Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

27 Januari
2014-02-20 (22:40)

Med sikte på Patagonien lämnade vi Pampas böljande slättlandskap bakom oss. Söder om Buenos Aires tycks Argentinas vägbyggande myndigheter endast haft ett mål för ögonen - att dra så raka vägar som möjligt för att förbinda lantisarna i söder med resten av landet så billigt som möjligt.

Spekulationen att såväl sitt- som sovplatserna på Pelle-bussen skulle vara mer eller mindre fasta visade sig stämma alldeles ypperligt. Längst fram huserar Andreas och reservchaffisen Bettan tillsammans med Marco och hans peruanska flickvän Cathy. Den tidigare sjömannen Gösta har dubbelsitsen fram till vänster och Märit har den till höger.

Bakom dem följer britsarna där åtminstone Anna och bygg-Elin alltid huserar. På de åtta sitsarna i bussens mitt hittar man ett äldre tjeckiskt par och det så kallade fem-gänget vilket är ett äldre team som rest tillsammans förut. På britsarna längst bak befinner sig oftast ingen. Återstår gör då jag, gruv-Elin och Linnea som pendlar mellan olika sittplatser samt Christofer som oftare åker med vår buss än sin egen.

Rosa Bussarna har speciella 50+ resor och det är ibland nästan så att man luras till att tro att man hamnat på en sådan. Jag tyckte på förra resan (särskilt Quito-Cuzco) att medelåldern var oväntat hög men då låg vi ändå klart under 40. Pelle-bussens medelålder på den här trippen är 51 och Trisse följer inte långt efter med sina 47 år.

Det var egentligen en rätt menlös bussdag och dagens happening var att UNO-kortleken åkte fram för första gången. Vi värkte fram husregler som till stor del baserades på de regler som gällt från Quito-Rio och enades om poängsättningen. Någon UNO-hatt (som skall bäras av senaste förloraren vid alla busstopp) hade vi ännu inte men jag gjorde det officiellt att det från och med nästa bussdag var allvar och att jag ämnade skänka min gamla kantarellhatt till ändamålet.

Evert Taube skrev en gång om hur Don Fritjof Andersson lämnade flera hundra gröna mil av Pampas bakom sig för att dansa tango med Carmencita. När min resa nu lämnade Pampas bakom sig var målet för dagen staden Puerto Madryn som kan liknas vid porten till det väldiga Patagonien.

Mest känd är dock staden av turister på grund av dess lämpliga läge som bas för de som vill göra utflykter ut på Valdeshalvön och utforska det spektakulära djurlivet där. Eftersom avsaknaden av större städer söderut längs med kusten är uppenbar lägger också många kryssningsfartyg till i Puerto Madryns hamn.

Under dagens sista timmar satt jag framme hos Bettan och Andreas för att snacka skit och läsa kartor. Det förekommer mer vägskyltning i Argentina än i resten av Sydamerika men skyltarna ställer oftare till förvirring än de är till hjälp. Särskilt komplicerat är det i rondellerna där namn på orter kombineras huller om buller med små tjocka pilar åt alla möjliga håll. Bosse hade riktigt kul över högtalarsystemet när Bettan fick ta extravarv med Pelle-bussen i ett par rondeller men så sakteliga närmade vi oss ändå Patagonien.

Jag var så där riktigt äckligt nöjd med mig själv som nästan bara jag kan bli när vi kom fram till campingen en minut före den tid jag hade gissat på flera timmar tidigare. Taggade av succén från föregående natt med öppet tak gjorde vi ett nytt försök som inte slog lika väl ut. Ganska kort efter att folk började somna kom regnstänk och taklaget (som jag lyckats hålla mig undan även denna resa) fick göra en snabb brandkårsutryckning för att rädda oss undan vattendropparna.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign