Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-02-06 (20:20)
Mitt i natten vaknade jag av att Matilda ställt sig upp bredvid min säng för att skaka liv i mig. Ett våldsamt blixt- och åskväder hade dragit in över den sydamerikanska östkusten vilket inte var så oväntat med tanke på vilken extrem värmebölja vi befann oss i. Extremt väder kräver extrema urladdningar och samma natt omkom en stor grupp tältande argentinska ungdomar när blixten slog ner i deras klantigt utplacerade tält mitt på stranden några mil söderut. Matilda gillar inte extrema oväder och vet hur hon ska få mig att känna mig viktig och betydelsefull. Jag fick krypa ner i hennes säng våningen under mig och stanna kvar där tills blixtarna lämnat Punta del Diablos omgivning innan hon kunde tänka sig att sova själv i den lilla sängen igen.
På morgonen hade nattens rejäla oväder dragit förbi och lämnat kvar en rejäl översvämning på vårt hostels innegård. Vi lyckades med receptionens hjälp ringa in en av byns blott tre riktiga taxibilar som kom och hämtade upp oss efter frukosten. Borta vid bussterminalen rådde ett mindre kaos och köerna ringlade sig så långa till biljettkassorna att de inleddes utanför byggnaden. Vi lyckades inte komma med den bussavgång vi tänkt oss trots mitt tappra köande men när Matilda tog vid i nästa kassa fick vi tag i biljetter till Montevideo utan att drabbas av någon kraftigare försening.
När bussen rullade iväg ifrån stationen såg vi Jonas och Anna komma gående men de hann aldrig uppfatta våra vinkningar inifrån bussen. För första gången sedan det blev Matilda och jag reste vi nu helt på egen hand vilket både var efterlängtat och samtidigt lite sorgset. Runt varje krök förväntade man sig att Joel, Micke, Mange, Alex, Patrik, Frida, Therese eller någon av alla de andra skulle dyka upp med ett glatt tillrop men det var bara vi - Karlstadstjejen med västgötska rötter jag fiskat upp på busstaket i Peru innan hon ens hunnit bli riktigt frisk ifrån sin ecuadorianska djungelsjukdom och jag som var kvar nu.
Duon hade bokat en natt på ett hostel i Montevideo och tog sig dit i en taxi. Efter några dagar i sovsalar var det rätt skönt med ett eget dubbelrum på ett hostel med något lustiga konstnärsambitioner. Man fick kryssa sig fram med sin stora packning förbi ett staffli, se upp så man inte välte ner en ful skulptur med ryggsäcken och sedan klättra upp för en smal trappa för att komma till vårt rum som låg som en liten loftvåning bakom receptionsdisken. På bakgården, dit vårt fönster som inte gick att stänga vätte, satt ett gäng gitarrspelande skalder och rökte på (vissa droger har nyligen legaliserats i Uruguay men lagstiftningen är ännu luddig och svårtolkad). Ändå fanns det en skön inneboende charm i det gamla huset och så länge det är någorlunda rent och känns tryggt är jag alltid nöjd med tillvaron.
Planen var egentligen att kolla in centrala Montevideo innan solnedgången men vi hade svårt att komma loss och när vi väl blev färdiga att lämna bygget var det snarare dags att leta upp ett kvällsmatställe. Receptionisten kunde inte riktigt fånga min blandning av engelska och turistspanska och försöken att få hjälp med tips om en indisk restaurang (vilket jag gått och varit sugen på ända sedan jag missade den omtalade restaurangen i bolivianska La Paz där Johan Spaceman blev Spiceman) gick snart i stå. Vi fick nöja oss med en karta över kvarteret där hon ritade ut två vanliga restauranger och tog istället sikte på dessa.
Båda två hade exakt samma meny som alla andra restauranger i Uruguay med de tänkbara valen hamburgare, panerat kött eller kött i bröd med ett vändstekt ägg och pommes som tillbehör till alla rätter. Vi valde den andra restaurangen som hade en hyggligt trevlig uteservering och var väl ganska nöjda fram tills dess Matilda upptäckte att hon satt sig på en stol fylld med byggdamm och jag drog till mig en irriterande insektssvärm.
Promenaden tillbaka innefattade en planerad omväg ner till havet där vi stannade till vid en stor betongbana som var proppfylld med semesterfirande huvudstadsbor som åkte rullskridskor. Ett gäng konståkningstjejer hade utomhusträning och man blev lika nervös varje gång de försökte sig på en piruett men så länge vi var kvar såg vi ingen som ramlade så illa att blodvite uppstod. Tillbaka på vårt hostel hade trubadurerna ersatts av modern dansmusik på utegården men skönt nog tystnade musiken redan vid midnatt.
<- Tillbaka
