Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

04 Januari
2014-02-02 (19:26)

En morgon som denna är det ofrånkomligt för min del att vakna med en liten klump i magen. En massa människor som man levt kloss inpå hela dygnet runt i åtta veckor ska plötsligen bege sig åt ett helt annat håll. Många kommer man aldrig träffa igen men några kommer finnas kvar och dyka upp i alla möjliga sammanhang. Vilka och hur vet man dock inte säkert. En stor tröst i sammanhanget var att Matilda skulle finnas med på resan i ytterligare två veckor och Mange i en vecka. Därtill fanns Christofer kvar i Sydamerika för att åka Buenos Aires-Santiago om knappt tre veckor liksom jag. Annars vore nog depressionen nära.

Så oerhört mycket tid fanns dock inte över till morgonångest. I ett infall av galenskap hade jag bokat in mig på en löprunda med möte i receptionen klockan sex. Prick! De tappra själarna som dök upp var triathlon-fenomenet Lina, uthållighetsmästaren Christer och den Vasaloppssatsande Mange. Utav den annars så energifyllda Joel syntes dock inte ett spår trots att han dyrt och heligt lovat bara några timmar tidigare att stå på startlinjen.

Det rörde sig inte om vilken löprunda som helst. I den stekande morgonhettan hade vi planerat att springa längs med Copacabana bort mot Ipanema - ungefär samma runda som Matilda och jag promenerat på Nyårsdagen. Efter att en kioskägare fått i uppdrag att dokumentera de hurtiga hjältarna med kamera bar det av i ett inledningsvis stilla och lite trevande tempo. Värmen ingav respekt och det var oklart hur långt man förväntades orka springa.

Lina joggade oberörd bredvid för att fotografera och studera löpteknik medan vi andra nog ganska tidigt kände att det här skulle bli en svettig historia i värmen. Till slutet av Copacabana och en bit in på Ipanema kändes det oväntat bra för min del med tanke på de senaste månadernas bristfälliga träning. Jag blev därför lite ställd när Mange kastade in handduken och vände tillbaka av rädsla för att inte orka mer.

Vi andra tre körde vidare till en vändpunkt längs ett Ipanema som badade i morgonsol. Christers gps- klocka visade då på 4 km och strax efter vändningen började jag halka in i bekymmer. Avsaknaden av träning och extrem värme var uppenbarligen ingen lyckad kombo och krafterna rann av mig lika snabbt som svettdropparna längs Ipanemas strandpromenad. Med viss möda lyckades jag ta rygg på Lina och Christer trots att de sakta men säkert höjde tempot men samtidigt som vi lämnade Ipanema tvingades jag släppa en lucka för att inte behöva hamna i en situation där jag tvingades stanna. Luckan växte sakta men säkert längs Copacabana och jag var kanske 40 sekunder efter duon vid målgången efter åtta kilometer. En löprunda väl värd att minnas var över och vi lade oss ner utslagna på golvet i den svala receptionen vilket måste ha varit en makaber syn.

Efter en frukost där stackars Joel häcklades för att han inte dök upp till löprundan packade Matilda och jag ihop våra saker och tog plats i receptionen för att försöka lyckas krama farväl av så många som möjligt. Parallellt med detta försökte jag få Marco att ringa och boka nattbussbilljetter åt mig, Matilda och Magnus från Porto Alegre till Montevideo. Bussbolagen jag hittat på nätet var inte särskilt skickliga på att svara i telefon och när det väl svarades var beskeden negativa. Som självutnämnd reseledare för de närmaste veckorna var detta en liten motgång som jag försökte vifta bort med självsäker röst. Det ordnar sig, typ...

Med så många avsked avklarade som var möjliga, klättrade den välkomponerade trion in i en taxi. Bagaget pressades mirakulöst in i en alldeles för liten baklucka och kanske en halvtimme senare nådde vi Rios flygplats och fixade incheckning och säkerhetskontroller utan några egentliga bekymmer. En stund senare lyfte planet från Rio med destination Porto Alegre som ligger längs kusten i södra Brasilien.

Den självutnämnda reseledaren (jag) låg bakom upplägget med att flyga en bit söderut i Brasilien för att spara in tid och pengar. Flygen till Montevideo och Buenos Aires ifrån Rio är så dyra att man sparar mer än en tusenlapp på att ta ett flyg till södra Brasilien och sedan avancera in i Uruguay med en nattbuss. Om man nu lyckas skaka fram biljetter till en sådan buss vill säga...

Det kan väl direkt erkännas att båda bussbolagen som kör rutten ifrån Porto Alegre till Uruguay verkligen existerade (all heder åt min research) men inte hade biljetter samma natt (vilket jag hade räknat med). Vi lyckades dock köpa biljetter till nästkommande natt efter att jag bjudit på mina allra största tigerleenden till tjejerna i biljettkassorna. Därmed belönades vi med en bonusdag i Brasilien om man väljer att se på sin omvärld i positiv anda. Det som återstod av den här dagen var därefter att skaffa ett boende i Porto Alegre vilket visade sig vara en större utmaning än man kunde föreställa sig.

Inledningsvis avancerade vi mot ett hostel döpt till The Rock''n''roll Hostel. På kartan ett definitivt gångavstånd men i verkligheten en ganska tuff expedition med tanke på hur mycket bagage vi släpade på. I dörren möttes vi av en långhårig rocksnubbe som förklarade att hans ställe var stängt och istället tog vi en taxi till ett annat hostel som rekommenderades av Lonely Planet.

Taxin släppte av oss och körde iväg men vid en närmare granskning hade vi hamnat på ett lyxigt och dyrt hotell med nästan samma namn. Strategin förändrades. Mange förvandlades nu till en gerillaspanare som hoppade ut från den nya taxin vi hade vinkat in och undersökte nästa stopp noga innan Matlda och jag klev ur bilen.

Nästa hostel var fullbokat men Mange fick tips om ett annat. Den välvuxna chaffisen kluckade av skratt men körde vidare. Även här var det slut på rum vilket kanske egentligen inte var så överraskande eftersom alla sydamerikaner har sommarsemester under årets första vecka. Vi provade med ytterligare ett ställe men fick även här samma besked: Fullbokat!

Skam den som ger sig! Chaffisen skrattade nu så mycket (och helt omotiverat) att han hade svårt att koncentrera sig på körningen och när vi nu skickade ut Mange för att kolla upp ännu ett ställe var chaffisen så uppspelt av äventyret att han började imitera en hund på andra sidan gatan med förvånansvärt verkliga hundskallsläten.

En annan hund, knappt större än ett garnnystan, ägde stället vi nu siktade in oss på. Hunden skrämde dock Mange tillräckligt mycket för att han skulle ha svårt att komma fram till dörren vilket fullkomligen älskades av vår stora tjocka chaffis. Överraskande nog fick vi rum för natten och checkade in efter att hundimitatören fått betalt.

Kvällen avslutades på en lokal hamburgerrestaurang med extrema valmöjligheter. Reseledaren kände sig tämligen optimistisk trots de motgångar han drabbats av under dagen. Vi hade biljetter till Uruguay och vi hade tak för natten. Dessutom hade vi råkat få en bonusnatt i Brasilien. Klart att livet var bra!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign