Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-02-21 (19:58)
Min tå hade återgått till normal färg och jag kände mig äntligen redo igen för en löprunda. Kvällen innan hade jag värvat med mig Bosse och Bettan på turen och vi slog följe på ett led längs strandpromenaden in mot Puerto Madryn. En av Sydamerikas miljoner vilda hundar var en irriterande följeslagare som tog nästan tio minuter att skaka av oss.
Efter tjugo minuter signalerade Bosse för halvtid och vi vände tillbaka. Sista backen upp till campingen var halvjobbig men i övrigt kändes det oväntat bra och vi fick väl totalt sett ihop något mellan sex och sju kilometer.
Dusch och bussfrukost följde och sedan stod ett äventyr för dörren som jag hade legat på hårt för att få med mig följeslagare på. De organiserade guidade turerna ut på Valdeshalvön var orimligt dyra i mitt tycke och jag hade röstat igenom att vi skulle hyra en bil och fixa äventyret på egen hand för ökad flexibilitet.
Bygg-Elin, Anna, Christofer och jag tog en taxi in till staden. Halvvägs dit släpptes Christofer av vid ett dykcenter så att han kunde lägga en bokning inför morgondagen och vi andra tog tag i diverse ärenden.
Ett snabbt men informativt besök på turistbyrån följdes av hyrbilsjakt och vi fick napp på andra försöket. Innan vi hämtade Christofer igen hann vi dessutom med att handla på oss utflyktsmat och ta ut pengar. Ärendena gick totalt sett på en timme och under tiden hade Christofer hunnit bli bjuden på te och fått allt som är värt att veta om sydamerikansk dykning berättat för sig av en dotter till ägaren av dykfirman som tyckte synd om den väntande svensken. Hennes far var för övrigt så tokig i vatten och dykning att han döpt alla sina barn efter ett vattentema och dottern bar därmed namnet Marina.
Jag och Elin var uppsatta som chaffisar på den Chevrolet vi fått hyra av en vänlig man efter att dyrt och heligt ha lovat att vi inte skulle busköra eller hålla mer än 60 km/h på grusvägarna. Det föll på min lott att ratta kärran och efter det att vi fått in Christofer i bilen hämtade vi upp Andreas på campingen. Därefter bar det äntligen av med en enklare karta och Andreas gps som vägvisare.
Fyllda av entusiasm satsade vi på en genväg nära kusten som dessvärre var avstängd för underhåll och istället hamnade vi på en lång öde och lite märklig grusväg. Ur ingenstans dök en hög grusvall upp mitt på vägen som jag dundrade rakt in i och hamnade ovanpå. Det kändes som att köra på en snövall och jag upplevde att jag slirade uppe på vallen i en evighet innan jag lyckades få ner kärran på vägen igen. Mina medpassagerare var onekligen lite tagna men jag drabbades lyckligtvis aldrig själv av panik bakom ratten. En viss fartsänkning följde därefter...
Till sist hittade vi ut på huvudvägen igen och fick en stunds asfaltskörning, betalade naturparksavgiften till Valdeshalvön och tog oss till halvöns infocenter. Ett kort besök i utkikstornet och några informationstavlor senare var vi redo att inleda utflykten på riktigt.
Lunchstoppet gjordes i den lilla byn Puerto Piramide som är den enda tätorten på ön. Bilen parkerades längs byns enda lilla gata och sedan promenerade vi ner till stranden för att sitta och mumsa på våra medhavda baguetter med ost och salami. Lyckligtvis tankade vi också upp bilen vilket skulle visa sig vara ett genidrag eftersom vi aldrig såg fler bensinmackar under dagen och hade en liten tank.
En evighetskörning på en skumpig grusväg följde och det enda intressanta längs vägen var att vi passerade ett salthål som sägs vara Sydamerikas lägsta landpunkt (42 meter under havsytan). När vi efter sju mil på den skumpiga grusvägen äntligen kom fram till en intressant punkt på kartan visade det sig att privatpersoner i bil ej hade tillträde till platsen så det var bara att backa ut och ta sig an ännu mer grusväg.
