Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-02-06 (20:05)
Ropen och skratten från poolfesten nedanför vårt rum tystnade först efter att solen gått upp. Gårdagens regn hade gjort luften frisk och ljuset så där magiskt att det förmodligen ryckte frenetiskt i penselarmen hos alla landskapsmålare i trakten när solstrålarna letade sig fram genom sprickorna i molntäcket. Utsikten från balkongen utanför vårt rum ut över det stora havet och den lilla fiskebyn var själva definitionen av fridfullhet och Matilda och jag bestämde nästan på studs att de planerade två nätterna här måste bli minst tre. Utsiktsskådespelet var som en förebådan om att något väldigt speciellt skulle hända just här och just idag. En direkt känsla av att något alldeles extra var på ingång låg liksom och dallrade i luften så tydligt att man nästan kunde ta på det.
Magnus låg inne med ett något mer stressat schema och behövde säkra att han skulle hinna till sitt flyg hemåt ifrån Buenos Aires i tid. Därför bestämde han sig för att ta en förmiddagspromenad till bussterminalen för att inhandla en bussbiljett till morgondagen. Vi andra fyra valde att planlöst strosa runt i byn och se vart stegen ledde oss. Semester kallas det.
Om jag någon gång i livet ska sammanfatta och välja ut mina tre favorittimmar under åren som gick är den timme som nu följde förmodligen en given kandidat till den där prispallen. Våra steg ledde oss nedför trätrapporna till havet där man sakta kunde följa stranden och samtidigt imponeras av de coola grabbarna som surfade ute på vågorna. En man lekte med tre hundar och en boll vid strandkanten. Utspritt med långa avstånd sinsemellan låg folk och läste böcker på sina strandfiltar och på en plats hade man dragit upp gamla fiskebåtar på land som alla var för sig var det perfekta vykortsmotivet. En ensam fågel seglade runt i skyn och Matilda greppade min hand då och då när inte någon av oss var upptagen med att fånga ögonblicket på foto eller känna på vattnet med fötterna. En vagn med en churros-försäljare uppenbarade sig likt en hägring och jag fick mumsa på något av det godaste jag vet. Livet var väldigt bra.
Vi valde att ta sikte på en samling större stenar som stack ut i havet, då ovetande om att denna klippformation fått ge namn åt fiskebyn Punta del Diablo. Jonas och Anna hamnade en bit före oss och slog sig ner på en sten intill vattnet. När jag stod och smygfotograferade kärleksparet i idyllen bakifrån insåg jag vad jag själv måste göra och ledde med Matilda på en enklare klättring ut till en alldeles egen sten där vi mutade in varsin plats.
Vi satt där en stund och tittade ut över havet och jag kände mig nervös som i tonåren, långt före mobiltelefonernas och Internets tid, när man skulle ringa hem till en tjej för första gången och inte visste vad som skulle vara värst; om hon skulle svara eller om hennes föräldrar skulle råka greppa luren först.
Vågorna började gå högre och högre eftersom ebb hade övergått i flod och jag visste att det rörde sig om minuter innan det perfekta ögonblicket skulle ha gått mig förbi för alltid. Till sist mäktade jag samla tillräckligt med mod för att lyfta av hennes solglasögon så att jag kunde se henne djupt in i ögonen när jag sa de tre orden som jag aldrig slösat med genom åren och definitivt aldrig låtit någon få höra efter så kort tid tillsammans förut. Tystnaden som följde var en evig pina som aldrig tycktes ta slut men det gick nog egentligen bara några sekunder. Jag hann känna skräck över att jag varit för tidigt ute innan någonting i hennes ögon gav mig ett lugn, något likt en extra gnistra som inte funnits där förut.
Känslorna var besvarade, fick jag veta och sedan kysstes vi tills vågorna slog så högt upp mot stenen att nästa större våg förmodligen skulle svepa ner oss båda i vattnet. Den timme jag just hade upplevt är typexemplet på den romantiska filmscenen man snabbspolar sig igenom under filmkvällen med grabbarna men också ögonblicket man aldrig tror att man själv ska få uppleva på riktigt.
Hand i hand ledde vi varandra tillbaka över klipporna. Jonas och Anna försvann åt ett annat håll när Matilda utforskade en prylbutik fylld med sådana där läskigt olycksbådande vindspel som hör skräckfilmernas verandor till. För mig kommer den vinande vindens speldosor för alltid frambringa minnet av en speciell strand i Uruguay framöver oavsett vilken avsikt regissören hade med dess närvaro i filmen som i övrigt är fylld av tonåringar som tar korkade beslut.
Bortom klipporna gömde sig ytterligare en strand som var flera kilometer lång. Planen som formades var att gå längs densamma hela vägen till dess ände men vi fick ganska snabbt ge upp eftersom sanden på den här sidan slöt sig om fötterna och var mycket tyngre att gå i. Istället sneddade vi över de höga sanddynerna och gick tillbaka till vårt hostel för att se vad Mange hade för sig och smörja in oss med solkräm.
Mange satt och beställde in pizza på restaurangen intill vårt hostel när vi kom förbi. Han använde sig av den redan klassiska frasen "I''m tired of jamon" vid beställningen och fick förhoppningsvis senare in en pizza utan skinka. Manges plan för eftermiddagen var att hyra surfutrustning och vi tänkte att vi skulle titta på och fotografera.
Vår lunch och några butiksbesök drog dock ut på tiden och när vi senare sprang på honom igen var han redan färdigsurfad. Istället tog jag och Mange ett snabbt dopp i havet innan vi lämnade solen för den här dagen.
Kvällens plan var en gemensam familjemiddag på en mysig restaurang som båda paren spanat in tidigare under dagen. Dilemmat var att restaurangen inte öppnade förrän klockan nio på kvällen (folk i Uruguay är riktigt extrema och går inte ut och äter förrän vid elva!). Mange, som hade lunchat tidigare än oss andra, var dock så hungrig att han tvingades kapitulera och beställa in (ännu) en pizza på stället där vi andra tog en för-öl. Huruvida denna pizza hade skinka som tillbehör minns jag dock inte.
Vår restaurang var lika mysig som vi hade föreställt oss med levande ljus som fladdrade i vinden på uteserveringen där vi satt. Restaurangen saknade en skriftlig meny och utav de tre förslagen den trevliga servitrisen rabblade upp fastnade både Matilda och jag för räklasagnen. Till denna delade jag på gott rödvin med Jonas och Anna.
Den så gott som perfekta dagen avslutades med en stilla promenad hemåt i mörkret. Mange och jag hade hetsat varandra till en löprunda tidigt nästa morgon så nu behövdes ordentlig sömn som uppladdning och lyckligtvis var det inte lika högljutt på vårt hostel denna natt .
<- Tillbaka
