Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

30 Januari
2014-02-25 (15:45)

Många bär på den något flummiga drömmen att en gång resa genom det ändlösa Patagonien. Inför resan hade jag en föraning om att de långa distanserna skulle göra turen tämligen tråkig på egen hand och det var mycket därför jag även valde att hoppa på även denna andra Rosa Buss-etapp från Buenos Aires till Santiago. Under de senaste två dagarnas bilande på egen hand i vår hyrda Chevrolet (i totalt nästan 100 mil) hade jag dock fått en försmak av vad som väntade och var kanske inte längre lika entusiastisk...

Linjalraka raksträckor på tio mil med en handfull bilistmöten och en utsikt som endast innefattar grus och låga buskage är otroligt fascinerande i en liten stund men efter ett par timmar tröttnar man. Visst händer det att man någon gång då och då kommer över ett mindre krön och plötsligt blickar ut över en småstad som absolut inte borde ligga mitt ute i ingenstans men den stora merparten av Patagonien är som ett maratonlopp alldeles strax efter att halva distansen har passerats och lite innan den verkliga smärtan tar vid - man liksom bara maler på utanför både tid och rum.

Vetskapen om att vi skulle åka under dessa förutsättningar från gryningen till långt efter mörkrets inbrott, sova på bussen mitt ute i ingenstans och sedan mata vidare på samma vis även nästa dag utan att komma fram till målet skrämde mig faktiskt lite. Att vi därtill skulle inleda med att köra i nästan två timmar på samma väg som vi kört dagen innan gjorde inte direkt saken bättre. Dessutom hade jag dragit en matlagsnitlott och ansvarade för såväl frukost som lunch och middag. Utan min gamle matlagsradarpartner Micke var hela köksmagin som bortblåst och det var med betydligt mindre kärlek än i Paraguay jag skar upp tomater och fyllde på med disk- och sköljvatten.

Taktiken som huvudsakligen används för att döda denna typ av bussdagar är att engagera sig i spel och lekar. Min gamla fina kantarellhatt som jag en gång burit på en hattfest i Peru blev precis som utlovat till en UNO-hatt som fick bäras av den senaste förloraren av ett parti av detta ädla kortspel på alla busstopp längs med vägen. Lyckligtvis var min gamla mästarform tillbaka och jag gick segrande ur alla UNO-omgångar jag ställde upp i under dagen.

Fem-gänget bjöd in till ett väldigt trevligt frågesports-spel om onödigt vetande där det gällde att komma närmast det rätta svaret med sin mer eller mindre kvalificerade gissning. Även i denna lek blev det en seger. De äkta gamla mästartakterna som sagt...

En annan klassisk tidsdödare är att lyssna till någon som med passion berättar om ett intresse eller en hobby och ställa följdfrågor för att försöka förstå bättre. Under eftermiddagen gav vi Christofer chansen att berätta mer om sitt breda musikintresse och bjuda på diverse fördjupningar. Christofer vurmar lite extra för så kallad trance-musik. Uppenbarligen finns det precis som i alla andra genrer en lång rad av varianter och hans absoluta favorit är utan tvekan PSY-trance. För att nischa till det ytterligare måste PSY-trancen dessutom komma ifrån Israel för att vara riktigt bra. Faller en melodislinga in under dessa, kanske något smala kriterier, är chansen god att man kan försätta Christofer i nirvana enbart genom att spela upp en kort melodisnutt. Tänk vad man lär sig på en dagslång raksträcka!

Ju längre söderut vi kom desto kallare blev det. Jag kunde fortfarande bära shorts vilket är lätt och ledigt ombord på en buss men allt oftare tvingades man trä på sig en långärmad tröja på kiss- och matpauserna. När det till sist äntligen var dags att stanna för att sova blev det nu för första gången även ett långärmat plagg i sovsäcken. Bara några dagar tidigare hade jag varit nära att gå under i en värmebölja i Buenos Aires - nu var det nästan så att man frös!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign