Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

22 Januari
2014-02-15 (02:46)

Morgonens första insikt var att tån tycktes vara på bättringsvägen vilket kändes oerhört skönt med tanke på att mycket naturvandringar väntade de närmaste veckorna. Ett tag hade jag verkligen fruktat att den var bruten men nu insåg jag att det nog snarare rörde sig om ett blåmärke. Tonerna av svart i färgen var dessutom borta och hela färgklicken tycktes ha krympt. Så skönt!

Frukosten på hotellet var mer en kakbuffé än någonting annat. En brödrost till uppåt hundra hotellgäster och säkert tio kaksorter. Någon hade verkligen lagt prioriteringarna på helt andra saker än vad vi svenskar är vana vid. Så länge dulce de leche serveras till frukostmackorna i Argentina håller man dock mig lycklig så jag klagade inte.

Alla tycktes vara på väg till utflyktsmål jag redan hade besökt och inte hade lust att återuppleva. Istället varvade jag ett förmiddagsbesök på det Internetcafé jag hade hittat nära vårt hotell med besök vid korvvagnen, bokläsning under fläkten på rummet när middagshettan var som värst och sedan ytterligare ett besök på samma Internetcafé.

Där började jag tydligen redan bli någon sorts kultperson och jag hann knappt komma innanför dörren innan jag fick frågan om jag var brasse. Tydligen hade min brasilianska t-shirt skapat förvirring bland personalstyrkan och det kan tillochmed vara så att betting förekommit beträffande min nationalitet. När jag avslöjade att jag var svensk verkade folk bli ännu mer förbryllade - varför resa till Argentina och bära ärkerivalens tröja då liksom?

Efter alla dessa dagar med skrivande i Buenos Aires hade jag dragit på mig vissa åkommor i form av värk i fingrar, axlar och rygg. Skrivkramp hade liksom fått en ny innebörd. Lusten att återberätta allt som hade hänt var definitivt tillbaka efter en svacka i samband med IT-haverierna i Uruguay och fastän den teknik jag använde mig av var alldeles galet ineffektiv sprutade jag ut dagboksinlägg som aldrig förr, dock till priset av att kroppen började säga ifrån. Lånedatorer står sällan utplacerade ergonomiskt rätt och är nog inte så ofta tänkta att användas i så mycket mer än 30 minuter i taget.

Framåt kvällningen började jag få dåligt samvete för att jag var så osocial och letade mig tillbaka till hotellet där jag träffade Elin, Anna, Hillevi och Christofer. Vi fem slog följe till ett ställe några gator bort som hade ett attraktivt erbjudande (med hänsyn tagen till det centrala läget och de överpriser ett sådant läge alltid tycks resultera i) i form av en toast och två öl för 70 spänn.

Det stora samtalsämnet var givetvis hur gamla alla var och ett stort fokus låg på de äldre mansnamnen. Det fanns ännu ingen officiell lista men gemensamt lyckades vi summera till minst två stycken Åke, en Kjell och en Kjell-Åke. Därtill skulle det enligt uppgifter finnas en Nisse, en Carl-Gustav, en Per-Olov och dessutom gick det rykten om en Gösta men ingen verkade ännu ha sett honom.

Vårt hak stängde och vi flyttade tvärs över korsningen till ett annat utomhusställe. Det kändes i luften att någon form av onaturlig värme höll på att byggas upp. Trots att man satt i shorts och t-shirt och det var sent på kvällen for svettdropparna likt en fjällbäck över ryggen.

En stund senare anslöt Clas, Kjell-Åke och Kenta till bordet och fyllde på med ouppdruckna ölflaskor. Huvudtemat förblev namn och medresenärer - vilka andra skulle vara kvar och vilka skulle åka hem efter resan mellan Rio och Buenos Aires? Först någon dag senare skulle vi få helt säkra besked.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign