Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

03 Januari
2014-02-01 (20:56)

Saker är inte alltid som man tror - just den saken mår man bra av att bli påmind om med jämna mellanrum. När media och egna referenser skapar en bild är det lätt att man tror sig veta. Att se och uppleva saker på riktigt vänder uppochner på begreppen ibland vilket är ännu ett skäl till att jag älskar att resa -saker är förvånansvärt sällan vad man trodde.

För de flesta svenskar tror jag favelas har likhetstecken med kåkstad. En slags brasiliansk variant, som en kusin till kåkstäderna i exempelvis Afrika. Jag har själv ett av mina absolut starkaste resminnen ifrån en utav Kapstadens kåkstäder och trodde i min enfald att jag skulle få uppleva något liknande denna dag när jag var inbokad på en favelasrundtur i Rio. Jag hade väldigt fel!

På film brukar Rios ca 750 favelas med totalt ungefär 1,3 miljoner invånare likställas med kåkstäder fyllda med kriminalitet och gängkrig. I verkligheten visade det sig vara ett tättbebyggt och något fattigare område, oftast beläget på en kulle. Några sunkiga plåtskjul som i en kåkstad var det dock definitivt inte tal om utan det handlade om riktiga hus och kvarter med butiker, barer och tillochmed banker.

Sammanhållningen i områdena var påtaglig. Likaledes stoltheten över varifrån man kom. Vi hann med att kolla in Rios största favela Rocinha, skolprojektet Para Ti drivet av privata välgörenhetspengar samt en verkligt genuin och nästan mysig favela med namnet Vila Canoas.

I Vila Canoas passade jag på att beställa en caipirinha. Styrkan i drinkarna är verkligen helt galen här i Brasilien och inte så sällan är dryckesupplevelsen närapå likvärdig med ren sprit. Man får väl anta att landets bartenders sätter någon sorts heder i att aldrig blanda svagt. De skulle förmodligen dö av skratt om de såg medicinkopparna deras likar i Sverge nyttjar vid upphällning.

När gänget på vår rundtur skulle summera ihop intrycken var enigheten påtaglig. Samtidigt som man kände en glädje i att människorna i Rios favelas generellt hade det klart bättre än man föreställt sig kändes det samtidigt lite snopet på ett nästan pinsamt sätt. Är man inställd på att se och dokumentera misär och elände blir det nog lätt så - katastrof-turism är ett fenomen som fångar många och man vill gärna bli berörd av det man ser. Istället blev eftermiddagen en klassisk lektion i "do your homework". Tänk vad ofta media kablar ut en förvrängd bild av verkligheten!

På förmiddagen, innan favelas-turen, hade vi hunnit med ett kortare sol- och badstopp på Copacabana och efter turen genomfördes våra sista ärenden längs samma strand. Matilda fiskade upp ytterligare någon sommarklänning på strandmarknaden och själv shoppade jag en brasiliansk gulgrön t-shirt. Vi knäppte också lite bilder på stranden, inte minst av fotoramen med polarna som ställdes av vid en fotbollsmålstolpe.

Något försenade anlände vi till den inofficiella avslutningsmiddagen på en restaurang inte särskilt långt ifrån stället där vi käkade nyårsbuffén. Lokalen var tyvärr lite bullrig så avskedstal var en omöjlighet men maten var däremot utmärkt. Jag tryckte i mig en köttbit kombinerad med ett slags krämig ostfylld potatisrösti som kommer bli svår att glömma.

Sista natten med gänget blev inte mycket mer spännande än så. Folk försvann tillbaka till hotellet för att packa och kvällen fick aldrig någon egentlig fart.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign