Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

29 Januari
2014-02-22 (16:52)

Vår Chevrolet hade hyrts i två dagar och tanken på att ge sig ut och spontanäventyra för andra dagen i rad gjorde mig naturligtvis på väldigt gott humör även om gårdagens många mil på grusväg hade tagit rejält på krafterna. Egentligen var nog tanken att jag skulle köra även denna dag men bygg-Elin var inte svårövertalad när jag bad om ett skifte eftersom jag var så trött.

Först skulle dock en frukost inmundigas vilket fixades på en restaurang nere vid havet. Hela gänget från gårdagen var samlat till frukosten, så även Christofer och Andreas som hade en dykutflykt bokad och släpptes av vid dykstället efter frukosten medan bygg-Elin, Anna och jag rullade vidare.

Vi hann dock inte inte mer än vända bilen i en rondell innan vi fick syn på grabbarna igen som stod och vinkade vid vägkanten. Dykningen var inställd på grund av ofördelaktiga vindar vilket gav dålig sikt under vattenytan. Christofer valde att hänga med oss istället på äventyret och Andreas dumpades av på campingen.

Den här dagen rattades bilen söderut istället för gårdagens nordostliga riktning. Den strejkande lastbilskolonnen stod fortfarande kvar men var inte så oerhört komplicerad att ta sig förbi. Elin tycktes trivas framme vid ratten och vi myntade uttrycket "vi som kört bil i Argentina" som kan användas när man vill vara riktigt dryg och berätta om hur det är att vara chaffis i Sydamerika.

Hittills hade vi bara fått enklare smakprov på landskapet i Patagonien men nu blev det på riktigt och man tröttnade snabbt. I en hel timme körde vi spikrakt framåt i ytterst måttlig trafik. Landskapet är alldeles platt och den enda växtligheten bland stenarna är små taggiga saker som inte så sällan dessutom är beväpnade med små runda kardborrar som fäster sig på skosnörena.

En kortare tank-, kiss- och fikapaus i staden Trelew följde och sedan provade vi alla utfarterna i en rondell innan vi hamnade på rätt kurs igen. För en kort stund slingrade sig vägen en smula över några klippor innan vi återigen var utelämnade åt den urtrista raksträckan.

Vi malde på i en timme till, svängde åt öster och käkade ytterligare några mils patagonisk raksträcka innan vi kom fram till de sista milens grusväg som nästan kändes som en befrielse just för att de bjöd på lite omväxling.

Utflyktsmålet för dagen var Punta Tombo som är känt för sina pingviner. Världens största pingvinkoloni utanför Antarktis med flera hundratusen par huserar nämligen i naturparken som vi valde att ta oss an efter ett kortare besök på utställningen om pingvinerna samt mat på restaurangen med monopol i parken.

En liten buss skjutsade oss några hundra meter närmare havet innan vi började vandra över stranddynerna på utlagda träplankor. Inledningsvis såg man bara enstaka pingviner som stod och gömde sig i de låga buskarnas skugga och kippade efter luft med ett väsande läte i den påtagliga värmen. Ju längre vi gick desto bättre blev dock underhållningen. Pingvinerna blev fler och fler och dessutom lite mer aktiva när vi kom närmare havet och den friska havsbrisen gav lite mer svalka. Dessutom skymtade vi guanachos (södra Sydmarikas svar på lamadjur), en variant av vilda strutsar, harar med stora öron och några musliknande krabater med mer hårbeklädnad.

I slutet av den långa stigen med plankor kom man fram till två små havsbukter med stora ansamlingar av pingviner som förflyttade sig upp och ner ur havet. Allra fräckast är väl pingviner när de tar sig fram med sin gungande gångstil på land men det var också kul att för första gången få se deras simteknik live. De är bra mycket snabbare i detta element och det är säkert detta som räddat dem kvar i det naturliga urvalets grymma värld.

Klockan hade rusat iväg något alldeles oerhört och tillbaka vid bilen insåg vi att det enda alternativet för att hinna tillbaka till hyrbilsfirman i tid var att köra direkt utan andra stopp än för en sista tankning. Detta var lite synd eftersom vi egentligen också hade planerat att besöka en liten walesisk by som är berömd för sina tehus som bland annat hyllats av Lady Di en gång i tiden. Afternoon tea med kakbuffé skulle ha suttit som en smäck men det var tyvärr bara att acceptera faktum - vi var sena.

Under återfärden långt in på eftermiddagen dök återigen de mystiska kamikazefåglarna upp, om än i något färre antal än under gårdagen. Den tidigare djurvännen Elin verkade helt ha stoppat sina forna ideal åt sidan och tog ingen som helst hänsyn till dessa förvirrade dödsföraktande varelser men jag tror faktiskt inte att hon lyckades ta livet av någon. På vägen tillbaka fick vi också väldigt många lastbilsmöten vilket var ett tydligt tecken på att strejken utanför Puerto Madryn hade upplösts.

Den snälla farbrorn på hyrbilsfirman verkade nästan chockad över hur gott skick vi lämnade tillbaka bilen i. Fastän vi trodde oss ha utökat mängden stenskott på framrutan, vilket han varit extra orolig för vid uthyrningen, tycktes han nästan vara i stånd att kramas snarare än att kräva oss på extra pengar vilket var väldigt skönt. Jag hade bokat telefontid med Matilda och skyndade mig tillbaka i en egen taxi till campingen medan de andra stannade för kvällsmat i staden.

Matilda var precis på väg att logga ut när jag fick tag på henne. Eftersom flera långa bussdagar på raken, utan uppkopplingsmöjligheter, väntade var jag riktigt nöjd med den fina tajmingen och att det sedan bara kunde bli en bedrövlig microvärmd pizza på campingen till kvällsmat kunde jag absolut leva med. En sista dusch blev det också före läggdags - det skulle nämligen dröja flera dagar innan jag hade tillgång till rinnande vatten igen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign