Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

31 Januari
2014-02-25 (17:59)

Den här etappen från Puerto Madryn till Ushuaia är den enda jag känner till i Rosa Bussarnas värld där man kör dubbla bushcamps direkt efter varandra. I Afrika innebär bushcamp ett spännande avsides stopp mitt ute i ingenstans, lägereld och interaktion med lokalbefolkningen. I Sydamerika har jag lärt mig under de senaste månaderna att ett bushcamp är det samma som en parkeringsplats eller en bensinmack där det brukar finnas en eller flera toaletter i mycket tveksamt skick, en kraftigt trafikerad väg alldeles intill och så otroligt lite charm att man verkligen måste anstränga sig för att hitta en mer dyster plats.

Vi var inne på denna mastodontetapps andra dag av tre. Totalt innefattar tredagars-etappen drygt 140 mils körning, två gränspassager och en båtfärd. Det finns ingen som helst anledning att försöka beskriva detta kuskande i episka termer för det enda det egentligen handlade om var dödlig tristess. Naturen hade fortfarande inte ändrat sig ett dugg - det var samma gamla grus och låga buskar i det platta landskapet längs med de spikraka vägarna. Däremot blev den isande vinden allt mer påtaglig ju längre söderut man kom och temperaturen fortsatte att sjunka.

För att få lite variation gästartistade jag ombord på Trisse efter morgonens första kisspaus. Jag hamnade på platsen bredvid Bosse längst fram och satt och småpratade med honom om långdistansträning samt drog diverse minnen från Quito-Rio. En halvtimme före lunch flyttade jag mig istället längst bak till Kentas och Willes domäner. Kenta hade somnat men jag hann med att få höra lite om Willes ca tiotal tidigare resor med Rosa Bussarna innan han också somnade ifrån. Det är precis som på förra resan ombord på Trisse - det enda folk gör är att sova på denna kyrkogård.

Tillbaka ombord på Pelle gick jag och bygg-Elin över till att räkna antalet länder vi besökt. I Peru hade jag blivit imponerad av Torsten som nyss hade nått 100 men inte själv riktigt orkat räkna efter. Nu fanns dock tiden till sådan sysselsättning. I riktiga landsräkningssammanhang måste man ha gjort en övernattning i landet för att det ska räknas men jag tog även med sådana där jag tillbringat från fyra till fem timmar och uppåt utan att övernatta (Slovenien, Kongo, Luxemburg och El Salvador) och pysslat med någon vettig form av sysselsättning (mellanlandningar på flygplatser går exempelvis bort).

Totalt kom jag upp i 49 stycken och eftersom vi skulle in i det nya landet Chile alldeles strax började jag förbereda mig för ett litet jubileum. Inte nog med att jag hunnit med mer än en fjärdedel av jordens knappt 200 länder - 50 är ju en ärevördig och fin siffra samt en god ursäkt till fest!

Först väntade dock en lite annorlunda gränsövergång. Redan när vi åkte in i den argentinska delen av Patagonien hade det varit mycket strikt förbjudet att medföra frukt. In till Chile blev det ännu hårdare och för att vi skulle få komma in i landet krävdes det att en specialtränad frukthund nosade igenom all vår packning. Narkotikahundar har man ju varit med om förut, men frukthundar?

Jag firade att vi inte fastnade i fruktkontrollen och ännu mer att jag nu nått 50 länder med att korka upp min sista flaska Malbec som jag släpat på sedan före jul. Det kändes stort och högtidligt!

Ganska snart efter gränsen kom vi fram till bilfärjan över Magellans Sund. Bussarna kördes ombord och jag lyckades leta mig fram till en undangömd korvkiosk på båten och fick mig lite tilltugg att mumsa på medan jag spanade ut över sundet och längtade tillbaka till vinflaskan ombord på bussen.

Det finns en ständig rivalitet mellan Argentina och Chile som är mycket påtaglig. Eftersom den lilla landssnutt vi skulle igenom av Chile inte leder till några chilenska intressen har man låtit bli att asfaltera en tio mil lång sträcka bara för att retas med sitt grannland. Det finns viss humor i detta så länge man slipper att skumpa på vägen själv och jag var nu riktigt glad över att jag faktiskt fått i mig den där vinflaskan och som en av få kunde somna ifrån under några minuter.

Vi slog läger på en parkeringsplats intill en vägkrog alldeles innan gränsen till Argentina på andra sidan grusvägen och jag fiskade fram mössan som inte hade använts sedan Inkaleden ur min packning. Det blev sömn i såväl långbyxor som långärmat och mössa i sovsäcken denna natt vilket blev alldeles lagom. Något vinrusig kunde jag ligga och lyssna till hur regnet smattrade mot presenningen ovanför mitt huvud uppe på busstaket samtidigt som jag låg och längtade efter en varm renande dusch. Man började känna sig något sunkig och ofräsch nu och den rök som kommit in på bussen under grusvägskörningen hade knappast gjort saken bättre.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign