Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-02-11 (03:28)
Båtterminalen i Colonia var visserligen fräsch, stor och ganska modern men den var ändå rörig och lätt kaotisk. I guideböckerna betonas det att man ska vara ute i god tid före avfärd och vi tyckte oss ha tagit i så det knakade och ändå blev det såklart stressigt till sist.
Vid biljettluckan accepterades bara lokal valuta så först av allt fick vi inleda med att växla bort en del US-dollar. Därefter blev det en vända tillbaka till biljettluckan där hur många uppgifter som helst skulle registreras. Denna process följdes av en kö till en incheckningskassa och väl incheckad förväntades man stå i en formidabelt lång kö till Argentinas och Uruguays passkontroller. I den kön rann tiden snabbt iväg och turligt nog lyckades jag vinka till mig en tjänstemans uppmärksamhet och vi fick då gena förbi säkert 50 meters kö och blev insorterade i en specialfålla för mer brådskande ärenden. Tillsammans med ungefär tio andra eftersläntrare slussades vi efter passtämplingarna igenom ännu en stor massa med köande människor och kom ombord på en förvånansvärt folktom båt nästan sist. Den konkurrerande färjelinjen måste vara mycket billigare med tanke på människohavet vi sett och köat tillsammans med på terminalen?
Båtturen över Rio de la Plata tog inte mer än en timme och vi fick snabbt en taxi från hamnområdet till vårt hostel som sades vara det största i Buenos Aires. Det var lokaliserat på Avenida Florida vilket visade sig vara stadens mest populära gågata och ungefär ett så centralt läge som man överhuvudtaget kan hitta. Knappt hade vi hunnit checka in på rummet innan jag lyckades med den mästerliga bravaden att låsa oss ute från toaletten. I receptionen ville de inte begripa problemet och vi sköt på ärendet till senare samma dag - nu ville vi upptäcka Buenos Aires!
Utforskandet av staden skedde till fots. Lite vandring längs shoppinggatorna följdes av en kik på det rosa presidentpalatset Casa Rosada som ligger vid Plaza de Mayo. Det var ifrån Casa Rosadas balkonger Evita Peron en gång i tiden vinkade till folkmassorna som älskade henne och det märkliga livsöde hon representerade.
Stegen bar oss vidare till den fantastiskt fula och höga obelisken som alla gator förr eller senare tycks leda till. Ett kortare lunchstopp senare vandrade vi en bra bit längs väldiga Avenida 9 de Julio som ofta sägs vara världens bredaste gata med ohyggliga mängder filer för bussar och bilar. Särskilt intressant var den dock inte och vi började nästan misströsta. Vart fanns det fantastiska Buenos Aires som alla pratade om - detta påstås ju nästan enhälligt vara Sydamerikas bästa och mest besöksvärda stad?
Genombrottet kom när vi svängde in i det kvarter som kallas San Telmo - en gång i tiden stadens rikemanskvarter som sedan togs över av bohemerna och idag är en smältdegel av precis allting. Efter max två minuter var jag helt frälst och jag anade även viss upphetsning från Matilda vid min sida. Här fanns det riktiga Argentina och det riktiga Buenos Aires, nästan som ett öppet levande museum!
Gamla vackra, men slitna, kolonialbyggnader kantade gatorna. Det hängde tvätt på balkongerna och emellan husen. I gatuplanet drevs små grönsaksaffärer och caféer av gamla kvinnor med rynkor i pannan medan männen tycktes fokusera på köttaffärer eller vara specialiserade på antikviteter. Vi passerade ett fik där en man satt på den enkla uteserveringen och rökte samt bläddrade i en tidning. Eftersom vi ganska nyss hade fått i oss käk var det onödigt att stanna men jag pekade direkt ut platsen som en framtida skrivarlya när Matilda åkt hem.
Torget Plaza Dorrego ligger insprängt ganska så mitt i San Telmo och är en alldeles underbar viloplats när man fått många kilometers gång i benen. Vi slog oss ner på en av torgets uteserveringar och beställde in varsin drink. Min caipirinha var stark som alltid och Matildas mojito saknade myntablad men ändå satt vi där och sörplade och njöt av stunden. Någon monterade upp en stor högtalare och snart strömmade dansant tangomusik ut över torget. Ett yngre par visade upp sina tangoskills och applåderades hjärtligt av våra bordsgrannar. San Telmo är hjärtat i den argentinska tangokulturen och det är naturligtvis i dansens hemmiljö den måste avnjutas. Om än bara som åskådare...
Vi fortsatte vandra genom San Telmo på vägen tillbaka. Avenida Defensa är fylld till bredden med antikhandlare och att fönstershoppa längs denna gata är minnesvärt. Till sist var vi tillbaka vid vårt hostel igen efter en lång turistloop till fots och tack vare San Telmo riktigt nöjda med dagen. I receptionen förstod de nu dessutom vårt problem med den låsta toalettdörren och lovade skicka upp en vaktmästare alldeles strax.
Den stackars vaktmästaren slog hårt på dörren utan att få upp den. Man kunde ana vissa återhållna svordomar och till sist fick han i praktiken såga sig in på vår toalett. När han så äntligen blev färdig med uppdraget tvingades stackaren skynda iväg på utryckning till ett annat gäng som fastnat i en av de två oberäkneliga hissarna.
Kvällen avslutades i baren nere i källaren där vårt hostel bjöd de som föranmält sig på gratis kvällsmat vissa veckodagar. Den har kvällen serverades något som liknade pizza - ingen smaksensation på något vis men gratis är alltid gott!
<- Tillbaka