Gänget bak i bilen började med rätta jämra sig lite och till sist gjorde vi ett nästan desperat stopp längs med vägkanten. Gick man knappt femtio meter från bilen kom man ut på toppen av riktigt spektakulära klippor som gav en känsla av Storbritannien med skillnaden att en koloni med sjölejon vilade långt under oss på stranden. Detta var en klar prövning för min höjdrädsla.
Inte så långt efter stoppet gjorde vi en ny paus och tog en kortare promenad vid Caleta Valdes som är en djup bukt in i halvön med ännu en koloni sjölejon och enstaka pingviner. Strax norr om Caleta Valdes blev det ytterligare ett stopp för att hälsa på hos en pingvinkoloni. Jag älskar pingviner och har nu lyckats pricka av dem i tre världsdelar; Sydamerika, Afrika och Oceanien. Bara Antarktis kvar således!
Dagens höjdpunkt ur ett upplevelseperspektiv var tveklöst Punta Norte längst norrut på halvön. Redan på parkeringsplatsen träffade vi på ett antal charmerande bältdjur som varvade nyfikenhet med osäkerhet. De är som små pansarvagnar som när de väl fått upp farten kan röra sig förvånansvärt snabbt men vid vändningarna är de lika otympliga som en finlandsfärja. Riktiga charmtroll!
Nere vid stranden beskådade vi den gigantiska kolonin av sjölejon och sjöelefanter. Det är väldigt fascinerande att följa det ständiga bevakandet av revir och lyssna till varelsernas läten som inte så sällan skär ända in i märgen. Uppdragna en bit upp på stranden låg dessutom gamla coola valskelett. Det hade varit en riktig lång dag i bil för att nå hit men nu fick vi äntligen rejäl valuta för ansträngningarna.
Den långa hemresan längs halvöns grusvägar inleddes. Efter en dryg timme tog vi ett wifi- och bananstopp på det infocenter vi hade besökt före lunch. Därefter fick vi äntligen asfaltsvägar på menyn igen och i takt med att solen började kasta långa eftermiddagsskuggor uppträdde det märkliga fenomenet som vi döpte till kamikazefåglar allt oftare.
Dessa dödsföraktande fjäderfän tycktes dras likt magneter till vägen där de glatt och stilla spatserade runt helt obekymrade om biltrafiken. Inledningsvis visade bygg-Elin, som satt bredvid mig i framsätet, upp en djurvänlig sida och ville att jag skulle bromsa in/svänga undan för fåglarna men när hon insåg att detta beteende gjorde oss till en trafikfara fick jag hennes välsignelse att köra över kamikazefåglarna utan att lyckas.
Strax före Puerto Madryn vinkades bilen in till sidan av polisen. Vi trodde det berodde på att det obligatoriska halvljuset inte var på och hängde inte riktigt med i den fortsatta kommunikationen. Troligen var dock huvudbudskapet att vi skulle ta en tidigare avfartsväg in i staden eftersom vi strax därefter fastnade i en lång strejkkolonn med lastbilar.
Fram tills hit hade det gått riktigt hyggligt för mig att köra manuellt istället för automatiskt med vår Chevrolet men jag hade förtvivlat svårt att få i backen. Ryck och slit varvades med varandra och paniken var riktigt nära när jag nästan körde ner bilen i ett dike under mina försök att vända på bilen. Fyra pers satt samtidigt och gav olika råd och det var riktigt stressigt när jag dessutom fick mötande trafik som skulle förbi. Till sist fick Andreas lägga i backen åt mig från baksätet och det var med andan i halsgropen bilen rattades in i staden.
Jag var nog fortfarande lite stressad när jag parkerade bilen inför kvällsmaten för först fick jag gå tillbaka ifrån restaurangen och låsa bilen och strax därefter kom jag på att jag nog inte heller hade stängt av halvljuset och fick då gå tillbaka till bilen en andra gång.
Till kvällsmat blev det jätteräkor för de flesta i sällskapet. Jag valde en currysås som tillbehör som var riktigt bra och sedan gick i princip rullgardinen ner. 43 mils bilkörning, mestadels på skumpiga grusvägar där man hela tiden fick vara på sin vakt för gropar och vallar, hade tagit rejält på krafterna och jag somnade otroligt snabbt när vi hittade tillbaka till campingen.
<- Tillbaka
