Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

01 Februari
2014-02-27 (22:19)

Gränspassagen in i Argentina tidigt på morgonen gick smidigt och asfaltsvägarna var tillbaka. Nattens regn hade gjort luften frisk och blåsten var ännu inte alls till något besvär vilket var precis tvärtemot alla de skrönor man hört om Eldslandet.

För vi var faktiskt i Eldslandet nu! Ännu ett av alla dessa avlägsna hörn i världen man hört talas om men aldrig trott sig få uppleva. Det var när Magellan en gång kom ner hit med båt och såg eldar ifrån indianerna längs kusten som han gav regionen namnet Eldslandet - några associationer till värme och hetta är således inte aktuella här längst nere i södra Sydamerika.

Det mest befriande var att följa hur landskapet förändrades. De två senaste dagarna i Patagonien hade vi tuffat igenom den mest tröstlösa omgivning man kan tänka sig - ett gruslandskap helt utan mening och verkligen en upplevelse i sig men i alldeles för stor dos, särskilt under gårdagseftermiddagens klimaxfas på den chilenska grusvägen, men nu, nu hände det! Och det hände snabbt!

Snöbeklädda toppar dök upp i horisonten och vägen började äntligen svänga. Vi kom in i en sagoliknande skog, gjorde ett fotostopp i en böj och sedan ännu ett bara några minuter senare. Till sist låg Ushuaia framför oss nedanför en sluttning ut mot Beaglekanalen. Visste man inte bättre skulle det förmodligen gissats på att vi befann oss i norra Norge eller på Island. De som varit i Hammerfest och Reykavik försäkrade att det här var precis som i de nordeuropeiska miljöerna - ensligt och mycket vackert. Kikar man in en världskarta ligger Ushuaia på klart sydligare breddgrader än såväl Australien som Sydadfrika och det märktes verkligen. Trots att sommar fortfarande råder är det långärmat och långbyxor som gäller under merparten av dygnets timmar.

Ushuaia anses av de flesta vara jordens sydligaste belägna stad. Egentligen är det bara chilenarna som inte håller med och pekar på en sydligare belägen bosättning på sin sida gränsen som knappast kan benämnas som stad. Med sitt unika läge har Ushuaia kommit att bli den naturliga utgångspunkten för nästan all Antarktisturism och därtill hamnen som alla kryssningsfartyg lägger till vid som har för avsikt att runda den amerikanska kontinenten. Turismen är således vad staden i huvudsak lever av och med undantag av de vilsna extrema långfärdscyklisterna och några motorcyklister är därför besökarna riktigt välbärgade med en prisnivå i staden därefter.

Vi hade vandrarhemsboende i sexmannarum och jag checkade in i sällskap med Christofer, Elin*2, Anna och Linnea. När alla fått sin efterlängtade dusch efter nästan tre dagar ombord på bussen tog vi en vända på stan för att kolla in läget. Turistinformattionen fick besök av vetgiriga svenskar, Christofer bokade in sig på dykning nästa dag, vi fick i oss en bit mat och tog en vända till en större affär där mat och vin inhandlades.

På kvällen satt vi och drack vin på rummet innan vi pallrade oss ner till den högljudda irländska puben lite längre ner i backen där många av våra medresenärer befann sig. Stället var mycket trevligt men allt nötande med buss de senaste dagarna hade dammsugit mig på krafter och mitt besök på puben blev inte särskilt långvarigt.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign