Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

12 Januari
2014-02-08 (15:53)

Det här var dagen när jag ämnade förvandla mig till en gaucho vilket är Sydamerikas svar på cowboys. Enligt traditionen levde gauchos i frihet och ständig rörelse, oftast till häst, under riddarlika ideal i Argentina, Uruguay och södra Brasilien. En dag som en ridderlig cool cowboy alltså - det lät åtminstone på förhand som ett riktigt schysst upplägg.

Klockan var ställd på en tid långt innan solen hade gått upp för att vi skulle hinna med en stadig frukost före ridturen. Det var fortfarande mörkt och yrvaket i allmänhet efter att vi fått i oss maten och det kändes nästan chockartat att få en borste i handen samt uppdraget att rykta en ganska lerig häst. Jag har aldrig ryktat en häst förut men Miguel visade snabbt de moves som gällde och sedan improviserade jag fritt vilket visserligen gick långsamt men gav ett hyggligt resultat.

Som övning fick kvartetten med svenskar rida runt parvis i några varv inne på farmen samt träna på att stiga av hästarna snabbt ifall en bil skulle dyka upp längs med det första vägstycket innan vi kom ut på stigarna. Miguel verkade vara nöjd med vad han såg och tordes släppa iväg oss utanför farmens trygga staket efter övningsvarven.

Jag tror Matilda nästan var lite besviken över hur gaucholik jag faktiskt var när vi skrittade fram längs Miguels stigar. Innerst inne hade hon säkert hoppats på att få se en klumpig orytmisk stadsbo på hästryggen men det enda hon verkligen fick skäl att skratta åt var tant-solbrillorna jag hade fått på mig efter ett sista-minuten-lån av Monica.

Vädret var riktigt bra och en känsla av frihet sköljde över mig när jag skumpade fram över slätten i Uruguay. Miljön skiljde sig en del ifrån ridturen i Salta och att lära känna en ny vältränad häst var också spännande. Min kuse var bara tre år och yngst i kullen. Den uppvisade vissa tendenser till lathet och jag hade därför fått med mig ett ridspö men drog mig för att använda det trots att jag ofta halkade efter en del när vi travade.

Trav är verkligen ett kapitel för sig och det är svårt att hitta rätt kroppsrytm. Vid ett tillfälle red Miguel upp vid min sida och tipsade om att rörelsen skulle vara som något alla män behärskar vartefter han visade sina bästa juck-moves när han var säker att ingen av tjejerna såg på.

I en skuggig allé som var en del av en liten lund med träd klev vi av hästarna för att ge både dem och oss en stunds välförtjänt vila. Miguel halade fram vatten och muggar samtidigt som han berättade om kopplingen mellan Sverige och Uruguay. Bland annat framkom det att den största uruguayanska communityn utanför landets gränser finns i min hemstad Malmö. Detta är en direkt följd av att Olof Palme var den första statsledaren i världen som öppnade gränserna för politiska flyktingar från Uruguay under några mörka år i landets historia. På grund av detta är Palme ett mycket stort namn i landet och står bland annat som staty i Montevideo. Jag hade faktiskt ingen aning om saken.

På vägen tillbaka fick vi två tillfällen till att testa på att galoppera. Till skillnad från i Salta fick man den här gången ösa på helt på egen hand och alldeles själv styra farten. Det finns nog ingen mer adrenalinfylld frihetskänsla än att dundra fram över vidderna i galopp och det lyckorus som infinner sig sitter kvar länge. Så häftigt!

Efter ganska många timmar på en hästrygg fick vi skynda med packning och taxifärd för att hinna med bussen till Colonia del Sacramento som i dagligt tal och hädanefter endast kallas Colonia. Jag noterade innan jag somnade på bussen att jag hade samma shorts med små fickor på mig som när jag tappade bort min mobil i Kiev i en taxi och mirakulöst fick tillbaka den ett antal timmar senare. Därefter minns jag ingenting förrän busspersonalen bryskt väckte oss med att ropa "La Terminal". Vi sov uppenbarligen båda som stockar och alla andra passagerare hade redan hunnit lämna bussen innan personalen tvingades väcka utlänningarna.

Vi hann komma in i ankomsthallen innan jag upptäckte att min mobil inte låg i fickan. Panik! Jag rusade tillbaka till bussen bara för att upptäcka att två identiska bussar stod bredvid varandra. Det kändes som att den bortre var den vi hade åkt med och jag sprang ombord rakt in i famnen på skräckslagen städerska. Konversationen med henne gav ingenting. Hon hade inte hittat mobilen och en genomsökning av säten och golv gav inte heller något.

Personalen ville först inte släppa ombord mig på den andra bussen men jag lyckades till sist övertala dem. Letandet där blev också ett fiasko. För att åtminstone kunna göra en anmälan om försvunnet gods rusade jag tillbaka in på terminalen och fick våra bussbiljetter som Matilda lyckligtvis ännu inte hunnit slänga och med hjälp av dem kunde jag i samråd med en chaufför lista ut vilken buss jag åkt. Det var den bortre, precis som jag trott.

En nästan uppgiven Rickard gjorde ett sista kraftlöst försök att leta på samma ställen som städerskan och jag redan gått igenom noga. Utan mobil och med kraschad dator skulle jag tvingas köpa på mig ny elektronik för att kunna ha kontakt med min omvärld- en utgift som definitivt inte fanns med i budgetfilen jag inte längre kunde komma åt på min dator. Det kändes både deppigt och tjurigt.

Innan jag lämnade bussen kände jag för fjärde gången efter i den lilla fickan mellan ryggstödet och sitsen på flera stolsrader (var inte helt hundra på vilken rad vi suttit). Ett hårt föremål mötte min hand på raden framför den mest sannolika platsen. Telefonen var återfunnen och jag hade löst hela situationen utan att säga ett ord på engelska, bara spanska och kroppsspråk!

Vi tog oss till vårt bokade hostel till fots vilket var riktigt tungt med all packning. Väl där visade det sig att de var överbokade och vi hade uppgraderats till ett bättre rum på ett B&B till samma pris. Nackdelen var dock att vi skulle behöva kånka på våra väskor några kvarter ännu en gång. Knappt hann man kliva ut genom dörren förrän en lurvig varelse dök upp som ett spjut över gatstenarna. Då åsyftar jag inte Matilda utan en herrelös hund som följt oss hela vägen ifrån busstationen och nu ville gå med oss igen. Trots denna lokala vägvisare gick vi lite vilse och var helt utmattade när vi kom fram till boendet.

Det blev lite mysigt strosande i flip flops i världsarvsstaden Colonia på kvällen. God glass inhandlades, jag klättrade lite på en stenmur och vi var ute på en pir för att få uppsikt över stadskärnan. När krafterna sinade åtnjöts kvällsmaten vid en uteservering på torget innan gaucho Alfredsson ridderligt ledde fröken Eklindh hemåt.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign