Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

19 Januari
2014-02-13 (02:21)

Historien förtäljer att Argentinas främsta fotbollslag Boca Juniors en gång i tiden, närmare bestämt 1907 vilket var två år efter att klubben bildats av fem italienska emigranter, befann sig i en betydande identitetskris eftersom laget bytte färg på sina tröjor mest hela tiden. Till slut bestämdes det att klubbens tröjfärg skulle väljas efter det första fartyget som seglade in i hamnen nästa morgon. Fartyget råkade vara svenskt och färgerna gult och blått valdes efter den svenska flaggan och har gällt sedan dess.

Denna dag hade jag tänkt ta fasta på ett av den gamle australiensarens tips och utforska La Boca - stadsdelen nere vid hamnen som jag och Matilda skulle ätit vår avskedsmiddag i om inte restaurangen i den mörka läskiga gränden varit stängd när vår taxi efter mycket möda hittade dit. La Boca är nämligen det världsberömda fotbollslaget Boca Juniors hjärta och själ och jag tänkte till fots traska i Maradonas, Caniggias och Batistutas fotspår för att se om jag kunde nå fram till klubbens allra innersta väsen.

Som väntat var den gamle australiensaren uppe tidigt till frukosten och jag passade på att ställa några kontrollfrågor om utflykten. Vissa kvarter är direkt farliga, varnade han, och jag lovade att hålla mig till de större trafikerade gatorna och någorlunda följa hans uppritade ruttförslag på kartan.

Söndagsmarknaden i San Telmo är en stor tilldragelse. Hela Avenida Defensa och flera sidogator spärras av för biltrafik och längs gatorna lägger lyckosökande försäljare ut filtar eller placerar ut små stånd med varor i dubbla rader. Fokus är såklart på antikviteter i detta kvarter men många lokala hantverkare och samlare av konstiga föremål konkurrerar också om innehållet i besökarnas plånböcker.

Egentligen är jag inte särskilt intresserad av marknader men den här var åtminstone tillräckligt intressant för att jag skulle orka lufsa igenom den som en inledning på min långa vandring. Ungefär där marknaden tar slut ligger Avenida Brazil och på den gatan passerade jag restaurangen där Matilda och jag åt vår avskedsmiddag och bestämde oss för att lova varandra att vänta in en gemensam framtid. Det kändes inget kul alls att passera ett av "våra" ställen - saknaden värkte fortfarande rejält i bröstet fastän jag begravt mig i skrivande i några dagar.

På andra sidan gatan hittade jag en trevlig liten park som sträcker ut sig över en kulle och främst verkar nyttjas av folk på hundpromenad. Direkt efter kullen korsar man en stor väg och är framme vid La Boca vilket också en stor grafittimålning tydligt deklarerar.

Miljön förändras direkt. Det blir hårdare, lite skitigare och dessutom är de vackra koloniala husen ersatta av charmlösa höghus. Den stora gatan som går rakt igenom stadsdelen känns trygg men det räcker med att snegla in i de mindre ödsliga gränderna som ger direkta hamnkvartersvibbar för att förstå att de bör undvikas.

Promenaden genom området var rätt lång och jag var hela tiden något för fokuserad på min egen säkerhet för att kunna ta in externa intryck. In till vänster kände jag igen ett par av de gator vi cirkulerade runt på några kvällar tidigare med taxibilen men i övrigt minns jag nästan bara några gatuförsäljare från vägen fram till hamnen.

Hamnkvarteret, dit alla normala människor tagit sig med taxi eller buss, visade sig vara värsta turistfällan med stora mängder inkastare som försökte sälja på mig mat, tangouppvisningar eller foton där jag förväntades posera tillsammans med någon utklädd figur. Husen längs de två turistifierade gatorna var dock snyggt uppfräschade och målade i vackra färger så det var fullt möjligt att skapa sig en bild av hur miljön en gång var när italienska emigranter byggde upp kvarteret.

Jag var trött på turistfällan efter bara någon minut och lydde då ett av australiensarens råd. Han hade tipsat om att områdets enda nybyggda hus ståtade med en riktigt häftig skulpturutställning som var på ett två månader långt besök. Eftersom inträdet var skrattretande 15 pesos gav jag utställningen en chans helt utan förväntningar och knockades direkt.

Utställaren var den i London bosatta australiensaren Ron Mueck som i mycket försiktig takt producerar så kallade hyperrealistiska männoskoskulpturer. Det första objektet var ett alldeles perfekt återgivet liggande männoskohuvud där varje färg, skäggstrå och rynka kändes overkligt verklig.

Så fortsatte det. Min favorit var nog ett äldre par återgivet i dubbel människostorlek som låg på en strand och solade men det fanns mycket annat att hänföras av. Perfektionen i återgivandet av vardagliga uttryck och den extrema detaljrikedomen liknade ingenting jag någonsin sett förut. Enormt häftigt!

Efter utställningen kunde man kika in en intressant dokumentärfilm om tillverkandet av skulpturerna där Ron Mueck hade följts under ett par år och några av utställningsobjektens framställande fanns med på filmen. Med denna utställning avklarad hade jag redan fått valuta för min långa promenad och då återstod ändå dagens på förhand stora höjdpunkt.

Jag närmade mig Boca Juniors arena till fots. Att laget skulle heta Boca var en självklarhet men "Juniors" tillkom för att ge det fattiga laget från de italienska hamnkvarteren lite engelsk klang och extra prestige vilket nog kunde behövas. Kvarteren runt stadion är än idag simpla men inte alls utan charm och ju närmare arenan man kommer desto fler blir souvenirshopparna fyllda med fotbollsprylar och alla färger tycks övergå i gult och blått.

Det strålar någon slags magi ifrån arenan trots att den egentligen inte ser något märkvärdig ut från utsidan. Invändigt finns ett museum som jag gladeligen löste inträde till fastän all förklarande text är på spanska. Inträdesbiljetten ger också tillträde in på arenan och jag traskade in på ståplatsläktaren och satte mig ner på en trappstegsavsats i betong och blickade ut över planen.

Nästan alla de stora argentinska stjärnorna under min livstid har representerat Boca och sprungit in på gräsplätten framför mig till publikens öronbedövande jubel; Maradona, Caniggia, Veron, Batistuta och Riquelme är bara några namnkunniga exempel i raden. Ändå är det nog arenan från insidan som gjorde mest intryck. Planen känns liten och gräsmattan är av usel kvalité. Läktarna rymmer max 40 000 trots massor med ståplatser men det är också däri charmen sitter. Det är som en gryta med branta höga kanter och vilken motståndare vill doppas ned i en kokande kittel?

En guidadad turistgrupp på knappt 30 personer kom förbi och ombads stampa fötterna i betongen. Det lät som värsta åskovädret och man frågar sig direkt vad 40 000 personer då kan åstadkomma? Tänk att få uppleva ett så kallat El Superclásico på plats här vilket är mötet med den ständiga antagonisten och ärkerivalen River Plate. Det påstås att 70% av landets befolkning håller på ett av dessa två lag så man kan ju lugnt anta att matcherna berör folk mer än normalt.

Jag gick sakta ut ur fotbollskvarteren och försökte lyssna efter områdets tänkbara läten före och efter match. Samtidigt funderade jag över de två huvudkomponenter som byggt upp detta framgångsrika lag - det italienska blodet och de råa hamnkvarteren - knappast några mesiga duvungars skapelseberättelse utan stolta gossar som aldrig skulle vika en tum ifrån sin målbild att koka upp motståndarna i sin hemmakittel och käka dem till kvällsmat.

Innan jag inledde promenaden hem testade jag för första gången en av Buenos Aires ambulerande korvkiosker och förbannade direkt mig själv för att jag dröjt så länge. En stor tjock kryddkorv snittas upp på ett jättelikt bröd och sedan botaniserar man själv bland en massa goda röror, majonäs, senap och ketchup för att få till den ultimata snabbmåltiden för tio spänn. Efter den njutningen följde en händelselös promenad hem längs samma väg som jag kommit.

Hemma på mitt hostel verkade den gamle australiensaren nöjd och stolt över att jag följt alla hans råd. Det var mycket kö till datorerna och jag letade upp ett Internetcafé istället där jag satt tills de stängde vid midnatt. När jag gick till sängs undrade jag lite över vad mina partajande rumsgrannar skulle hitta på denna natt. Vid fyra på morgonen ett knappt dygn tidigare hade jag väckts av att en kille försökte skaka liv i en annan som somnat i sängen ovanpå min och tydligen befann sig i fel rum. Det partajas onekligen rätt hårt här!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign