömma sina barskåp. Det var ju nämligen så, hur lite man än ville kännas vid det, att gruppens timmar tillsammans nu var räknade. Ännu en påminnelse om detta var att de nya resenärerna Johan och Matilda dykt upp som skulle med på nästa resa vilket innebar att jag skulle lära känna dem bättre på vägen till Santiago. En heldag till med gänget väntade dock så ännu var inte avskedens stund kommen. Annars skulle detta ha varit ett riktigt läckert slut; ett gäng i en ring runt en gitarr på Copacabana - det är sådant man bara drömmer om en normal mörk och kall januaridag hemma i Sverige.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign