Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-02-15 (02:33)
Sugen på att luncha? Meddelandet från Christofer på Facebooks chatt förkunnade att mitt lilla koppel med ensamma batteruppladdningsdagar i Buenos Aires var över och nu var det åter dags att umgås i svenskt sällskap igen. Vi bestämde möte vid hotellet knappt två timmar senare och jag försökte under tiden fram till avfärden få färdigt det dagboksinlägg jag satt och redigerade.
Den här morgonen hade jag vaknat till en riktigt galen regnstorm. Vi brukar ofta säga hemmavid att det regnar från sidan för att beskriva de höstoväder som inte så sällan drabbar den skånska kusten. Nu regnade det verkligen från sidan, eller egentligen från alla sidor samtidigt, när regnstormsvindarna målmedvetet letade sig fram längs Buenos Aires gator och försökte krypa innanför kragen på de som inte bättre förstod än att vistas utomhus.
När regnat hade avtagit några timmar senare och jag hade fyllt magen med dulce de leche stod jag för en rejäl tabbe som jag skulle komma få att betala med mycket smärta för. Istället för att välja ett par riktiga skor när jag checkade ut ifrån mitt hostel fick jag på mig ett par flip flops vilket alla normala människor vet är livsfarligt att traska runt med på hala gatstenar. Inte minst om man släpar på nästan 35 kilos packning med båda ryggsäckarna inkluderade.
Strax efter en korsning slant jag till rejält med min högerfot och drog i några av mina tår i gatstenarna. Det gjorde så ont att jag ville gråta och och jag svor högt och länge. Med haltande steg tog jag mig in på det Internetcafé där jag hade tillbringat ett par av de senaste kvällarna, mest för att få sitta någonstans där jag kunde vänta ut smärtan, men fastnade framför skärmen. Det var i den stunden Christofer fick tag på mig.
När jag skulle resa mig upp igen från stolen strålade en våg av smärta genom kroppen. Jag tittade ner på foten och upptäckte att tån bredvid stortån färgats helt blå med viss dragning åt lila och dessutom hade den svullnat upp rejält. Med haltande steg pallrade jag mig bort till tunnelbanan, gjorde ett byte på vägen och hasade mig vidare till hotellet. Bussarna stod redan utanför och både gänget som rest ner hit från Rio samt de som kommit med flyg från Sverige verkade vara på plats. Den första personen jag såg när jag öppnade dörrarna till hotellet var Marco som stod borta vid receptionen. Jag smög fram, dunkade honom i ryggen och hojtade "Hola Amigo". En ny resa i resan hade tagit sin början.
Marco hade fixat ett eget dubbelrum åt mig och Christofer vilket i sig var lyxigt men i vanlig ordning kunde inte Rosa Bussarnas hotell beskyllas för att ståta med lyx och flärd (dock ofta, likt här, med ett extremt centralt läge). Naturligtvis rådde ett strömavbrott så hissarna fungerade inte och jag fick släpa på packningen med min ömma tå hela vägen upp till femte våningen. En död kackerlacka låg på rygg på badrumsgolvet och fläkten lät lika högt som nattens åskoväder men i övrigt var rummet klart okej.
Christofer knackade på några minuter senare och vi kilade ner i receptionen för att hälsa på lite nytt folk före lunchen. Den nästan enda personen vi hittade var Evy - en riktig kruttant som åkt med bussarna hela vägen från Quito och de tre veteranerna gav sig ut på stan för en lunch samt skvaller om de tre senaste veckorna samt minnen från våra åtta tidigare veckor tillsammans.
Sedan våra vägar skiljts åt i Rio hade Christofer tillbringat några nätter på Ihla Grande tillsammans med Anna och Malin (som varit med på vår resa sedan Cuzco) innan de två tjejerna åkte vidare till Asien och sedan hade han återvänt till Rio för några dagars slappande innan han prickade av Uruguay före Buenos Aires. Evy å sin sida hade varit med på bussarna hela vägen och bland annat fått återse Paraty och Iguassu. Hon avslöjade att hon inte skrattat lila mycket de sista veckorna men annars haft det bra.
Under den sena eftermiddagen satt jag i foajén och häpnades över hur gamla alla mina nya resvänner var. Skvallret hade visserligen nått mig redan via ett desperat meddelande ifrån Elin på Facebook ifrån mellanlandningen i Paris att medelåldern var "senildement" på gruppen som var på väg ner från Arlanda men jag blev ändå lätt chockad.
Just Elin var ett kul återseende - vi träffades på samma Kroatienresa som jag mötte Mange på och nu kommer jag kampera ihop med henne i mer än två månader eftersom hon även hänger med mig till Påskön och Franska Polynesien efter vår resa med Rosa Bussarna.
Utöver Christofer, Evy, Marco och Elin kände jag en hel drös med andra personer. Cathrine var kvar som matansvarig, Bosse rattade fortfarande Trisse och hans flickvän Margot som kommit ner till Rio när vi var där hade fortfarande inte rest hem. Dessutom rattade Andreas numera Pelle-bussen och han reseledde faktiskt vår båtutflykt i Kroatien 1,5 år tidigare med bravur. Därtill hade jag träffat Johan och Matilda på en strandfest i Rio strax efter nyår. Allt som allt tio återseenden på samma dag efter min isoleringsperiod i Buenos Aires. Här snackar vi rivstart och omstart!
Matt av allt hälsande och socialiserande smög jag efter någon timme iväg på jakt efter ett Internetcafé i omgivningarna. Det gick inte fort eftersom tån nu förvandlats till lila med vissa toner av svart och jag var uppriktigt orolig att jag brutit den. Till sist hittade jag dock ett café och satt där tills det stängde.
Eftersom jag inte hade något bättre för mig och alla nyanlända gått och lagt sig efter långa resor till Buenos Aires tog jag tunnelbanan tillbaka till San Telmo och mitt Internetcafé där som jag visste hade öppet till midnatt. När också detta stängde vågade jag inget annat än att ta taxi till hotellet i mörkret. Jag hade rummet för mig själv eftersom Christofer råkat boka sitt hostel en extranatt och tyckte luftkonditioneringen där var bättre. Inget mig emot - eget hotellrum är jag verkligen inte bortskämd med på den här resan.
<- Tillbaka
